“Sovende mennesker er som glassblåsere…” – en dikt av Henning Næss

naesssDen här presentations-sajten har – i likhet med vår tidigare tidskrift, Aorta – haft en inriktning på den korta essän, och mellan publicerade dikter har det varit glest. Här stod ändå en tolkning av en av den tyska expressionismens ledande poeter, Else Lasker-Schüler (1869-1945)  och här av den finska poeten Anni Sumari (f. 1965); Idag publicerar vi en ny dikt av en av sajtens fasta medarbetare, den norske poeten Henning Næss, “Sovende mennesker er som glassblåsare…”.

Dikter med extatisk laddning

unnamed (5)

Ny på bloggen recenserar här Marie Tonkin, poet med senaste utgivna Pyramider i paradiset (2014), den italienska poeten Alda Merini (1931-2009), i svensk översättning av John Swedenmark, som förlaget Lejd har utgivit under titeln Franciskus – Den skapades sång. Förlaget beskriver hennes som en av efterkrigstidens stora italienska poeter, och en legend har Merini blivit, med sin intensiva poesi och sin trasiga livshistoria.

”som et smil bak selve tingen” – André Bjerkes essayistikk

PortrettRetrogarde.org:s återkommande medarbetare Kjetil Berthelsen ger här en presentation av den norske nyklassicisten André Bjerke (1918-1985) och dennes tankar så som man möter de i hans essäer och poesi. Bjerke har varit av särskild betydelse för den norska sidan av den retrogardistiska miljön, med poeter som Henning Næss och Ulrik Farestad, och föregångare som Jon H. Rydne och Håvard Rem.

Retrogardet svarar Rebecka Kärde (Dagens Nyheter)

unnamedInnevarande dygn satte Rebecka Kärde nytt rekord i kompendiets konst då hon i Dagens Nyheter sammanfattar nyklassikern, Om retrogardism, med följande djupsinnighet; “som i korthet kan beskrivas så här: poesin är inte rotlös”. Detta om den retrogardistiska poetik som drev tio års utgivning av tidskriften Aorta, fyra antologier, och med hundratalet medarbetare. Det visar hos Kärde tillbaka mot en åldrande kultur-evolutionär kronologisk grundsyn på konst och kultur, bara omedvetet upprepad av nytillkomna kritiker. I sak så har Kärde inte Om retrogardism i bokhyllan, då hon anger fel tryckår. Hon har heller inte läst boken, då hon talar om “essän” utan att ha noterat sig ens det enklaste faktum att boken mycket tydligt består av två essäer. Det existerar helt enkelt inte en “Om retrogardism”-essä så som påstås. Utan Om retrogardism var den samlande titeln på två självständiga, påfallande olikartade essäer; “Tillbaka till framtiden” av Clemens Altgård, och “Vid den blåa blixten, vid den gröna lind” av Håkan Sandell. Rebecka Kärde bluffar, vill verka insatt, men har aldrig öppnat boken. Fy på sig.

Gene Dalbys poesi revisited

GeneDalby2Gene Dalby (f. 1957) er kanskje en av våre best bevarte poetiske hemmeligheter. Denne påstanden kan synes paradoksal, all den tid han har et betydelig forfatterskap bak seg og har visst å gjøre seg bemerket  i offentligheten. Hittil har det blitt tolv diktsamlinger, samt et samarbeidsprosjekt med Cindy Haug. Men ikke desto mindre er han en sjelden plante i vårt litterære herbarium, og i så måte hviler det fortsatt noe hemmelighetsfullt over denne innbitte lyriske individualisten. ”Du skal skrive dit eget liv”, lød det første av Kristiania-bohemens ni bud. Dalby tenker ganske anderledes; for ham lyder snarere budet: Du skal skrive din egen tid! Men det betyr minst av alt at hans diktning tar form av høystemte lovsanger til samtidens fortreffelighet, tvertom er hans forhold til tiden spenningsfullt og tvetydig, og for å komme med nok en paradoksal formulering: Han er tidsmessig på en utidsmessig måte.

Alf Larsen – Dikter og mystiker

Alf Larsen”To ting fyller sinnet med stadig ny og tiltagende beundring og ærefrykt, jo oftere og mer uavbrutt ettertanken beskjeftiger seg med dem: Stjernehimmelen over meg og moralloven i meg”. Det er ingen ringere enn Immanuel Kant i Kritikk av den praktiske fornuft (i Øystein Skar og Bjarne Hansens fine oversettelse) som har formulert disse tankevekkende ordene, og vi lar dem stå som ouverturen til vårt essay om Alf Larsen som lyriker.

Nødrop fra en blå klode – Om Aasmund Brynildsens forfatterskap

16e03e5b33dc777830b2e2b02b95b5a5--pen-and-ink-pablo-picassoAsmund Brynildsen (1917-1974) er ikke et navn alle kjenner. Han debuterte litterært som syttenåring, i tidsskriftet Janus, hvor onkelen Alf Larsen var redaktør, med det bemerkelsesverdige essayet ”Pablo Picassos urbillede.” Her prøvde han å fange det metafysiske utspringet til Pablo Picassos kunst. Det typiske ved Aasmund Brynildsens essayistikk, er at de krysser akademiske grenselinjer, at de er preget av stor kunnskap og en sjelden analytisk evne. Han nøyde seg aldri med overfladiske beskrivelser av samtidens fenomener, men satte dem alltid i en dypere sammenheng. Det gjaldt enten han tok for seg en moderne roman, eller om han kommenterte politiske hendelser.

Men livet mitt får du aldri

unnamed (3)Stein Mehren har skrevet og publisert essays og kronikker i dagspressen like lenge som han har skrevet og publisert dikt. Nå har en del av essayene hans utkommet i et utvalg gjort av Eivind Tjønneland; “Stein Mehren/ Her har du mitt liv/ Utvalgte essays/ Aschehoug 2017”.

En “aandeleg dagbok” fra norsk poesis stormester Olav H. Hauge

Hauge 3Dagboksnotatene og protokollføringen, for å låne et uttrykk av Jens Bjørneboe, til våre største åndspersonligheter er en helt uvurderlig kilde til kunnskap om deres innerste hemmeligheter og sjelsliv. Tenk bare på verk som Goethes memoarbok Diktning og sannhet, Emil Boysons Før sporene slettes og en klassiker som Marcus Aurelius’ Til meg selv, som vel i vid forstand har minnelser om dagbokgenren. Uavlatelig fører den edle filosofkeiser samtale med seg selv, grunner over menneskenes dårskap og ondskap, over alle de kalamiteter, viderverdigheter og ulykksalige felttog som berammet ham selv og den stat som han – motvillig, vel å merke – var satt til å styre. Dersom man er interessert i slikt, kan man saktens ved å fordype seg i disse verker lære meget om mennesket og personligheten bak de selvstendige litterære produkter. Dét gjør man helt klart i Aurelius’ tilfelle, og det samme gjelder også for Olav H. Hauges (1908-1994) dagbok, som i høyeste grad inntar en plass for seg selv – ikke minst i kraft av sitt veldige omfang – i litteraturhistoriens rikholdige arsenal av selvbiografiske og selvutleverende åndsprodukter.