«Vi nævner et Navn – / straks syder der mot os / i Kornakres Guld, / det leker i Skoge, /det lugter av Muld.» Disse versene skrev Knut Hamsun til Bjørnsons 70-års dag, men de høver vel så godt på den dikteren som er emnet for dette lille essayet: William Shakespeare. En senere dikterbror av Hamsun, nemlig Olav Nygard, leste i høystemte vers nærmest kosmiske dimensjoner inn i skaldens intime slektskap med sin nasjons hjemlige jord: «Men Shakespeares jordham-molekyl laag gøymde / og nørde upp eit dulramt fyrespel / av liv, – det aldri slikt eit under strøymde / i jordskapt to.»

Både retrogarde.org och vår tidigare pappersutgåva Aorta har upprepade gånger riktat sökarljuset mot Stefan George (1868-1933). Här till exempel, med introduktionen “En språkets föryngrare“. Tysk symbolist, språkmagiker, homosexuell. Ett intresse odlat med sådan iver att Dagens Nyheter (herr Fioretos) under hetare kampår rentav jämförde med George-kretsen och benämnde Oslo-retrogardet som varande en samling vitsminkade fjollor (sic). Här delar så eder trogne medarbetare Thomas Tibern, utan att darra på sminkpennan, med sig av ytterligare ett kort hommage till den bålde rhenländaren, och en vidareförmedlad hälsning till pseudomakten i huvudstaden och dess tomma prat. Puke, Pocker och Padda! /Thomas Tibern

Øyvind Rimbereid
Lovene
Dikt. Gyldendal. 2015

”Lovene” er tittelen på Øyvind Rimbereids nye diktsamling. Fordi det er lengste diktet i boken jeg oppfatter som det største og beste, vil jeg konsentrere meg om dette diktet i denne anmeldelsen, og hoppe over de til tider meget svake kortdiktene.

Nytt artikelinlägg av Henning Næss

Hvordan oppfører mennesker seg etter store katastrofer? At store katastrofer får vidtgående implikasjoner, så vel psykologisk som sosiokulturelt, er jordskjelvet i Lisboa et eksempel på. Det oppsto i 1755, midt under opplysningstiden, hvor folk som Voltaire (1694-1778) og Rousseau (1712-1778), var aktive forfattere. Mange stred om den rette fortolkningen av denne enorme katastrofen, som ble skyld i over 30 000 menneskers død.

http://thomasknarvikblogg.com/2015/03/01/why-not-to-draw-muhammed/

Kan virkelig kloakken være hellig? Akveduktene, som fører vann fra fjellene og ned i Roma, var forutsetningene for at det antikke Romas avfallsproblemer skulle kunne løses på en tilfredsstillende måte. I et kort tidsrom på 200 år ble de fire største akveduktene konstruert for å kunne gi byen dens nødvendige tilførsel av vann. Vannet gikk i rør fra de offentlige badene. Og det var disse rørene som igjen ble knyttet til kloakknettet, og som sørget for at kloakken kunne fylles med vann, slik at skitten kunne bevege seg uhindret. Akveduktene ble bygget slik at de ble koblet til vannrørene, som strømmet fra første etasje i de private boligene, og fra de offentlige badene. Roma ble, i likhet med byer vi ellers vet om i oldtiden, bygget på steder hvor det var rikelig med vann. Kun få hadde rennende vann hjemme, derfor ble hundrevis av private og offentlige bad bygget. Det første offentlige badet i Roma fikk vann fra Aqua-Virgo-akvedukten, og ble innviet i år 19 før Kristus av Marcus Agrippa. Han var nær venn av keiser Augustus. Før byggingen av en akvedukt, vurderte ingeniører nøye kvaliteten av en mulig vannkilde, ved å undersøke vannets klarhet, strømningsgrad og smak. De merket seg også helsetilstanden til dem som pleide å drikke av vannet. Deretter ble helningsrad og bane regnet ut av landmålere. Tidlig på 200-tallet etter Kristus hadde Roma elleve større akvedukter. Daglig rant det 190 000 kubikkmeter vann inn i Roma. Det rant da inn i fordelingstanker, og så inn i rørledninger som ledet det videre til andre fordelingsstanker

Om man över Baudelaire önskar en provocerande, nyskapande, normbrytande, kritisk och avslöjande betraktelse, kan man läsa vidare här på Aftonbladets numera alltid lika intellektuellt mogna kultursida. Skulle man av någon anledning inte önska en provocerande, nyskapande, normbrytande, kritisk och avslöjande Baudelaire-betraktelse, utan föredrar en kort och gott kunnig betraktelse över poeten, kan man med fördel fortsätta läsa här på sajten, där retrogarde.org:s återkommande medarbetare Henning Næss tar sig an ämnet:

I Norge har rättssaken mot Odd Nerdrum gått ett andra varv. Ämbetsmannastaten fortsätter en gammal dålig norsk tradition med rättsförföljelse av särbegåvade individer som oupphörligt och brinnande skänkt av sig själva till sitt land men samtidigt utmanat. Så som var fallet med en Marcus Thrane  eller en Hans Jæger.  Det är den nu 70-årige Odd Nerdrum, landets främste konstnär, som man denna gång önskar kasta i fängelse, tillsammans med våldtäktsförbrytare och rattonykterhetsdråpare. Men det är inte Nerdrum som bör skämmas. Hans advokat uttalar för norska Dagbladet den 17 juni att en dator hade åstadkommit en rättvisare dom, eftersom en dator saknar känslor. Vår återkommande medarbetare på retrogarde.org, Henning Næss, rapporterar om saken. /red.

Det er populært med gjengangere, zombier og draculaer om dagen. Man kan jo bare lure på hva slags livsfølelse dette beretter om. I Clemens Altgårds nye diktsamling er zombie-land det svenske sosialdemokratiet, som får en nyliberal twist. Diktene har også tatt inn sitt av moderne fysikk. Det ER som diktene oppholder seg i tomrommet mellom atomene. Som kjent møtes leppene som kysser aldri virkelig. Det er en illusjon. Dikteren prøver å holde fast på sanseopplevelsen, uten helt å tro på eksistensen av dem. Han vet vel, at uten dem er han ingenting. Verden er avfortryllet. Dette er entzauberung der Welt: «VIND: En morgon som den här./ Avförtrollad värld/ blanka ytor, räta vinklar./ Himmel som är blå och tom».

”O høye tre i øret! Orpheus synger!” skrev Rilke i den første Orpeussonetten, utkommet i 1923. ”Hva vet vi om skyene, vi som er barn av støvet?” spør debutanten Ulrik Farestad litt mer spørrende enn Rilke, i denne sin sin første diktsamling, nylig utkommet på Bokvennen forlag. For dette er en diktsamling som virkelig stiller de store spørsmålene, i fullt alvor, og dette gjør sannelig Ulrik Farestad til en rara avis, en sjelden fugl, i den norske bokheimen.