Håkan Sandell skrev för några dagar sedan intressant om Edith Södergran och “modernismen” i Kristianstadsbladet. Det får mig att tänka på den långsamma, men som jag tror oundvikliga, revideringen av svensk litteraturhistorieskrivning som Peter Luthersson varit inne på bl.a. i Svensk Litterär modernism. En stridsskrift (2002), och som ger en vidare utblick över det modernistiska fältet.

Om man ska tro D. H. Green i hans högintressanta Language and History in the Early Germanic World (Cambridge 2000) finns det en fascinerande skillnad mellan två av gotiskans (och för den delen germanska) ord för helighet:  wîh och heilag. Wîh verkar i germanska språk ursprungligen hänsyfta på heliga platser, lundar, och senare exempelvis tempel, och vi påminns i Norden om ordet i ortnamn som exempelvis Ullevi. Ordet försvinner efter hand i de germanska språket, medan heilag, helig, fortfarande står fast – upptaget som primärt kristen term. Heilag hade ursprungligen en funktion som ord för god lycka, hälsa, hel etc. och kunde som begrepp vara bundet till en specifik person eller ett ting. En ganska viktig skillnad således.

Efter den senaste tidens turbulens rörande islam här på bloggen kom ämnet in på tolerans, kristendom m.m. och jag började skissa lite på ett inlägg som fick bli liggande. Dock tror jag att det är nyttigt nog att publiceras här.

Att tolka runinskrifter är inte ett stort problem idag, om man bortser från att runologin mestadels intresserar sig för innehåll och inte för form (allitterationer, meter etc.) vilket man uppenbarligen var bättre på förr (se Sven B F Janssons runstensanmälningar). Svårare är det att tolka de bilder som ofta dyker upp på runstenar – eller renodlade bildstenar (vanliga på Gotland, där de är äldre och med en specifik estetik, men senare bildstenar förekommer i hela Skandinavien – t.ex. i Hunnestadsmonumentet i Skåne); är det kända motiv är det ju ingen fara, men ofta bildar motiven fönster till en för oss många gånger okänd föreställningsvärld. Utmaningen att argumentera för en tolkning verkar dock svår – Greta Arwidsson klagade i en artikel från 1963 på den nordiska fornforskningens ointresse att tolka germanska motiv, symboliken och bildinnehållet i germansk dekorativ konst. Men ansatser saknas trots allt inte, även om det inte är vanligt. Lars Hermodsson gav sig 2000 i kast med att förklara motivet på den spännande, och relativt nyupptäckta, bildstenen från Smiss på Gotland (vendeltid) som bevaras i Gotlands fornsal i Visby.

I dag trillade jag över ett gammalt nummer av den trevliga tidskriften Fornvännen, som tog upp några nya runfynd, bland annat ett som påminner om hur gamla hedniska stilistiska figurer ur fornnordisk poesi överlevde i senare (kristna) runristningar. 1980 undersöktes ett antal gamla gravar i S:t Hans kyrkoruin i Visby, och 1982 upptäcktes det att en av dem hade runristade sidohällar (G 343). Det visade sig att hällarna i sig hade en intressant historia: Den ursprungliga hällen, som vid upptäckten var kluven i tre delar, hade från början varit en bildsten daterad till 4-500-talet. Bildstenen hade under vikingatiden ristats över med runslingor, för att sedan under medeltiden slås sönder och användas som byggnadsmaterial. Stenen hade sedan för fjärde gången återanvänts, denna gång som material till en gravkista.

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa ett intressant reportage om Arvo Pärt, som inte brukar vara lätt att få en intervju med. Intressant är bl.a. hans tidigare experiment som en av sovjettidens stora avantgardister: “Han har kallat den för ‘taggtrådsmusik’, och lämnade den med insikten att man ‘inte kan läka sår med taggtråd’.”. Hans historia liknar Tarkovskijs, som för övrigt också inspirerades av Pärts musik. Båda var problembarn i den sovjetiska staten.

Nu på lördag (den 4 september) ställer Christopher Rådlund ut på Edsviks konsthall i Stockholm; allt som allt 62 verk – 12 grafikblad och femtio målningar. Som alltid i grå nyanser; dystra monument och öde ishav, fjärran tinnar och susande trädkronor, skimrande vatten och sorglösa moln. Naturligtvis också en rad “remakes” av motiv efter Friedrich och Böcklin. Ny katalog kommer att finnas till utdelning.

När det så äntligen regnade denna sommar passade jag på att fördjupa mig i germanska myter, och kom in på de äldsta gemensamma germanska myter som finns bevarade. Völundskvädet (Völundarkviða) skrevs ner på Island i Codex Regius först under medeltiden (ca. 1270), men referenser till kvädet hittar man bl.a. på Franks Casket (ett relikskrin med snidade reliefbilder och runor från 7-800-talet e.Kr. funnen i mitten av 1800-talet) samt nu senast på det intressanta Pforzenspännet, ett bältespänne av silver som hittades i en krigargrav från slutet av 500-talet i Schwaben, Tyskland. Spännet upptäcktes 1992, och är den äldsta funna allittererande versen från västgermanskt område. På nordgermanskt område har vi de äldre och mer kända Gallehushornen, som i metrisk form informerar läsaren om hornens tillverkare.

Peter Lindes skulptur av Hjalmar Söderberg är färdig, meddelar Svenska Dagbladet idag,  och det är bara att hålla med Hjalmar Söderbergsällskapets ordförande Nils Sjöstrand om hur man måste gå tillväga om man vill ha en klassiskt figurativ skulptur på offentlig plats idag; man måste sköta det själv: “Vi ville absolut ha en porträttlik skulptur i helfigur, och därför uppvaktade vi inte Stockholms stad. I så fall hade det blivit en tävling och då hade det säkert blivit någonting nonfigurativt.” Tragisk, men helt korrekt, analys.

Efter att ha bläddrat igenom tidningsdrivan vid dörren inser jag yrvaket att det hunnits med en liten poesidebatt om språkmaterialismen i Sverige medan jag varit medialt bortkopplad i NV-Skåne. “Spännande” är min första tanke, men efter att ha läst lite inlägg blir jag mest trött. Stefan Eklund, kulturchef på SvD, bekräftade senast i går till synes det jag redan skrivit lite om i ett tidigare inlägg – att SvD från högsta ort välsignats med både språkmaterialistisk profet och prästerskap i redaktionen (Jesper Olsson etc.).