En manlig poet som talar genom en kvinna eller en romersk poetissa ca. år 10 f. kr.

8702215281En enda kvinnlig poet bevarad med kompletta dikter ur hela den antika litteraturen, brukar det heta. Numera aningen överdrivet då ett par dikter av Sapfo är nära fullständigt ifyllda från fragment. Men man avser Sulpicia. Romersk poetissa under Kejsar Augustus tid. I manuskript bevarad som ett appendix till Tibullus dikter, och möjligen syskondotter till Tibullus mecenat. Diskussionen har genom århundraden gällt om en romersk (överklass)kvinna på grund av ärbarhetsregler kan ha diktat så frispråkigt om kärlek, eller om dikterna skall anses skrivna i kvinnlig röst från en manlig poet (Tibullus, Tibullus vänner). Att historiskt sett män skrivit dikter i kvinnors röst är väl bekant, under såväl klassisk kinesisk som klassisk persisk tid. Senaste budet på frågan kommer från Harald Voetmann, framstående romanförfattare och översättare från latinet. Bara en dansk diktare hade här i norr kunnat ta sig an uppgiften med så mycket espri och wit.

Två främmande fåglar i svensk samtidslitteratur

Owl-Flying-against-a-Moonlit-SkyFör bara ett eller ett par decennier sedan var bokrecensentens värv ännu ett respekterat yrke. Sommarhögen nyutkomna böcker, magen upp, ligger här och tittar mot mig. Kanske skulle ett par av de uppmärksammas, det tycker jag absolut. Först Percival, född 1931, med “Text ur tomheten”, och så Regina Derieva, född 1949, med “Den tatuerade Mnemosyne”. Två eventuellt viktiga böcker ur två definitivt viktiga författarskap.

Islams kärlek II

sultanFörbrytaren har återvänt till brottsplatsen, och insisterar igen på positiva värden hos islam. Förra gången sög det till sig en handfull blågula knätofsar efter den här posten;  och gav även ringar i form av ett par gangsterinlägg på occidentalistiska och på andra sajter; medan vi ännu trodde på dialog. För en ny artikel i ämnet, i form av en recension av Hossein Sheibans nyutgivna Den sargade dygden – Religionskritik hos tre klassiska poeter Sadi, Obayd och Hafez, se nedan. Sheibans verk ger en lite omständlig men glasklar genomgång av villkoren för persisk islam i mitten av 1300-talet, även den gången riven mellan liberala och konservativa riktningar och tolkningar. Den artikeln finner man, från idag, här.

“Nye portretter” – Thomas Knarviks återkomst som utställande konstnär

unnamed (3)När den norska klassiska figurationen började bryta sig loss från Odd Nerdrum under 1990-talets sista år, och fann nygamla influenser i allt från Tizian till den sene Manet, förutsåg poeten Gunnar Harding – i ett brev från honom som dåvarande redaktör på Svenska Akademins tidskrift Artes, att man under ett sådant lösnande av den klassiska formens stränghet efterhand “skulle komma att återuppfinna modernismen en gång på nytt”. Riktigt så blev det inte. Den vanligaste utvecklingslinjen gick mot en postmodern bildförståelse och motivorientering. (Man behöll den klassiska formen fast inte den klassiska ideologin.) Men i åtminstone ett fall var Gunnar Hardings profetia bestickande.

Musan i kistan (MPDG)

absinthe-ropsManic Pixie Dream Girl är ett tydligtvis antaget begrepp för en populärkulturell stereotyp. Det är Dagens Nyheters Åsa Beckman som gjorde mig bekant med uttrycket i en intressant artikel under våren. Stereotypen exemplifieras med Betty Blue, titelpersonen i Beineixs förfärliga neo-nya-vågen-hopkok med samma namn, från 1986. Då blir även jag omedelbart med på noterna. Betty Blue som lever samman med det mycket franska författarämnet Zorg, som avslutningsvis framställs som filmens berättare. Filmen drabbade oss som då var unga med sina schabloner kring psykisk lidelse kontra kreativitet, där vi kanske ännu inte på varje punkt genomskådade dess otroliga banalitet. Åsa Beckman definierar ikon-stereotypen “MPDG” som en “irrationell smågalen kvinna” som har som uppgift att “förlösa män” i deras skapande. Lagts till borde kanske Betty Blues allt tydligare akuta självdestruktivitet.  Det rör sig om en efterhand Manic Pixie Dead Girl. “Barmhärtighets”-mördad som hon blir mot slutet, av sin hundögda fransos. Men Beckman önskar göra ett annat slags feministisk kommentar, och skriver under rubriken “Kanske är den kvinnliga musans tid över?”.

Gottfried Benn – Barbaren, och tack för mig

Tiden har kommit för mig att efter elva månader ta farväl av den här bloggen, tänkt att fungera som ett tittskåp in till osloretromiljön med vänner, där annars de lokala arrangemangen är just lokala (och allt som är värdefullt skall vara en aning svårt att hitta fram till). Till avslutning väljer jag gärna att skriva några rader om den förmodligen främste tyskspråkige 1900-talspoeten Gottfried Benn (1886-1956), för mig mer värd än Trakl och George, Rilke och Celan, Lasker-Schüler och den annars som poet underskattade Hermann Hesse, mer än Sarah Kirsch och Durs Grünbein. Benns rykte har annars för alltid fläckats av hans engagemang för nationalsocialismen de förvirrade månaderna på nyåret 1933. Ett visserligen kortvarigt engagemang, det frågades en smula retoriskt av en debattör för några år sedan om Benn varit nazist i åtta eller tolv månader, och min egen – tryggare – bedömning är att han var det i högst två år, under 33-34, varefter han istället började prata (privat) om den avgrund som väntade Tyskland osv, och cirkulerade kritiska artiklar (privat). Faktiskt verkar det som att det är ingipandet från en efterhand högpositionerad gammal klasskamrat från tiden på militärakademins medicinarutbildning som räddar honom själv från att fjäderplockas av SS-flygeln. Sett från SS-håll är Benn endast en dunkel smutsförfattare, och det på samma sätt som han hade varit det för Sverigedemokraterna, med sedvanlig vanligt-hyggligt-folk-sadism mot främmande, intellektuella och konstnärer. Hos den mest politiska nationalsocialismen, där Alfred Rosenberg var den farligaste fienden, sågs i tillägg Benn som en del av “den judisk-kosmopolitiska dekadensen” och man utnämnde honom – livshotande nog – i sina publikationer till “Gesinnungsjude”, sinnelagsjude.

Islams kärlek

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida. En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi. Hans huvudverk, den omfångsrika “Andliga strofer”, kallas ibland för “den persiska Koranen”, och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.