Den som på riktigt åstadkommit något möter alltid kritik. Om Pia Tafdrup har det bland annat hetat att hon låter högtidlig. Inte en särskilt fångande kritik av en poet med en översjö av starkt realistiska element i sin diktning. Men jag kom att tänka på saken redan vid första dikten i hennes nu färdigställda lyriska storverk över de fem sinnena. Fem diktsamlingar som nu samlats i jättevolymen Sinneskvintetten (Smockadoll förlag, 2023), i svensk översättning av Jan Henrik Swahn. Det är den andra boken av Tafdrup på Malmö-förlaget, efter att tidigare diktsamlingar av henne utkommit på Ellerströms i Lund. Vilket är den vanliga ordningen för presentationen av dansk poesi i Sverige alltsedan 1800-talets slut, först mottags den av det skånska slättlandets varma famn, för att så efterhand irra sig norr upp över granitberget.

Vår tid glömmer. Den fruktar egentligen allting utanför nuet. En författares verk glöms när författaren inte längre kan värna det med sin fysiska närvaro; böckerna börjar lukta illa, av det nuets stora fest mest fruktar, sitt eget slut. Men detta är ett missförstånd, i verket ligger ett frö, som när det finner sin jord kan börja leva på nytt. Jag hoppas att detta skall få gälla även Kristian Lundbergs tidiga ungdomsdiktning, som jag alltid tyckt visar på flera utvecklingsvägar, varav poeten sedan endast kan välja en. Det är som mest synligt i Kristians debutdiktsamling (Genom september, 1991), men denna har naturligt nog en förhistoria.

Här följer två recensioner, det gäller Lasse Söderbergs långdikt “Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023), och Harald Voetmanns färska översättning av Catullus poesi, i “Catul” (Gyldendal, 2023). /red.

Johannes Gjerdåker (1936-2020) mötte jag endast vid ett par enstaka trevliga tillfällen. Men denne var en klassiskt spränglärd poet. Som översättare gjorde han sina starkaste saker från latinet, med höjdpunkt i Horatius “carmina” som han hanterar med musikaliskt öra och stor språklig spänst, på den mest klingande men också hårdmejslade nynorska. Det är förstås Sapfo som Horatius här åkallar eller rättare sagt alluderar på, som så ofta, han har ju lånat hennes versmått;

Poetparet Sylvia Plath och Ted Hughes förblir för alltid sammanknutna i en delad myt, genom den enes bråda död för egen hand, och denna myt formad redan i den senares livstid. Detta påminns vi om i Michael Economous snarast sökande dubbelbiografi Ted och Sylvia – Ett förståelseförsök (i bokserien Lumen, på h:ström, 315 s.) Det är en personligt hållen genomgång av primärt deras år tillsammans. Boktitelns “förståelseförsök” verka peka på en underliggande drivkraft att här genom sina två huvudpersoner försöka förstå sig på kärleksrelationers dynamik generellt.

Seamus Heaney – nobelpris 1995 (medan jag bodde på Irland, det var en jäkla uppståndelse) – tackade för en del år sedan ja till att besöka Oslo-retrogardets poesiscen, så kallade Frie Kunsters Internasjonale litteraturprogram, men hjärtattacken kom i vägen. Heaneys svarsbrev har av någon anledning fått ligga kvar på mitt kylskåp, som om det kom igår och han snart stod i dörren. Till denna uppläsningsserie producerades oftast små tryckta utgåvor, och jag hade redan valt ut de tio dikter som jag ansåg var Seamus Heaneys bästa, samlat sett. Ingen av dessa är med i Tommy Olofssons nya tolkningsvolym Hundra dikter (Natur & Kultur, 2022).

Fransk poesi första-plats måste vikas för Victor Hugos dikter, den andra kanske delas mellan Baudelaire och (belgiske) Verhaeren eller vikas för det bästa hos Leconte de Lisle och Verlaine. Men den store nummer tre, och från efterföljande 1900-tal, det är Saint-John Perse. En poet som borde kunna fascinera den yngsta delgenerationen av sci-fi- och fantasy-fantaster, och som i framtidens katakomber alltid kommer att läsas av en liten utvald skara.

Detta är den första stora Odd Nerdrum-utställningen i Norge sedan slutet av 90-talet, jodå, var där då också. Retrospektivet är kortare denna gång, med målningar ur de senaste tjugo årens produktion. Min omedelbara reaktion i utställningshallen var att jag blivit missledd. Det har under många år inte varit möjligt att se Nerdrums produktion här hemma, och konstkritikers och kollegors nedvärderande omdömen om konstnärens sena utveckling, samt tillgängliga platta tidskriftsreproduktioner, hade inte förberett mig på detta: Nerdrum har aldrig målat bättre!

I tunnelbanan är samtalen borta och alla inpluggade med öronsnäcka i hörselöppningen. Rulltrapporna matar oss upp tre våningsplan till den multinationella kedjekaffebarens déjà vu-upplevelse, har jag inte varit här tidigare, frågar du dig. Det har du helt säkert, i en annan stadsdel eller i en annan världsdel men i ett identiskt caférum. Vi reflekterar ogärna ens över den industrialisering som tränger in också i vår omedelbara urbana omgivning och vanor. Dina barn har du redan lämnat ifrån dig till ett daghem. Det är bra för dem, bra för deras socialiseringsprojekt, det säger du till goda vänner. Polis behöver inte söka dig vid dörren. Din frihet har du gett ifrån dig med svepande arm, likt man matar måsarna. Kanske är det dags att lämna städerna, djupt in i skogarna. Framtiden formas, måhända, istället i Trøndelag, Alaska eller Skottland. Tanken, säkert framprovocerad av pandemin, fick mig att erinra ett yttrande av vår allas JRR Tolkien; “varför skulle man förakta en människa som sitter i fängelse för att hon försöker fly”.