Johannes Gjerdåker (1936-2020) mötte jag endast vid ett par enstaka trevliga tillfällen. Men denne var en klassiskt spränglärd poet. Som översättare gjorde han sina starkaste saker från latinet, med höjdpunkt i Horatius “carmina” som han hanterar med musikaliskt öra och stor språklig spänst, på den mest klingande men också hårdmejslade nynorska. Det är förstås Sapfo som Horatius här åkallar eller rättare sagt alluderar på, som så ofta, han har ju lånat hennes versmått;

Poetparet Sylvia Plath och Ted Hughes förblir för alltid sammanknutna i en delad myt, genom den enes bråda död för egen hand, och denna myt formad redan i den senares livstid. Detta påminns vi om i Michael Economous snarast sökande dubbelbiografi Ted och Sylvia – Ett förståelseförsök (i bokserien Lumen, på h:ström, 315 s.) Det är en personligt hållen genomgång av primärt deras år tillsammans. Boktitelns “förståelseförsök” verka peka på en underliggande drivkraft att här genom sina två huvudpersoner försöka förstå sig på kärleksrelationers dynamik generellt.

Seamus Heaney – nobelpris 1995 (medan jag bodde på Irland, det var en jäkla uppståndelse) – tackade för en del år sedan ja till att besöka Oslo-retrogardets poesiscen, så kallade Frie Kunsters Internasjonale litteraturprogram, men hjärtattacken kom i vägen. Heaneys svarsbrev har av någon anledning fått ligga kvar på mitt kylskåp, som om det kom igår och han snart stod i dörren. Till denna uppläsningsserie producerades oftast små tryckta utgåvor, och jag hade redan valt ut de tio dikter som jag ansåg var Seamus Heaneys bästa, samlat sett. Ingen av dessa är med i Tommy Olofssons nya tolkningsvolym Hundra dikter (Natur & Kultur, 2022).

Fransk poesi första-plats måste vikas för Victor Hugos dikter, den andra kanske delas mellan Baudelaire och (belgiske) Verhaeren eller vikas för det bästa hos Leconte de Lisle och Verlaine. Men den store nummer tre, och från efterföljande 1900-tal, det är Saint-John Perse. En poet som borde kunna fascinera den yngsta delgenerationen av sci-fi- och fantasy-fantaster, och som i framtidens katakomber alltid kommer att läsas av en liten utvald skara.

Detta är den första stora Odd Nerdrum-utställningen i Norge sedan slutet av 90-talet, jodå, var där då också. Retrospektivet är kortare denna gång, med målningar ur de senaste tjugo årens produktion. Min omedelbara reaktion i utställningshallen var att jag blivit missledd. Det har under många år inte varit möjligt att se Nerdrums produktion här hemma, och konstkritikers och kollegors nedvärderande omdömen om konstnärens sena utveckling, samt tillgängliga platta tidskriftsreproduktioner, hade inte förberett mig på detta: Nerdrum har aldrig målat bättre!

I tunnelbanan är samtalen borta och alla inpluggade med öronsnäcka i hörselöppningen. Rulltrapporna matar oss upp tre våningsplan till den multinationella kedjekaffebarens déjà vu-upplevelse, har jag inte varit här tidigare, frågar du dig. Det har du helt säkert, i en annan stadsdel eller i en annan världsdel men i ett identiskt caférum. Vi reflekterar ogärna ens över den industrialisering som tränger in också i vår omedelbara urbana omgivning och vanor. Dina barn har du redan lämnat ifrån dig till ett daghem. Det är bra för dem, bra för deras socialiseringsprojekt, det säger du till goda vänner. Polis behöver inte söka dig vid dörren. Din frihet har du gett ifrån dig med svepande arm, likt man matar måsarna. Kanske är det dags att lämna städerna, djupt in i skogarna. Framtiden formas, måhända, istället i Trøndelag, Alaska eller Skottland. Tanken, säkert framprovocerad av pandemin, fick mig att erinra ett yttrande av vår allas JRR Tolkien; “varför skulle man förakta en människa som sitter i fängelse för att hon försöker fly”.

Svensk poesi och svensk historia visar sig i denna redogörelse vara tätt sammanvävda vid en tidpunkt då både rimmet och ordet “roman” först kom till Sverige. Men hur kommer det sig att detta till synes ursvenska sammanhang i sin tidigaste etapp utspelades utanför landets gränser och i Oslo? Här följer historien om historien.

På mitt bord har jag två diktböcker där översättarna inte utgått från originalet. Det är ovanligt gammeldags, som när man i gamla århundraden lät översätta persisk eller kinesisk poesi via franskan. Bengt Eriksson har översatt Sapfo, med endast små kunskaper i grekiska (Sapfo på nytt, Vaktel förlag), och Freke Räihä har översatt den kinesiske poeten Jidi Majia (Mitt namn är nosu, Smockadoll förlag), med endast punktvis stöd hos kinesiskkunniga kännare (kinesiska är visserligen Maijas andraspråk), översatt via engelska versioner. Ungefär som Bengt Eriksson, med forngrekiskan, och låt oss inleda med dennes Sapfo.

Det utgör ett brott med förväntningar när man återupprättar och fortsätter länge vilande genrer in i en ny tid. Det ena exemplet är hos rysk-svenska Regina Derieva, vars postumt samlade aforismer utgetts i den första nyskrivna aforismsamling som jag sett på många år; “De yttre tingens ordning – Sentenser, sarkasmer, paradoxer”. Det andra exemplet, på med full kraft förnyad genre finner man i Börje Lindströms “På kyrkogården i södra Lappland”. Boken har magert angetts som “Dikter”, men utgör ett diktepos och en kyrkogårdselegi, i efterföljd till Edgar Lee Masters “Spoon River Anthology” för jämnt hundra år sedan. Ett diktepos, får man säga, i ett intrikat flätat körverk.