En kvinnlig poet i The Pre-Raphaelite Brotherhood

bild1Om personerna kring poeten och konstnären Dante Gabriel Rossetti (1828-1882) har jag tidigare skrivit ganska ingående;  och lite grand bland annat också här. I följande post önskar jag dela ett par aktuella nyheter. Kring Rossettis modeller har Kathryn Hughes nyligen författat ingående i Victorians Undone: Tales of the Flesh in the Age of Decorum (John Hopkins University Press, 2018) om närmare bestämt Fanny Cornforth (född Sarah Cox). Man har tills nu inte vetat vad det blev av henne, efter Rossettis död, men Hughes har snokat fram att hon dog ensam och dement på fattigstuga eller rättare sagt en arbetsinrättning för fattiga, ett “workhouse”, ungefär samma sak. Medan Serena Trowbridge i My Ladys Soul – The Poems of Elizabeth Eleanor Siddall (Victorian Secrets, 2018) har intresserat sig för modellen – konstnären – poeten Elizabeth Siddall, som efter hand blev Rossettis hustru. Paret Rossetti/Siddall försörjdes under några år, i rollen som mecenat, av ingen mindre än John Ruskin, vilken ansåg Elizabeth för en inte mindre betydande konstnär än sin berömda make. Dante Gabriel har anklagats för mycket, i synnerhet Elizabeths tidiga död (själv blev han 53), men förvarade hur som helst livet igenom det här kolorerade fotografiet av Siddall, inglasat likt en relik, det är det närmaste vi kan komma hur hon såg ut i livet. (Medan visningsfönstret här vid sidan visar ett självporträtt av henne, i brunt tusch, från 1855.)

Utsikter mot undergången

affischAnnaLIdbergJag har sett Anna Lidbergs (f. 1984) utställning “Utsikter mot undergången” i en sidogata till Humlegården i Stockholm, i Cornelia Sojdelius charmerande lägenhetsgalleri i en separat våning ut mot gatan. Redan i visningsfönstren ser man de långsamt dervish-dansande trädkonturer som utgör utställningens bärande motiv. Svart-förbrända trädstammar i blandmaterial med tallkronorna av svartsprutmålad stålull snurrar på rörliga plattor, belysta av projektor med färgfilters granskogskonturer och svavelgula/svaglila solnedgångstoningar som svävar vidare genom de halvmörka rummen.

Ett storverk om svensk skräcklitteratur

Det mest geniala svenska bokverk jag tagit del av under året ligger framför mig. Det är Mattias Fyhrs “Svensk skräcklitteratur I” (ellerströms, 2017), med undertiteln “-Bårtäcken över jordens likrum”. Genom sina nyläsningar av svensk litteratur från 17-/1800-talen utifrån ett nytt populärkulturellt genreintresse går Fyhr ofta motvalls med äldre litteraturhistoria, vare det ett sent 1800-tals Martin Lamm eller ett sent 1900-tals Horace Engdahl. Med den initierades oansträngdhet gör han nyläsningar av dikter och pjäser utifrån en helhetsförståelse av skräckromantiska strömningar vid verkens tillkomsttid. Han förmår visa hur svenska diktare tidigt var bekant med internationella rysningar, allt från Ossians sånger till Mathew Gregory Lewis´ “The Monk”. Hur internationell lågkultur kunde bli svensk högkultur eller tvärtom. Det ger ett kultursociologiskt perspektiv, men handlar inte längre om att som i den gamla kulturrelativismen upphöja populärkultur till finkultur, utan här skriver en författare som älskar både hög- och lågkultur. Han upphöjer populärkulturens skräckgenre utan att sänka högkulturella kvalitetskriterier, vilket gör “Svensk skräcklitteratur” till så vaken läsning. Skräckpubliken kan lära sig om svenska klassiker och akademiledamoter om skräcklitteratur.

Sverige och Norge – retrogardistiskt (o)välkomnande

unnamed (1)Det började i Dagens Nyheter, konstskribent Jessica Kempe som inget glömt och inget förlåtit av tidigare dispyter mellan klassisk-figuration och retrogardism å ena sidan och glad-modernism och samtids-trivialism å den andra, tar ut sin vrede på nytillkomne strykpojken Urban Larsson, under DN-rubriken “Knappast helt oförargligt” (tydligen inte nej). Angreppsmålet gäller dock uttalat “retro-akademism, retrogardism, klassisk figuration”. Den internationella hydra som enligt vår visionärt skådande Kempe igenkänns på “bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier”. Det låter hotfullt. Och nu har det kommit till Sverige, enligt Kempe, genom “Nick Alm, Johan Patricny, Christopher Rådlund”. Akta er för dessa, gott folk. Köp inte deras bilder. Associeras inte med dem.

En manlig poet som talar genom en kvinna eller en romersk poetissa ca. år 10 f. kr.

8702215281En enda kvinnlig poet bevarad med kompletta dikter ur hela den antika litteraturen, brukar det heta. Numera aningen överdrivet då ett par dikter av Sapfo är nära fullständigt ifyllda från fragment. Men man avser Sulpicia. Romersk poetissa under Kejsar Augustus tid. I manuskript bevarad som ett appendix till Tibullus dikter, och möjligen syskondotter till Tibullus mecenat. Diskussionen har genom århundraden gällt om en romersk (överklass)kvinna på grund av ärbarhetsregler kan ha diktat så frispråkigt om kärlek, eller om dikterna skall anses skrivna i kvinnlig röst från en manlig poet (Tibullus, Tibullus vänner). Att historiskt sett män skrivit dikter i kvinnors röst är väl bekant, under såväl klassisk kinesisk som klassisk persisk tid. Senaste budet på frågan kommer från Harald Voetmann, framstående romanförfattare och översättare från latinet. Bara en dansk diktare hade här i norr kunnat ta sig an uppgiften med så mycket espri och wit.

Två främmande fåglar i svensk samtidslitteratur

Owl-Flying-against-a-Moonlit-SkyFör bara ett eller ett par decennier sedan var bokrecensentens värv ännu ett respekterat yrke. Sommarhögen nyutkomna böcker, magen upp, ligger här och tittar mot mig. Kanske skulle ett par av de uppmärksammas, det tycker jag absolut. Först Percival, född 1931, med “Text ur tomheten”, och så Regina Derieva, född 1949, med “Den tatuerade Mnemosyne”. Två eventuellt viktiga böcker ur två definitivt viktiga författarskap.