Ett storverk om svensk skräcklitteratur

Det mest geniala svenska bokverk jag tagit del av under året ligger framför mig. Det är Mattias Fyhrs “Svensk skräcklitteratur I” (ellerströms, 2017), med undertiteln “-Bårtäcken över jordens likrum”. Genom sina nyläsningar av svensk litteratur från 17-/1800-talen utifrån ett nytt populärkulturellt genreintresse går Fyhr ofta motvalls med äldre litteraturhistoria, vare det ett sent 1800-tals Martin Lamm eller ett sent 1900-tals Horace Engdahl. Med den initierades oansträngdhet gör han nyläsningar av dikter och pjäser utifrån en helhetsförståelse av skräckromantiska strömningar vid verkens tillkomsttid. Han förmår visa hur svenska diktare tidigt var bekant med internationella rysningar, allt från Ossians sånger till Mathew Gregory Lewis´ “The Monk”. Hur internationell lågkultur kunde bli svensk högkultur eller tvärtom. Det ger ett kultursociologiskt perspektiv, men handlar inte längre om att som i den gamla kulturrelativismen upphöja populärkultur till finkultur, utan här skriver en författare som älskar både hög- och lågkultur. Han upphöjer populärkulturens skräckgenre utan att sänka högkulturella kvalitetskriterier, vilket gör “Svensk skräcklitteratur” till så vaken läsning. Skräckpubliken kan lära sig om svenska klassiker och akademiledamoter om skräcklitteratur.

Sverige och Norge – retrogardistiskt (o)välkomnande

unnamed (1)Det började i Dagens Nyheter, konstskribent Jessica Kempe som inget glömt och inget förlåtit av tidigare dispyter mellan klassisk-figuration och retrogardism å ena sidan och glad-modernism och samtids-trivialism å den andra, tar ut sin vrede på nytillkomne strykpojken Urban Larsson, under DN-rubriken “Knappast helt oförargligt” (tydligen inte nej). Angreppsmålet gäller dock uttalat “retro-akademism, retrogardism, klassisk figuration”. Den internationella hydra som enligt vår visionärt skådande Kempe igenkänns på “bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier”. Det låter hotfullt. Och nu har det kommit till Sverige, enligt Kempe, genom “Nick Alm, Johan Patricny, Christopher Rådlund”. Akta er för dessa, gott folk. Köp inte deras bilder. Associeras inte med dem.

En manlig poet som talar genom en kvinna eller en romersk poetissa ca. år 10 f. kr.

8702215281En enda kvinnlig poet bevarad med kompletta dikter ur hela den antika litteraturen, brukar det heta. Numera aningen överdrivet då ett par dikter av Sapfo är nära fullständigt ifyllda från fragment. Men man avser Sulpicia. Romersk poetissa under Kejsar Augustus tid. I manuskript bevarad som ett appendix till Tibullus dikter, och möjligen syskondotter till Tibullus mecenat. Diskussionen har genom århundraden gällt om en romersk (överklass)kvinna på grund av ärbarhetsregler kan ha diktat så frispråkigt om kärlek, eller om dikterna skall anses skrivna i kvinnlig röst från en manlig poet (Tibullus, Tibullus vänner). Att historiskt sett män skrivit dikter i kvinnors röst är väl bekant, under såväl klassisk kinesisk som klassisk persisk tid. Senaste budet på frågan kommer från Harald Voetmann, framstående romanförfattare och översättare från latinet. Bara en dansk diktare hade här i norr kunnat ta sig an uppgiften med så mycket espri och wit.

Två främmande fåglar i svensk samtidslitteratur

Owl-Flying-against-a-Moonlit-SkyFör bara ett eller ett par decennier sedan var bokrecensentens värv ännu ett respekterat yrke. Sommarhögen nyutkomna böcker, magen upp, ligger här och tittar mot mig. Kanske skulle ett par av de uppmärksammas, det tycker jag absolut. Först Percival, född 1931, med “Text ur tomheten”, och så Regina Derieva, född 1949, med “Den tatuerade Mnemosyne”. Två eventuellt viktiga böcker ur två definitivt viktiga författarskap.

Islams kärlek II

sultanFörbrytaren har återvänt till brottsplatsen, och insisterar igen på positiva värden hos islam. Förra gången sög det till sig en handfull blågula knätofsar efter den här posten;  och gav även ringar i form av ett par gangsterinlägg på occidentalistiska och på andra sajter; medan vi ännu trodde på dialog. För en ny artikel i ämnet, i form av en recension av Hossein Sheibans nyutgivna Den sargade dygden – Religionskritik hos tre klassiska poeter Sadi, Obayd och Hafez, se nedan. Sheibans verk ger en lite omständlig men glasklar genomgång av villkoren för persisk islam i mitten av 1300-talet, även den gången riven mellan liberala och konservativa riktningar och tolkningar. Den artikeln finner man, från idag, här.

“Nye portretter” – Thomas Knarviks återkomst som utställande konstnär

unnamed (3)När den norska klassiska figurationen började bryta sig loss från Odd Nerdrum under 1990-talets sista år, och fann nygamla influenser i allt från Tizian till den sene Manet, förutsåg poeten Gunnar Harding – i ett brev från honom som dåvarande redaktör på Svenska Akademins tidskrift Artes, att man under ett sådant lösnande av den klassiska formens stränghet efterhand “skulle komma att återuppfinna modernismen en gång på nytt”. Riktigt så blev det inte. Den vanligaste utvecklingslinjen gick mot en postmodern bildförståelse och motivorientering. (Man behöll den klassiska formen fast inte den klassiska ideologin.) Men i åtminstone ett fall var Gunnar Hardings profetia bestickande.

Musan i kistan (MPDG)

absinthe-ropsManic Pixie Dream Girl är ett tydligtvis antaget begrepp för en populärkulturell stereotyp. Det är Dagens Nyheters Åsa Beckman som gjorde mig bekant med uttrycket i en intressant artikel under våren. Stereotypen exemplifieras med Betty Blue, titelpersonen i Beineixs förfärliga neo-nya-vågen-hopkok med samma namn, från 1986. Då blir även jag omedelbart med på noterna. Betty Blue som lever samman med det mycket franska författarämnet Zorg, som avslutningsvis framställs som filmens berättare. Filmen drabbade oss som då var unga med sina schabloner kring psykisk lidelse kontra kreativitet, där vi kanske ännu inte på varje punkt genomskådade dess otroliga banalitet. Åsa Beckman definierar ikon-stereotypen “MPDG” som en “irrationell smågalen kvinna” som har som uppgift att “förlösa män” i deras skapande. Lagts till borde kanske Betty Blues allt tydligare akuta självdestruktivitet.  Det rör sig om en efterhand Manic Pixie Dead Girl. “Barmhärtighets”-mördad som hon blir mot slutet, av sin hundögda fransos. Men Beckman önskar göra ett annat slags feministisk kommentar, och skriver under rubriken “Kanske är den kvinnliga musans tid över?”.