Islams kärlek

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida. En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi. Hans huvudverk, den omfångsrika “Andliga strofer”, kallas ibland för “den persiska Koranen”, och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.

Ett svar från Stefan George

Vi lever i det underliga tidsavsnitt där de gamla 1800-talsideologierna rustas upp och rostas av samtidigt som det bildningsunderlag som höll de uppe inte längre är mer än öar i ett hav av konsumistisk likgiltighet och banalitet. Medan vänstern ropar på en socialt engagerad konst och litteratur, och högern ser sig om efter en avpolitiserad litteratur och en konst av “skönhetsvärden”, så söker sig tankarna till den mer mångtydiga syn på motsatsförhållandet som står att finna bland Stefan Georges “Tidsdikter” (ur Der Siebente Ring, 1907). Om jag kan få lov att utgå från en tolkning av Bertil Malmbergs så som den lätt putsad och till verbformerna moderniserad av David Almer stod på pränt i Aorta nr 13 2006 (tema: Schiller-Jubileum). Den inleds så här;

En fotnot om William Morris

Om William Morris skrev jag redan i Aorta nr 3-4 1998, under rubriken “En föregångare”, efter att Carl Forsberg inlett artikelserien med att skriva om Sten Selander i det föregånde numret, och lite mer om Morris´ utopiska socialism finner man här på sajten. Kanske är riksdagsvalet för några veckor sedan den utlösande faktor som fått mig att återvända till Morris igen, eller möjligen istället ett mer generellt intresse för det pre-blairitska engelska Labour-partiets historia. William Morris var en politisk poet, vilket kan vara mindre omedelbart urskiljbart då han oftast skrev innanför fiktiva ramberättelser av saga och legend. Med viss möda letar jag guldkorn bland de över femhundra sidorna ibland något monoton episk poesi (fast monotoni har sina fördelar). De sammanställs på annat och eget håll, men jag plockar här gärna fram några strofer ur en längre svit vilken ingick i “Poems on the way” som exempel på övergångar mellan Morris konstverksamhet och hans sociala engagemang;

På utrotningshotad-listan – Tony Harrison om poesin

Några fragment av en BBC Radio 3-intervju med Tony Harrison fastnar i minnet. Harrison är som poet traditionalist (med en tydlig förkärlek för parrimmet) och har kallats för den engelska vänstersidans Poet Laureate. Han har utifrån sin arbetarbakgrund – familjen bodde i Leeds, pappa var bagare, mamma hemmafru – behållt en stillsam solidaritet med sin bakgrund. Likt verken till en filmare som Mike Leigh genomsyras hans dikter av en vardagshumanism, men i tillägg av en lojalitet och förankring som även omfattar det historiska rummet. I intervjuen beskriver han hur en familjs första gravsten, gärna med stolt yrkesbeteckning, i hemstaden ofta gavs rejäl höjd, de efterföljandes gravstenar tänkta att vila under den, detta förstås ovetande om att följande släkten skulle komma att flytta söderut. Dikten “V” behandlar hur fotbollshuliganer vält föräldrarnas gravstenar, och kryssande kyrkogården på väg till Leeds United´s hemmamatcher sprutmålat “UNITED” över dem. I dikten skapas en dubbeltydighet genom hur det stenhuggna ordet “UNITED” också ofta förekommer på äldre gravstenar där en äkta hälft förenats med sin make eller maka. Solidaritet till döds, till betydelsvärde, dubblerat med död solidaritet.

I lukten av outsiderns lik

Kanske var det för att jag fick ett klassiskt migränanfall med den välbekanta känslan av att ett metallband spänns in över halva ansiktet, för att så skriva om konst i den subjektiva stil som var på modet för några år sedan, men jag har aldrig tidigare blivit så nedstämd av en Sverre Malling-utställning. Kanske var det istället på grund av utställningens huvudverk, den magnifika “Snowblind”, en tecknad helfigur av en död stoner, vinkelrak längs ett staket med ett utsträckt finger styvnat in i likstelheten till avskedhälsning och ansiktet förvridet i ett extatiskt grin, några gröna (antar man i konturen av kolkritan) löv stickande ut genom metallmaskorna. Naturen aldrig någonsin ensidigt vänligt inställd i Mallings bildvärld, tvärtom, en hänsynslös natur, som Tennyson skaldade en “nature red in mouth and claw”. “Snowblind” är en parafras på Holbein den yngres “Död Kristus” som jag sett någonstans, på Basels konstmuseum tror jag, och i den stad där Dostojevskij i sin tid satt framför målningen några timmar, länge nog för att mista tron på en Kristus som även förmår återuppstå. Hos Sverre Malling ligger obehaget istället i hur den natur som i vår önskevärld skall ge frid och försoning här alltid även visar fram även sin andra sida den förstörande. Den förlorade tron gäller möjligen naturens och naturkrafternas läkande funktion.

Haschisch

Den engelska symbolismen är ofta ganska så fransk-parfymerad vad gäller poesin. Oscar Wilde har klarat sig bäst, men även ur produktionerna till Ernest Dowson och Arthur Symons kan man fiska fram enstaka pärlor. Arthur Symons (1865-1945, men i stort sett tystnad som poet efter 1910) försäkrade visserligen redan tidigt att “I buy no more from merchants of bought dreams” men det hindrade honom inte från att även därefter ge prov på dikter som “Haschisch” (1902). Det är en skamlös romantisering Symons begår i överdrifterna kring sitt motiv, men den vane brukaren skall vid en noggrann läsning likafullt känna igen två riktiga iaktagelser i diktens tredje respektive femte strof:

Estetik och etik – ny bok av Teddy Brunius

Det har varit en lätt deprimerande erfarenhet att ta del av Teddy Brunius nyutkomna verk “Ars longa – Stora dikter i svensk tolkning” (Edition Laokoon), en sammanställning av sju stycken omsorgsfullt kommenterade egenhändiga tolkningar av vad som med viss generalisering kan benämnas lärodikter. Deprimerande har det varit inte för att boken är ringa i förtjänst utan tvärtom därför att den ger en så målande påminnelse om vad det nya mediasamhället är på väg att mista i form av ett vikande ekorum för det humanistiska och klassiska arvet. Det tycks lätt att glömma att den alltuppfyllande samtiden historiskt sett är förbigående perifer. Spännande vinklingar till trots visar till exempel genusvetenskapliga eller postkoloniala nyläsningar alltför ofta alltför lite kärleksfull glädje över primärtexten, vars syfte snarare tycks vara att framodla teori, och det gärna med en fnysning till tack.

Ack England…Håll ut!

Innanför det engelska språkområdet har poesin, till skillnad från vad som är fallet i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att behålla mycket av sin betydelse. En del av förklaringen är säkert den kanoniska omsorg utbildningssystemen ägnar de engelska poesiklassikerna. Engelskstuderande universitetsungdom kan inte undgå att bekanta sig med Blake (medan svensk högskoleungdom mycket väl kan leva vidare i antagandet att Stagnelius är namnet på en design-ljusstake). Det svunna imperiets gamla territorier fortsätter att söka språklig rot och tankens utmaning i engelsk poesi från renässans och 1800-tal.

Anteckningar för en ny bohemia

Möjligheten att bo billigt, ofta på rivningskontrakt, ofta rymligt, försvann i Malmö och Göteborg under 90-talets första år, då hade den livsstilen länge varit ett minne i Stockholm. Under åren som kom följde København efter med sin Bysanering, och Oslo har eftersläpande kommit att gå samma väg. Därmed försvinner även förutsättningarna för “det fria konstnärslivet”, så som det i de större städerna utspelat sig under mer än ett sekel. Med en sysslolös midsommarhälsning följer här några lätt ironiska reflektioner om saken, utifrån ett amerikanskt perspektiv, av poeten Dana Gioia, deltagare i New Formalism-strömningen innanför amerikansk poesi. Jag har sammanställt ett par citat ur essän “Towards a New Bohemia”, så det rör sig alltså om ett kortfattat collage, men andemeningen har knappats rubbats:

Pasolini i Indien

Under december 1960 och januari 1961 reste de italienska diktarna Pier Paolo Pasolini och Alberto Moravia tillsammans omkring i Indien. För bådas del resulterade äventyret i en bok, Moravia skrev resekildringen “Un idea dell´India” (1962, på svenska som “Indisk resa”, 1963) och Pasolini sammanställde sina anteckningar o researtiklar i “L´odore dell´India” (1962, ej översatt). Jag har tidigare kort nämnt resan, i A o r t a, och lovade att återkomma till saken. Vad som väcker mitt intresse är de båda författarnas olikhet, deras väsenartat olika upplevelser av Indien. Inför den överväldigande fattigdom som mötte dem så ställde Moravia, vänsterliberalt orienterad, sitt hopp till moderniseringsförsöken i vilka han såg ett frigörelseprojekt och en väg till bättre levnadsomständigheter. Emedan Pasolini å sin sida, med viss dialektik uppställt, som varande en kulturkonservativ marxist fruktade att den frambrytande moderniseringen skulle komma att förstöra allt av årtusendegamla folkkulturella traditioner.