Kejsar Nero som poet

Det är egentligen oförlåtligt att istället för att ägna studietimmar åt en “vis” kejsarfilosof som Marcus Aurelius så ägna dem åt den “tokige” kejsar Nero. Inte ett ideal för men väl kanske en like åt eller igenkänningspunkt för vår tid, ger Nero rikt med tillfällen åt studier av maktens, och kejsarmaktens, mekanismer. För dem som låtit sig nöja med Hollywoods eller Robert Graves Nero-gestalt skall genast nämnas att Neros tillsynelåtande irrationalitet inte sällan har rationella förklaringar. Han var inte kliniskt sinnessjuk så som det framställs i roman- och teveserien “I Claudius”. Att Neros kulturella intressen varit långt mer omfattande än våra egna politiska ledares har inte varit något omgivningen hållit emot honom. Historiker brukade tidigare mena att inte heller hans eget konstutövande utgjorde ett politiskt problem utan däremot dess offentliga framförande. Men även det senare tycks vara en sanning med modifikation.

Sture Linnérs Pindaros-bok

I en försvinnande generation av humanister var Sture Linnér även en av de sista svenska fullblodsklassicisterna. Hans bortgång för några veckor sedan lämnar ett tomrum som kan bli omöjligt att fylla. “Homeros” från 1985 och “Den gyllene lyran” från 1989 har redan blivit klassiker på svenska. Varefter hans litterära verksamher ytterligare intensifierades de senaste decennierna. Den nyutkomna omfångsrika studien över Pindaros´segerdikter blir nu lätt att uppfatta som Linnérs kulturhistoriska testamente.

Doktor Hasch

Den av sina böcker som beatniklegenden Jack Kerouac själv satte högst var barndomsskildringen “Doctor Sax“, skriven 1952 och utgiven 1959. Redan när boken var färdigkomponerad var Kerouac övertygad om att han aldrig skulle kunna överträffa den. Med ett på samma gång ordlekande och måleriskt driv är Doctor Sax fylld av bruset från Merrimack-floden, övergivna fabriker, religiösa monument som grotto och korsstationer, halvslummen i Pawtucketville och regniga nätter befolkade av en livlig fantasi. Att hänvända sig till ordens och satsbyggenas musikaliska egenskaper hade Keroauc, som ofta påtalas, lärt av Joyce, men troligen lika mycket från Dylan Thomas prosa. Medan de prosadiktsliknande sidornas måleriska uttryck kan vara ett resultat av Kerouacs ihärdiga haschrökning, något jag tänkt återkomma till.

Att kasta ut Steiner genom tågfönstret

En välkänd profil från Oslos retrogardistiska, antroposofiska och alternativa miljöer, Henning Næss, har intervjuat mig för norska tidskriften Cogito, och den lades idag ut även på W&W:s hemsida. Samtalet kretsar mest kring religiösa föreställningar; om Blake, Swedenborg och Steiner; om bogomiler, katarer och jesider. Men lämnar även plats för uppväxt, proto-malmöligan-kretsar och för retrogardismen. Jag önskar god läsning, för den som har tid. Intervjun hittar du här.

Stil

En av de diskussioner i vilken jag haft i särskilt hög grad fel, var en kväll i Berlin på 90-talet, i samtal med Aris Fioretos. Allt medan vår jovialiske värd, Herr Vallgren, såg mer och mer förtvivlad ut, hackade jag och Herr Fioretos loss på varandra. För att reta honom ytterligare lade jag till ett retoriskt “-Och du, du tror väl att litterär stil är en fråga om intelligens!?” På vilket det kom ett surt och färglöst, men som vi skall se förvisso korrekt, “-Ja”.

Så att vi inte vissnar ihjäl

För 1980-talets danska poetiker var det en självklarhet att försöka återerövra metafysik och estetik efter det föregående decenniets socialistiska realism och dess ensidigt dialektiskt-materialistiska livssyn. Pia Tafrups poetik “Over vandet går jeg” (1991) hade visserligen varit under förberedelse länge (och utdragsvis skymtat i tidskrifter) men istället blev det, genom “Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik”, Søren Ulrik Thomsens minimalistiska program som fick ett närmast kusligt starkt inflytande på generationen. Kusligt på så vis att det i efterhand kan vara svårt att föreställa sig hur den, med ett exempel, fick en ung poet som mig själv att skära ner dikterna i “Flickor” (1988) till en fjärdedel av sin ursprungliga ordmängd, och att precis det samma hade varit fallet för Clemens Altgård i arbetet med debuten “Pandemonium” (1986), en diktmanus som annars först rymt långa berättande dikter med inslag av redigerade drömfragment.

I Brodsky-land

I Sovjetunionen figurerade olika undergroundkulturella subkulturer, ofta västligt influerade som av jazz-, rockmusik och klädmode, men just poesin utgjorde sedan gammalt ett alternativ. Ett från statens håll nätt och jämt tolererat alternativ, där poesin kunde antyda en förbjuden systemkritik. Men inte bara baskern utan också huvudet satt löst, och Brodsky hamnade ganska omedelbart i tråkigheter. Precis som vi hört i historierna från gamla DDR och Stasi så vimlade det också här av agenter och angivare. Jangfeldt snarare underdriver än överdriver den motiverade paranoia Brodsky kom att känna. Men annars finns alla de kända ingredienserna med, som den person som opresenterat hör av sig och erbjuder att visst kan kanske Brodskys dikter kunna få komma ut i bokform, skulle han å sin sida kunna bistå med vissa…informationer osv. Brodsky avböjer, och trubbel väntar runt hörnet.

Två sorters svårt

Den läsare som säger sig förstå allt i Ezra Pounds “Cantos” får nog sägas ha förtjänat ens misstro. Pounds huvudverk är alltid suggestivt men även så pass dunkelt att när det sker att man anser sig ha begripit ett helt avsnitt så infinner sig en känsla av belöning. Robert Graves, mytens och de irrationella krafternas besjungare, ansåg den surrealistiskt påverkade Dylan Thomas för humbug; “his poems doesn´t Mean anything”, beklagade han sig. Stephen Spender uttryckte kritiken mer precist; “it is just poetic stuff, with no beginning or end, shape or intelligent and intelligible control”.

Norsk vår

Noterat i hast; igår var det vernissage för Christopher Rådlunds nya målningar, en korsning av landskapsstudier från en nordpolenexpedition och en postfuturistisk vision av ett krackelerat industrisamhälle. Förebild till de mörkt hållna bilderna är visst nog en nedisad torrdocka i nordnorge, det är underordnat. Oljefärg blänker nu i dubbel bemärkelse från en oljecistern; en oval svart form suggererar en atomubåt på uppstigning; berlinmuren har återuppbyggts med iskuber; alltihop vilande i evig polarskymning.

In memoriam

Från S:t Petersburg når mig nyheten att Elena Schwartz avled igår, den 11:e mars. Hon hann bli 61 år.

Schwartz var, tillsammans med Olga Sedakova, den man frestades att benämna Rysslands främsta kvinnliga poet, djupt rotad i den ryska poesitraditionen när hon gärna byggde ut sina dikter i långa sviter i Marina Tsvetajevas och Velimir Chlebnikovs efterföljd. Sina motiv fann hon ofta innanför ortodoxi, esoterica och konsthistoria.