Innanför det engelska språkområdet har poesin, till skillnad från vad som är fallet i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att behålla mycket av sin betydelse. En del av förklaringen är säkert den kanoniska omsorg utbildningssystemen ägnar de engelska poesiklassikerna. Engelskstuderande universitetsungdom kan inte undgå att bekanta sig med Blake (medan svensk högskoleungdom mycket väl kan leva vidare i antagandet att Stagnelius är namnet på en design-ljusstake). Det svunna imperiets gamla territorier fortsätter att söka språklig rot och tankens utmaning i engelsk poesi från renässans och 1800-tal.
Author Archives: Håkan Sandell
Anteckningar för en ny bohemia
Möjligheten att bo billigt, ofta på rivningskontrakt, ofta rymligt, försvann i Malmö och Göteborg under 90-talets första år, då hade den livsstilen länge varit ett minne i Stockholm. Under åren som kom följde København efter med sin Bysanering, och Oslo har eftersläpande kommit att gå samma väg. Därmed försvinner även förutsättningarna för “det fria konstnärslivet”, så som det i de större städerna utspelat sig under mer än ett sekel. Med en sysslolös midsommarhälsning följer här några lätt ironiska reflektioner om saken, utifrån ett amerikanskt perspektiv, av poeten Dana Gioia, deltagare i New Formalism-strömningen innanför amerikansk poesi. Jag har sammanställt ett par citat ur essän “Towards a New Bohemia”, så det rör sig alltså om ett kortfattat collage, men andemeningen har knappats rubbats:
Pasolini i Indien
Under december 1960 och januari 1961 reste de italienska diktarna Pier Paolo Pasolini och Alberto Moravia tillsammans omkring i Indien. För bådas del resulterade äventyret i en bok, Moravia skrev resekildringen “Un idea dell´India” (1962, på svenska som “Indisk resa”, 1963) och Pasolini sammanställde sina anteckningar o researtiklar i “L´odore dell´India” (1962, ej översatt). Jag har tidigare kort nämnt resan, i A o r t a, och lovade att återkomma till saken. Vad som väcker mitt intresse är de båda författarnas olikhet, deras väsenartat olika upplevelser av Indien. Inför den överväldigande fattigdom som mötte dem så ställde Moravia, vänsterliberalt orienterad, sitt hopp till moderniseringsförsöken i vilka han såg ett frigörelseprojekt och en väg till bättre levnadsomständigheter. Emedan Pasolini å sin sida, med viss dialektik uppställt, som varande en kulturkonservativ marxist fruktade att den frambrytande moderniseringen skulle komma att förstöra allt av årtusendegamla folkkulturella traditioner.
Vänster höger
I väntan på en ny politiks födelse – om inte så redan skett genom miljörörelserna – så fortsätter de stora 1800-tals-dinosaurierna att mäta krafter och kilon mot varandra. I hemlandet står på det fältet Aftonbladet Aurora (stiga vi ej mot ljuset?) mot Axess-imperiet, synligast på bloggversionen, där man efterhand efter lång tvekan bestämt sig för att satsa sitt pund på liberalkonservatismen (samma val som pappa, fast han aldrig tyckte om de rika, gjorde på det kalla 50-talet). På Axess-bloggen har man med stor framgång ägnat sig åt att punktera de politiskt korrekta hållningar som på sina håll gäller för ett vänsterengagemang, och som ivartfall fram till tidningskrisen varit lättast åskådliggjorda på Dagens Nyheters kultursidor.
Kejsar Nero som poet
Det är egentligen oförlåtligt att istället för att ägna studietimmar åt en “vis” kejsarfilosof som Marcus Aurelius så ägna dem åt den “tokige” kejsar Nero. Inte ett ideal för men väl kanske en like åt eller igenkänningspunkt för vår tid, ger Nero rikt med tillfällen åt studier av maktens, och kejsarmaktens, mekanismer. För dem som låtit sig nöja med Hollywoods eller Robert Graves Nero-gestalt skall genast nämnas att Neros tillsynelåtande irrationalitet inte sällan har rationella förklaringar. Han var inte kliniskt sinnessjuk så som det framställs i roman- och teveserien “I Claudius”. Att Neros kulturella intressen varit långt mer omfattande än våra egna politiska ledares har inte varit något omgivningen hållit emot honom. Historiker brukade tidigare mena att inte heller hans eget konstutövande utgjorde ett politiskt problem utan däremot dess offentliga framförande. Men även det senare tycks vara en sanning med modifikation.
Sture Linnérs Pindaros-bok
I en försvinnande generation av humanister var Sture Linnér även en av de sista svenska fullblodsklassicisterna. Hans bortgång för några veckor sedan lämnar ett tomrum som kan bli omöjligt att fylla. “Homeros” från 1985 och “Den gyllene lyran” från 1989 har redan blivit klassiker på svenska. Varefter hans litterära verksamher ytterligare intensifierades de senaste decennierna. Den nyutkomna omfångsrika studien över Pindaros´segerdikter blir nu lätt att uppfatta som Linnérs kulturhistoriska testamente.
Doktor Hasch
Den av sina böcker som beatniklegenden Jack Kerouac själv satte högst var barndomsskildringen “Doctor Sax“, skriven 1952 och utgiven 1959. Redan när boken var färdigkomponerad var Kerouac övertygad om att han aldrig skulle kunna överträffa den. Med ett på samma gång ordlekande och måleriskt driv är Doctor Sax fylld av bruset från Merrimack-floden, övergivna fabriker, religiösa monument som grotto och korsstationer, halvslummen i Pawtucketville och regniga nätter befolkade av en livlig fantasi. Att hänvända sig till ordens och satsbyggenas musikaliska egenskaper hade Keroauc, som ofta påtalas, lärt av Joyce, men troligen lika mycket från Dylan Thomas prosa. Medan de prosadiktsliknande sidornas måleriska uttryck kan vara ett resultat av Kerouacs ihärdiga haschrökning, något jag tänkt återkomma till.
Att kasta ut Steiner genom tågfönstret
En välkänd profil från Oslos retrogardistiska, antroposofiska och alternativa miljöer, Henning Næss, har intervjuat mig för norska tidskriften Cogito, och den lades idag ut även på W&W:s hemsida. Samtalet kretsar mest kring religiösa föreställningar; om Blake, Swedenborg och Steiner; om bogomiler, katarer och jesider. Men lämnar även plats för uppväxt, proto-malmöligan-kretsar och för retrogardismen. Jag önskar god läsning, för den som har tid. Intervjun hittar du här.
Stil
En av de diskussioner i vilken jag haft i särskilt hög grad fel, var en kväll i Berlin på 90-talet, i samtal med Aris Fioretos. Allt medan vår jovialiske värd, Herr Vallgren, såg mer och mer förtvivlad ut, hackade jag och Herr Fioretos loss på varandra. För att reta honom ytterligare lade jag till ett retoriskt “-Och du, du tror väl att litterär stil är en fråga om intelligens!?” På vilket det kom ett surt och färglöst, men som vi skall se förvisso korrekt, “-Ja”.
Så att vi inte vissnar ihjäl
För 1980-talets danska poetiker var det en självklarhet att försöka återerövra metafysik och estetik efter det föregående decenniets socialistiska realism och dess ensidigt dialektiskt-materialistiska livssyn. Pia Tafrups poetik “Over vandet går jeg” (1991) hade visserligen varit under förberedelse länge (och utdragsvis skymtat i tidskrifter) men istället blev det, genom “Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik”, Søren Ulrik Thomsens minimalistiska program som fick ett närmast kusligt starkt inflytande på generationen. Kusligt på så vis att det i efterhand kan vara svårt att föreställa sig hur den, med ett exempel, fick en ung poet som mig själv att skära ner dikterna i “Flickor” (1988) till en fjärdedel av sin ursprungliga ordmängd, och att precis det samma hade varit fallet för Clemens Altgård i arbetet med debuten “Pandemonium” (1986), en diktmanus som annars först rymt långa berättande dikter med inslag av redigerade drömfragment.