Med sedvanlig risk att få höra att tidskriftens temaval är »anakronistiska« och »omoderna« är jag stolt att kunna presentera den spännande temakombinationen monarki och snille. Många kanske undrar varför dessa ämnen bör diskuteras överhuvudtaget i vår upplysta, moderna samtid där den aktuella monarken fogligt fungerar som en maskot och begreppet begåvning i stort sett är tabu i skolvärlden? Jo, för att inte riskera att bli »nufånar«, blinda för kontinuitet och kulturella värden som ackumulerats under årtusenden, som automatiskt högaktar det samtida och nya som bättre än det föregående enbart för att det är nytt.

Hur störtar man en härskare? Det svar som levereras av den polskfödde författaren och dramatikern Witold Gombrowicz är entydigt: genom relation. Genom att tvinga honom att förhålla sig, genom att få honom att ingå: han kan besegras först efter att ha avtvingats sin rustning av isolation. Man störtar honom genom att grimasera: man petar, grymtar, låter tungan sticka ut. Man ropar »Svin!« men det är först hans svar som får honom att falla: han skriker »Svin!« och står därmed inför en gris, tjudrad vid fiendens snuskighet som vore den hans egen. Löjligheten är hos Gombrowicz det starkaste av maktmedel, den maktlöses sätt att hämta kraft från sin egen ofullkomlighet. Det finns inget bättre sätt att skända någon än att utöva sin egen tölpaktighet i hans närvaro; att med sin smutsighet annullera hans renhet. Hur man störtar en härskare? Man är stammande och klumpig.

Den här berättelsen börjar med en anglosaxisk sagofigur: Nalle Puh. Under den tid då jag låg i min moders mage läste min far högt ur Nalle Puh för henne. Så blev jag döpt till Christopher Robin. Mina två käraste nallar fick heta Nalle Puh och Nasse. Allt låg till rätta för att äventyren i Sjumilaskogen skulle få en helt speciell inverkan i mitt nyknoppade liv. Pagefrisyren var densamma, liksom kroppsbyggnaden och uppnäsan. Den vita solhatten satt där den skulle och kärleken till lövträden spirade tidigt. A. A. Milnes illustrationer var speglar.

Riddar Fattig

Riddar Fattig fanns i världen,
enkel var han, karg på ord,
blek och dyster i sin uppsyn,
rak och dristig i sitt mod.

En gång såg han i en drömsyn
vad förståndet aldrig når,
i hans hjärta detta intryck
skar ett outplånligt spår.

Walther von der Vogelweide

När Fredrik II skänkte Walther ett litet län
(König Friedrichton, XI)

Vågar man hoppas på att kronprinsessan Victoria förädlats genom de kvarlevande idealresterna om självuppoffring innanför hennes tronarvingeuppfostran; och att hon skulle kunna tänkas sträcka ut en ny grönskande kvist på ett urholkat och mossigt träd där kungahuset oroväckande börjat likna vilken banal överklassfamilj som helst? Bernadottarna har avgett flera kulturintresserade och bildade monarker, men kan som karaktärer likafullt inte alls mäta sig med den föregående Vasalinjens toppskott. Över vilka dem alla förstås svajar kulturmecenaterna Gustav III och Drottning Kristina. Men det fattas ett tredje namn.

For antikken representerer fremmedkulturelle dronninger sine nasjoners femininitet. De mangler gresk og romersk politisk resolutthet og lar, i stedet, sine handlinger styre av følelser. Det samme gjelder for nasjonene de hersker over. Begge identifiseres ved negasjon: ikke-gresk, ikke-romersk, ikke-mandig. De er feminine i sin militære underlegenhet, men også i sitt fravær av politisk kynisme. Det er derfor oppsiktsvekkende at dronninger, i antikk iscenesettelse, erobrer fortellingene de opptrer i trass sine uunngåelige militære og politiske nederlag; de tilbys sekundærposisjon i narrativet, men krever sin trone som hovedrolleinnehavere. Dronningene gnistrer snøblindende i møtet med romerske og greske krigere som trollbindes av deres livsfarlige sødme. Kun død kan avstedkomme fra det naive møtet mellom det antikke sverd og den eksotisk kjærlighet; intet stål kan herdes grundig nok for våpendragnig mot kvinnelig ekstatisk lunefullhet. En helt er kun forberedt til å vinne enkeltslag, men aldri en fortelling. Fortellinger representerer ideer, og slike kan ikke tvinges i kne ved makt. Likefullt, og på samme måte som den adelige hovedperson i Strindbergs Fröken Julie, overlever de eksotiske dronninger sjelden de lidenskapelige møtene med sine ringere beilere.

Införandet av islam var ett avgörande kulturskifte för de iranska folken. Med den nya religionen kom inte bara en ny föreställningsvärld utan också en kulturell omvandling. Den arabiska invasion som svepte över Iran på 600-talet ödelade inte bara de sassanidiska storkungarnas palats och de zoroastriska eldtemplen utan utplånade även deras bokskatter. Stora mängder handskrifter fördärvades av ödeläggelsen som följde i invasionens spår och en stor del av den antika persiska litteraturen gick förlorad. I takt med islamiseringen av Iran utrotades allt som förknippades med zoroastrismen i det närmaste på samma sätt som skedde med hedendomen vid Skandinaviens kristnande.

Henning Kramer Dahls poetiske praksis begynte med boken Barfrost i 1983. Den unge debutanten (født 1962) fremsto allerede da som en internasjonalt orientert poet, og med tidlig åttitallsdebut innledet han et forfatterskap som like fra begynnelsen kom til å stå på siden av den norske minimalistiske åttitallspoesien. Han har langt mer tilfelles med den danske åttitallsposien enn med den norske, og det er nærliggende å trekke kryssende linjer til Pia Tafdrup og Michael Strunge.