Livsstilsmagasinet Aorta? Kan det vara möjligt? Är inte flåstrendigt nutidsmode och glättigt ytlighetsfokus så långt från gedigen retrogardistisk kultur man kan komma? Så klart, men livsstil är ju också mer än bara yta.

Runt sekelskiftet 1900 florerar i Sverige och Norge en jugendstil som till fransk-tyska influenser försöker lägga en nationell egenart. Inhemska hantverkartraditioner möter hemvändande konstnärers europeiska nybildning. En av följderna därav är de allkonstverkpräglade konstnärsgårdar som inrättas med en kombinerad avsikt att markera status och att spara pengar utanför huvudstädernas prisocker, genom familjeorienterad självhushållning och ateljéfrid. I bakgrunden skymtar också John Ruskins teorier om konstens sociala uppgift.

Det klassiska gentlemannaidealet upplever en renässans, åtminstone vad modet anbelangar. Till höger och vänster diskuteras skräddarsydda kostymer och på catwalken har ett betydligt formellare och mer tidlöst ideal gjort sig gällande. Böcker som Alan Flussers Dressing the man, Per Nilssons Snyggt och Bernhard Roetzels Gentlemannen där man kan läsa hur en gentleman ska klä sig säljer i stora upplagor. I manliga trend- och modemagasin diskuteras det klassiska herrmodet som aldrig förr. Samtidigt ökar också intresset för gentlemannens excentriske släkting, dandyn.

I Flesh and Stone: The Body and the City in Western Civilization (1994) inviterer Richard Sennett oss til en historisk linevandring gjennom vestlige byers arkitektoniske historie. Fra det perikleiske Athen til 1980-årenes New York forteller Sennett at endringer i metropolers utforming verken kan reduseres til ingeniørkunstens determinisme på den ene side, eller til ‘Fad & Fashion’ i kunstuttrykk på den annen; medisinens siste anatomiske oppdagelser – mer eller mindre korrekte – har derimot gjennom hele historien fått sin arkitektoniske oversettelse i byplanleggelsen. I denne kommentaren til boken spør jeg om den ikke avsluttes et kapittel for tidlig, og om ikke vår tids medisins mest gåtefulle kroppsdel – hjernen – ikke er den mest sannsynlige kandidat til den nyeste anatomisk bymodell. I vertfall hvis vi skal følge Sennetts eget argument, og hvis vi med friske øyne gjør oss betraktninger over det nye urbane ideal.

Wergelandåret har så langt vekt ordskifte om mangt som nasjonalskalden sjølv engasjerte seg i då han var i live: kontroversielle spørsmål innanfor samfunn, kultur og religion. Avisene er dagleg fulle av debattinnlegg med namnet Wergeland til overskrift. Men det rare er: Ingen har bruka den motsetningsrike samfunnsopprøraren som startpunkt for debatt på hans eigen heimebane, i poesien. Henrik Wergeland var trass i alt lyrikar. Grunnen er enkel: Norsk samtidspoesi er ikkje interessert. Samtidslyrikarane bryr seg korkje om store diktarar frå fortida eller nye røyster og retningar i samtida. Samtidspoesien interesserer seg berre for sin eigen navle – språket.

Du menar, till exempel…

Du menar, till exempel,
att Zürich har mer djupsinne,
att intryckens inspiration
är innehåll man återfinner?

Menar du att i Havanna,
hibiskusrött och evigt-vitt,
väntar manna en resenär
i hans ödemarksmisär?

Stationsgator och stritor,
boulevarder, lidos, strøk,
i möte på Fifth Avenue
står tomheten i nästa krök,