I samband med att jag sammanställer detta nummer läser jag i Göteborgs-Posten om det europeiska fenomenet White Nights: Stora städer som Madrid, Paris, Rom och Amsterdam satsar på partyn som försiggår under ett helt dygn. Arrangemangen ska äga rum efter sommaren och innan höstens inbrott och tanken är att man när tillräckligt många städer gått med ska kunna åka på en turné från stad till stad i en aldrig upphörande fest. Initiativet verkar på många sätt lovvärt – det är gratis att ta del av de många kulturevenemang som erbjuds, biltrafik förbjuds i centrum, hela staden involveras, inklusive eftersatta förorter osv.

I Sverige gavs Gabriele d’Annunzios roman Elden (övers. Agne Hamrin) ut 1946, i en dubbelutgåva med J.-K. Huysmans Mot strömmen. Det är en kombination som inte kunde ha varit mer perfekt: Båda romanerna är berättelser om världsfrånvända hyperesteter. I Mot strömmen tillbringar Huysmans huvudperson Des Esseintes all sin tid med att omforma sin omvärld tills den blir precis som han vill ha den – han infattar sina husdjur i ädelstenar för att få dem vackrare än naturen någonsin kunnat, han inreder ett rum i sitt hus som en skeppskajuta för att slippa det vulgära tilltaget att faktiskt lämna sitt artificiella paradis och sätta foten på en båt. d’Annunzios hjälte – megalomanisk diktarfurste och kvinnokarl, med otvivelaktiga drag av författaren själv – behöver däremot inte anstränga sig. Hans paradis finns redan, det är beläget i nordvästra Italien och heter Venedig.

I den fornnordiska gudafloran har både Brage och Oden tilldelats ansvar över skaldekonsten. Doldisen Brage, som förvånande nog sällan omnämns ens av skalderna, kan dock förmodas ha tjänstgjort som ett senhedniskt uttryck för de nordiska skaldernas självmedvetande. Lokes verbala attack mot honom under ölgillet i Ägirs hall (i Lokasenna), där han bland annat får veta att han minsann bara är en harig pacifist – stor i orden men i övrigt bäst som bänkprydnad – kan vara en påminnelse om att skalderna möjligen var skickligare på att dikta än att strida.

Diktarkonsten är en gåva från Oden, det tas för givet. Men det finns tydliga tecken på att det i en äldre tradition kan ha varit en kvinnlig gudom som delgav skalderna inspiration och skaldegåva. Så var det hos greker och kelter. Att det var så även hos oss i Norden skulle kunna spåras i de tydliga likheterna mellan den walesiska gudinnan Cerridwen och den nordiska Freja.

Första gången jag tog mig igenom Psykonauterna bodde jag och en vän några nätter i S:t Lars-ruinen i Visby där en annan vän satte upp ett historiskt skådespel av Strindberg. Teatersällskapet hade haft problem med inbrottstjuvar och tyckte att det var en bra idé att ha en kampsportsintruktör boende i den stora dubbelsängen på scenen. Vi var dock inte säkrare på den egna förmågan än att vi sov med lite rekvisita under täcket; ett bredsvärd och en rekorderlig stridsklubba. Några tjuvar såg vi nu aldrig men en natt tog vi med en igelkott hem och höll som husdjur. Idylliskt.

Eirik Lodén

Rimbaud uppsummerar sitt samliv med Verlaine

I anden och i köttet ett!
I köttet mest, det tror jag nog,
av skild natur om än hur tätt.
Han, borgaren som n ä s t a n dog,

Kanske hade mina föräldrar gjort klokt i att släppa iväg mig på ett års fältarbete som biståndsarbetare i Guinea-Bissau, efter den erbjudna intensivkursen i portugiska och pedagogik. Den omyndige hänvisade till sin annalkande artonårsdag, men de satte sig hårdnackat emot förslaget och ansåg mig i tryggare förvar bland mina böcker. Det är en tvivelaktig lägesbedömning, för varje föräldrageneration, när böckerna utgörs av Rimbaud och Baudelaire. Avskriver man självuppoffringen hos biståndsarbetaren på gräsrotsnivå ska livet visa sig erbjuda föga utöver det baudelairska registret: smak i möbler och bokband, älskarinna och bra vin; luxe, calme et volupté. Till livsstilen – eller om det är är en karaktär – hör förstås även leda och desperation, dragningen till ytterligare en tillflykt. Att få blomstra, bara än en gång, »das Haar wird grau, die Jahre fliehn«, bönar Gottfried Benn, fastän ännu en ung man, stationerad i en utrymd villa i Brüssel; blomstra, om så bara för att sedan gå under, »ich muss, ich muss im Überschwange/ noch einmal vorm Vergängnis blühn«. Med mer »calme« hyllar Ernst Jünger ljusintensiviteten hos den mexikanska jordanden, bevarad i meskalinskivan. På samma sätt som efter nerstigandet i etruskerkungens grav i Toscana tycks färgerna så mycket klarare, påpekar han. En färgupplevelse som kommer av – som D.H. Lawrence formulerat det, även han i anknytning till etruskerna – »en djupare rot«. Eller för att citera ur ytterligare en av tonåringens böcker: »När fruktbarhetsandarna svepa genom åkrarnas brusande korn/ och de döda stå över livet som väldiga torn« (Bertil Malmberg).

Ur Belgien avklätt

Huvudinnehåll i Boken om Belgien

Val av titel:
Det sanna Belgien. Belgien helt naket.
Belgien avklätt. Ett skämt till huvudstad.
En huvudstad för apor.

?

1. inledning.