Sigurd Agrell var en av våra sista symbolistdiktare i Sverige, som sådan dessutom idag nästan helt bortglömd. Mellan 1903 och 1912 utkom hans samtliga sex diktsamlingar (bortsett från samlingen Valda dikter från 1931); sedan var det slut. Håkan Sandell har tidigare hävdat att det berodde på att Agrell inte lyckades upprätthålla sin höga konstidealism (Transit 1993:21). Han klarade helt enkelt inte av att längre tro på det kravfyllda estetiska program som han odlat i Stockholm och Uppsala tillsammans med sina vänner i studentkotteriet ”Les quatre diables”: Sven Lidman, John Landquist och Harald Brising. Gruppen inspirerades av främst franska dekadenta och symbolistiska förebilder, som Baudelaire och Rimbaud, men även Herman Bang (namnet ”Les quatre diables” togs för övrigt från Bangs novell De Fire Djævle).

Sigurd Agrell

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval.
Och insjön somnat skär och spegelklar.
Med silverrena toner bäcken far
sin stilla väg vid sus av asp och al.

Har du en önskan mer? En bön, ett val?
Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar
av allt, du nämnde ångest, sorg och kval…
Ett töcken vilar över allt, som var.