I Symposion slår Eryximakos ironisk fast at han et sted har lest en lovsang over saltet, men aldri noe om Eros. Og fordi Eros ikke er et anerkjent samtaleemne, bestemmer det lille selskapet i Symposion seg for å ta det opp som tema for sine rundebordstaler: Det er som om en gruppe intellektuelle idag skulle bestemme seg for å gå mot strømmen og nettopp diskutere Kjærlighet og ikke Politikk, Begjær (i Kjærligheten) og ikke Behov (i samfunnet).
Roland Barthes

Kärleksdikten, den till synes enklaste mest lättvunna sorteringen av dikt, är i själva verket den svåraste. Dess utövare utgör en art av specialbegåvning, inte helt lätt att definiera. Möjligen skall en god dos naivitet till för att skapa en riktig kärlekslyriker. Nog även en del undertryckt sensualitet. Kärleksdikter tycks ju skrivna särskilt i de stunder då ingen kärlek ges. Och en droppe demonism associerar jag också med det slags poetisk karaktärstyp som skall till. Finns det inte någonting smått vampyraktigt redan hos Sapfo, och även så i hennes allra ömmaste lockelsetoner? Den älskade skall hålla kärleksdiktaren med stoff och bränsle. Den manlige poetens kärleksdikt har rentav visat en tendens att bli till slakteributik; Dina ögon är som…/Dina bröst är som…/Dina höfter… etc. Inte ens Frankrikes store moderne kärlekspoet, surrealisten Paul Eluard kan gå fri från anklagelsen, även om det hos honom var själva liknelserna och inte de uppramsade kroppsdelarna som stod i centrum. När även Wildenvey, artikelns ämne, bygger en dikt med den utgångspunkten – och inte som modernistpoet men likväl som modernitetspoet – så är det kvinnans öronsnibbar(!) han besjunger. Här ur diktsamlingen Prismer från 1911:

Ronny Spaans

Til tærne hennar II

I ett brev till Albert Sahlin den 17/1 1887 definierar studenten Emil Kléen (1868-1898) sin diktning: »Hela min diktning hvilar ju ytterst på den uppfattning, åt hvilken jag så att säga sökt i namnet ’Venus Anadyomene’ gifva ett slags program, d.v.s. […] en naturalistisk evolutionär fysiologisk, sexuell psykologi…«. Han sammanfattar sitt fokus: »[…] ty allt hvad jag hädanefter kommer att skrifva blir det der Venusartade ovilkorligen grundtonen, som ger sin klangfärg åt hvar minsta detalj.« Och visst blev det så. Kvinnan, kärleks- och sexualitetsproblematiken överskuggar det mesta Kléen skrivit, vilket även den samtida Anna Branting lade märke till om man ser till hennes porträtt av Kléen i Staden (1901), där huvudpersonen Eva ställer en fråga till Mårdberg, en karaktär som lånat Kléens drag: »Men finns det då intet annat att tänka på, att skrifva om, än ungt vin och kvinnoarmar och… och Venus med alla möjliga binamn?…«

Emil Kléen – Dikter
Helg och söcken III

Från skökans bädd, där äcklad nyss jag låg,
en vidrig doft av jodoform mig följer
i natten ut, novembernatt som sköljer
hän över allt sin dimmas våta våg.

Yehuda Amichai: Du säger att du gått ifrån mig…

Du säger att du gått ifrån mig,
men en hund ska få vädra på
mitt bröst och på min mage.
Den ska få fylla sin nos, och så
störta efter dig, jag varnar dig.
Jag hoppas att den sliter av
i ett nafs din älskares testiklar
och sedan slukar hans lem.
Eller åtminstone att den mellan
sina tänder kan bära hem
dina strumpors nystan till mig.

Pietro Aretino: Du ligger under mig

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

De første scenene av Shakespeares Romeo slår opp et fantastisk tablå: Det er langt fra den mann som sier bedrøvet til seg selv: »She hath forsworn to love« til han som roper ut sin grenseløse lykke: »Come what sorrow can!«
Stendhal: Om kjærlighet.

James Merrill var den mest betydande amerikanske poeten under senare hälften av 1900-talet. Detta är kanske ett djärvt påstående, eftersom det finns många andra – jag tänker här på John Ashbery, Adrienne Rich och Allen Ginsberg – som är mer kända både i Europa såväl som i USA, men jag hävdar att mitt uttalande är berättigat. Ingen amerikansk poet, jag är frestad att säga ingen engelskspråkig poet överhuvudtaget, från perioden efter andra världskriget kan tävla med Merrill när det gäller ambition, metrikalisk virtuositet och språklig begåvning.

We claim no magic comparable to hers –
At best, poets; at worst, sorcerers.

Robert Graves (1895-1985)