Hur länge ska du tiga som en knopp?
Sälj ut din blomning liksom rosen!
Din tunga binds av smärtan som du känner:
Släng bort dig själv på elden som ett strå!
Muhammed Iqbal

Till storms, till stiltje
till seger, till nederlag.
Till seger.
Gunnar Ekelöf

Den persiska litteratur som skapades efter arabernas erövring av det sassanidiska riket på 600-talet växte fram i mötet mellan det persiska språket och den islamiska religionen. Den nya persiskan hade sina anor i den förislamiska kulturen, men var djupt influerad av Koranens arabiska och använde en modifierad arabisk skrift. Den litterära pånyttfödelsen tog form i de samanidiska kulturstäderna Samarkand och Bukhara och spreds därifrån bland de muslimska folken längs Sidenvägen. Till en början skapades profan berättande dikt, hyllningsdikter och naturlyrik på persiska och det var nationalpoeten Abu al-Qasim Firdausi som i sitt hjälteepos Shahnama (Konungaboken) knöt äktenskapsbandet mellan det persiska folkets öden och islams läror. Religiös litteratur skrevs bara på arabiska under islams första århundraden men persiskan skulle snart fungera som ett intellektuellt verktyg för de muslimska folken i Iran, Centralasien och Indien på samma sätt som grekiskan och latinet tjänat kristendomen. I samförstånd med de religiösa lärde lät samaniderna i denna anda översätta al-Tabaris tolkning av Koranen till persiska, något som bidrog till att islam blev en universalkultur i ordets verkliga mening.

Andrej Belyj
Stjärnan

Mot jorden störtade solens röda krans,
och ifrån marken svarade i häftig glans
en gyllne yta spegelblank
som pyrde till i aska och i sand.
Plötsligt tycktes allt omkring så grått
som dimma, grått som damm.

Turkost gick mot grönaktig emalj,
fast tåren den skall klarna strax
där Venus strålar fram i diamant.

Om jag, som poet, vet hur man målar med ordet (poesin liknar måleriet – »Ut pictura poesis« – förklarad i klassisk poetik efter Simonides, enligt Horatius), målar så att lyssnarens fantasi skapar det jag återger med den klara visuella kvalitén av vad som kan ses, och ting som jag namnger presenterar sig för dennes själ prominent i sin klarhet och levande i sin måleriskhet, mörka eller ljusa, rörliga eller stilla, enligt sin förstådda uppenbara karaktär; om jag, som poet, vet hur man sjunger med magisk kraft (eftersom »det inte räcker att verser är vackra: låt dem även vara melodiösa och villigt teckna lyssnarens själ varhelst de önskar,« »-non satis est pulchra esse poemata, dulcia sunto et quocumque volent animum auditori agunto« – som klassisk poesi statuerar med Horatius ord, rörande detta varsamma förförande), om jag vet hur man sjunger så ömt och så kraftfullt att själen, intagen av ljuden, undergivet följer mina pipor, längtar med min åtrå, sörjer med min sorg, brinner med min extas, och lyssnaren med harmoniska hjärtslag svarar de skälvande musikaliska vågor som bär den välljudande dikten; om jag, som poet och vis, äger kunskap om tingen, kan glädja lyssnarens hjärta, bygga upp hans sinne och fostra hans vilja; men om jag, krönt med den välljudande kraftens treeniga krona, som poet inte vet, trots denna trefaldiga förtrollning, hur förmå lyssnarens själ att sjunga tillsammans med mig med en annan stämma än min egen, inte i samklang med dess psykologiska ytlighet, men i dess dolda avgrunds kontrapunkt – att sjunga om det som är djupare än de djup jag avslöjar, och högre än de höjder jag gör molnfria – om min lyssnare enbart är en spegel, enbart ett eko, enbart en som tar emot, enbart en som absorberar – om mitt ords sken inte trolovar min tystnad med hans tystnad genom en regnbåges mystiska förbund; då är jag inte en symbolistisk poet.

Håkan Sandell
Vad hade jag med Herodias att göra…

Om man intresserar sig för svenska mystiker och teosofer är det nog bara heliga Birgitta och Emanuel Swedenborg som kan jämföras med Johannes Bureus (1568-1652) (eller som han helst kallade sig: Johannes Thomæ Agrivillensis Bureus). Som lärd renässanspersonlighet saknar han motstycke i svensk kulturhistoria; han var språkforskare, tillika Sveriges första riksantikvarie samt lärare till Gustaf II Adolf och brukar kallas den svenska grammatikens fader, men det är uppenbarligen som mystiker han ger det starkaste intrycket i vår samtid. Bara de senaste åren har en mängd böcker skrivits i anslutning till hans säregna, kabbalistiskt besläktade runteori »adulruna«, framförallt i anglosaxiska länder. Modern runmagi och new age-mystik får emellertid här stiga åt sidan till fördel för en annan del av Bureus’ mysticism: hans i högsta grad förbisedda lyriska produktion.

John F. Deane
Främling

Så har också jag trätt ner i min underjord,
på spåret av min far, så som han gick ner;

vi framhärdar i en tro på den sköna möjligheten
att få avtäcka den rika kunskap som sluten

likt bärnstenens liv bevarar vår föreställning
om att återvända, säkra på vårt innehåll. Denna

Det er allment kjent at renessansen innebar en gjenoppvekking av antikkens vitenskap og kultur. Helt siden Jacob Burckhardt ga ut sitt klassiske verk Kulturen i renessansens Italia i 1869, har det vært vanlig å be-trakte renessansen som selve inngangsportalen til den moderne verden. Det er imidlertid ikke så kjent at renessansen ikke bare innebar en økende grad av vitenskapeliggjøring i forhold kulturen, der et nytt syn på mennesket og naturen ble introdusert, men at det løper flere tradisjoner parallelt med denne, tradisjoner som har sine opphav i kristen og jødisk mystikk. Jeg tenker her spesielt på gnostisisme, som til dels er en videreføring av kristen dualistisk tenkning, men også på platonsk holistisk tenkning, på jødisk kaballa, og ikke minst på den tradisjonen som denne artikkelen skal handle om: Den hermetiske tradisjonen.

Joost van den Vondel
Til St. Maria Magdalena, måla av Sandrart