En ny diktsamling av Håkan Sandell, retrogarde.org:s ständige medarbetare och Corleone, är alltid en händelse. I en nattlila bok samsas 61 dikter, under en omslagsteckning av sajtens gamle vän Christopher Rådlund (1970-2022); Nämligen diktsamlingen Där våra floder rinner samman (Bokförlaget Faethon). Boken är färsk från tryckpressarna och jag har inte hunnit läsa långt, men här är en av bokens dikter; “För aftonland, det ordet förstår jag inte mer”;

Poeten Sylvia Plaths (1932-1963) esoteriska orientering har förbigåtts vid svenska introduktioner. Medan Anne Stevenson i sin berömda biografi över Plath (1989) främst betraktade dennes esoterik som psykologiska symptom, har Plaths inriktning på detta fält visats ett mer djupgående intresse av litteraturprofessor Timothy Materer (generellt inriktad på amerikansk poesi och särskilt annars James Merrill.).

En av Irlands numera ledande kvinnliga poeter, Paula Meehan, har jag just gett en presentationstext i norska Ny Tid. Tillsammans med Nuala Ní Dhomhnaill, Eavan Boland, Eiléan Ní Chuilleanáin och Caitríona O´Reilly har hon balanserat en ensidigt manligt dominerad irländsk poesitradition. Endast ett stycke av den artikeln står tillgänglig på grund av betalningsmur. I slutet av artikeln beskrivs hennes uppgörelse med “The Magdalene’s”, hemmen för ogifta kvinnor, arbetsinstitutioner riktigare sagt. Här publicerar vi istället en dikttolkning (av undertecknad) som ett ytterligare smakprov på poeten;

Roar Kjærnstads måleri har utvecklats i en mer realistisk riktning det senaste året. Detta går fram till och med den 28 juli att ta del av på Galleri Røed på Jeløya utanför Moss, söder om Oslo. I “Kulissene” (olja/tempera), som blir visningsbild här på sidan, leker konstnären med osäkra plan av inomhus/utomhus, inre/yttre, med tredubbla speglingar i ett postindustriellt landskap eller stadsmotiv, kännetecknat av en utsökt färgbehandling i de rika vattenreflexerna. Förgrundsmotivet är en coming-of-age-bild, där den unga kvinnan ser ut/in mot sina framtidsprospekt, från en interiör/exteriör tömd på mening men klar att fyllas av betraktaren, i sin melankoliskt drömmande infattning och bearbetningsprocess.

Li Li, återkommen till Sverige, förmedlar med “Elegi & hågkomst” (2023) till oss den kinesiske poeten Yan Zhi, född 1972. I svensk språkdräkt tillsammans med Kristian Carlsson, för den 150-sidiga episka långdikt som sägs stå central i Yan Zhis produktion. Med sin tidigaste version från 1996 är den hämtad från den då tilltagande kinesiska industrialiserings- och moderniseringsprocessens första kulmen. Som så många andra kineser hade Yan Zhi sin bakgrund i den strävsamma landsbygden och betraktar storstaden som ett fallet Babylon; febrilt, hjärtlöst, fyllt av prostituerade som i något Dickens-kapitel. Jag har sett motiven hos andra kinesiska samtidspoeter – storleksskalan blir en helt annan hos de – flykten till storstaden, anonymiteten, skörlevnaden, och tänker då särskilt på Zhai Yongming (i engelsk översättning, “The Treekeeper´s Tale, 2008).

Den som på riktigt åstadkommit något möter alltid kritik. Om Pia Tafdrup har det bland annat hetat att hon låter högtidlig. Inte en särskilt fångande kritik av en poet med en översjö av starkt realistiska element i sin diktning. Men jag kom att tänka på saken redan vid första dikten i hennes nu färdigställda lyriska storverk över de fem sinnena. Fem diktsamlingar som nu samlats i jättevolymen Sinneskvintetten (Smockadoll förlag, 2023), i svensk översättning av Jan Henrik Swahn. Det är den andra boken av Tafdrup på Malmö-förlaget, efter att tidigare diktsamlingar av henne utkommit på Ellerströms i Lund. Vilket är den vanliga ordningen för presentationen av dansk poesi i Sverige alltsedan 1800-talets slut, först mottags den av det skånska slättlandets varma famn, för att så efterhand irra sig norr upp över granitberget.

Vår tid glömmer. Den fruktar egentligen allting utanför nuet. En författares verk glöms när författaren inte längre kan värna det med sin fysiska närvaro; böckerna börjar lukta illa, av det nuets stora fest mest fruktar, sitt eget slut. Men detta är ett missförstånd, i verket ligger ett frö, som när det finner sin jord kan börja leva på nytt. Jag hoppas att detta skall få gälla även Kristian Lundbergs tidiga ungdomsdiktning, som jag alltid tyckt visar på flera utvecklingsvägar, varav poeten sedan endast kan välja en. Det är som mest synligt i Kristians debutdiktsamling (Genom september, 1991), men denna har naturligt nog en förhistoria.

Här följer två recensioner, det gäller Lasse Söderbergs långdikt “Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023), och Harald Voetmanns färska översättning av Catullus poesi, i “Catul” (Gyldendal, 2023). /red.

Recension/anmeldelse av Håkan Sandells nya diktsamling “Jorden öppnar portarna” (Smockadoll förlag 2023, 173 sidor), av sajtens mångårige medarbetere Henning Næss. Næss var under många år huvudredaktör för norska tidskriften Cogito, och är medabetare på Oslo-tidningen Ny Tid. /red.