“Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – ny diktsamling av Kristian Lundberg

lundberggggKristian Lundberg har placerat sig i vår lyrik ett ställe mellan Karl Vennberg och framtiden. Född 1967, och likafullt kanske den yngste svenske poet där fullödig dikt och karaktäristisk personlighet uppgår i tydlig enhet. Requiem över en förlorad son (Lindelöws bokförlag) utgör Kristian Lundbergs runt 20:e diktsamling – det är inte helt lätt att räkna – sedan debuten med Genom september 1991, vilken också förblivit min favorit om än kanske inte utan ett inslag av ungdomsnostalgi. På samma nivå befinner sig den nyutkomna samlingen även om det hos den mogne poeten tillkommer en förmåga att ta ut kurvorna och tala i fullständiga satser, så som alltid står att lära hos de antika romerska poeterna, eller som här kanske snarare i bibelversernas sjungande halvprosa. Vi närmar oss alltså en fullkomning.

“Sovende mennesker er som glassblåsere…” – en dikt av Henning Næss

naesssDen här presentations-sajten har – i likhet med vår tidigare tidskrift, Aorta – haft en inriktning på den korta essän, och mellan publicerade dikter har det varit glest. Här stod ändå en tolkning av en av den tyska expressionismens ledande poeter, Else Lasker-Schüler (1869-1945)  och här av den finska poeten Anni Sumari (f. 1965); Idag publicerar vi en ny dikt av en av sajtens fasta medarbetare, den norske poeten Henning Næss, “Sovende mennesker er som glassblåsare…”.

Dikter med extatisk laddning

unnamed (5)

Ny på bloggen recenserar här Marie Tonkin, poet med senaste utgivna Pyramider i paradiset (2014), den italienska poeten Alda Merini (1931-2009), i svensk översättning av John Swedenmark, som förlaget Lejd har utgivit under titeln Franciskus – Den skapades sång. Förlaget beskriver hennes som en av efterkrigstidens stora italienska poeter, och en legend har Merini blivit, med sin intensiva poesi och sin trasiga livshistoria.

”som et smil bak selve tingen” – André Bjerkes essayistikk

PortrettRetrogarde.org:s återkommande medarbetare Kjetil Berthelsen ger här en presentation av den norske nyklassicisten André Bjerke (1918-1985) och dennes tankar så som man möter de i hans essäer och poesi. Bjerke har varit av särskild betydelse för den norska sidan av den retrogardistiska miljön, med poeter som Henning Næss och Ulrik Farestad, och föregångare som Jon H. Rydne och Håvard Rem.

Retrogardet svarar Rebecka Kärde (Dagens Nyheter)

unnamedInnevarande dygn satte Rebecka Kärde nytt rekord i kompendiets konst då hon i Dagens Nyheter sammanfattar nyklassikern, Om retrogardism, med följande djupsinnighet; “som i korthet kan beskrivas så här: poesin är inte rotlös”. Detta om den retrogardistiska poetik som drev tio års utgivning av tidskriften Aorta, fyra antologier, och med hundratalet medarbetare. Det visar hos Kärde tillbaka mot en åldrande kultur-evolutionär kronologisk grundsyn på konst och kultur, bara omedvetet upprepad av nytillkomna kritiker. I sak så har Kärde inte Om retrogardism i bokhyllan, då hon anger fel tryckår. Hon har heller inte läst boken, då hon talar om “essän” utan att ha noterat sig ens det enklaste faktum att boken mycket tydligt består av två essäer. Det existerar helt enkelt inte en “Om retrogardism”-essä så som påstås. Utan Om retrogardism var den samlande titeln på två självständiga, påfallande olikartade essäer; “Tillbaka till framtiden” av Clemens Altgård, och “Vid den blåa blixten, vid den gröna lind” av Håkan Sandell. Rebecka Kärde bluffar, vill verka insatt, men har aldrig öppnat boken. Fy på sig.

Lyrisk återkomst för Håkan Sandell

sandellDet har utkommit böcker på både tyska och engelska från Håkan Sandell senaste tiden, men nu utkommer hans första, och välkomna, svenska originalsamling på sex år. Det är kvalitetssäkra Ellerströms förlag som nu ger ut de 120 sidorna “elegier”. Förlaget skriver, saxat ur pressreleasen; “I dikterna ryms religion, historia, civilisationskritik, klassicism, romantik och en levande blick för samtidens detaljer och irrgångar.”

Lästips: Figurationer-debatten

oslooperaEn till synes avsomnad, men ständigt aktuell, debatt är den om klassisk figuration i samtiden. Särskilt rasade en strid 2009 i svenska medier kring den klassiska figurationen och den svensk-norska retrogardismen, efter en aktuell samlingsutställning på Edviks konsthall “Figurationer”. Nu, drygt 10 år senare, har Staffan Jacobson, författare, konstnär och stadsmiljöaktivist, sammanställt en upplysande men framförallt omfattande länksamling kring debatten dessa år: Läs här.

En kvinnlig poet i The Pre-Raphaelite Brotherhood

bild1Om personerna kring poeten och konstnären Dante Gabriel Rossetti (1828-1882) har jag tidigare skrivit ganska ingående;  och lite grand bland annat också här. I följande post önskar jag dela ett par aktuella nyheter. Kring Rossettis modeller har Kathryn Hughes nyligen författat ingående i Victorians Undone: Tales of the Flesh in the Age of Decorum (John Hopkins University Press, 2018) om närmare bestämt Fanny Cornforth (född Sarah Cox). Man har tills nu inte vetat vad det blev av henne, efter Rossettis död, men Hughes har snokat fram att hon dog ensam och dement på fattigstuga eller rättare sagt en arbetsinrättning för fattiga, ett “workhouse”, ungefär samma sak. Medan Serena Trowbridge i My Ladys Soul – The Poems of Elizabeth Eleanor Siddall (Victorian Secrets, 2018) har intresserat sig för modellen – konstnären – poeten Elizabeth Siddall, som efter hand blev Rossettis hustru. Paret Rossetti/Siddall försörjdes under några år, i rollen som mecenat, av ingen mindre än John Ruskin, vilken ansåg Elizabeth för en inte mindre betydande konstnär än sin berömda make. Dante Gabriel har anklagats för mycket, i synnerhet Elizabeths tidiga död (själv blev han 53), men förvarade hur som helst livet igenom det här kolorerade fotografiet av Siddall, inglasat likt en relik, det är det närmaste vi kan komma hur hon såg ut i livet. (Medan visningsfönstret här vid sidan visar ett självporträtt av henne, i brunt tusch, från 1855.)

Gene Dalbys poesi revisited

GeneDalby2Gene Dalby (f. 1957) er kanskje en av våre best bevarte poetiske hemmeligheter. Denne påstanden kan synes paradoksal, all den tid han har et betydelig forfatterskap bak seg og har visst å gjøre seg bemerket  i offentligheten. Hittil har det blitt tolv diktsamlinger, samt et samarbeidsprosjekt med Cindy Haug. Men ikke desto mindre er han en sjelden plante i vårt litterære herbarium, og i så måte hviler det fortsatt noe hemmelighetsfullt over denne innbitte lyriske individualisten. ”Du skal skrive dit eget liv”, lød det første av Kristiania-bohemens ni bud. Dalby tenker ganske anderledes; for ham lyder snarere budet: Du skal skrive din egen tid! Men det betyr minst av alt at hans diktning tar form av høystemte lovsanger til samtidens fortreffelighet, tvertom er hans forhold til tiden spenningsfullt og tvetydig, og for å komme med nok en paradoksal formulering: Han er tidsmessig på en utidsmessig måte.