Några fragment av en BBC Radio 3-intervju med Tony Harrison fastnar i minnet. Harrison är som poet traditionalist (med en tydlig förkärlek för parrimmet) och har kallats för den engelska vänstersidans Poet Laureate. Han har utifrån sin arbetarbakgrund – familjen bodde i Leeds, pappa var bagare, mamma hemmafru – behållt en stillsam solidaritet med sin bakgrund. Likt verken till en filmare som Mike Leigh genomsyras hans dikter av en vardagshumanism, men i tillägg av en lojalitet och förankring som även omfattar det historiska rummet. I intervjuen beskriver han hur en familjs första gravsten, gärna med stolt yrkesbeteckning, i hemstaden ofta gavs rejäl höjd, de efterföljandes gravstenar tänkta att vila under den, detta förstås ovetande om att följande släkten skulle komma att flytta söderut. Dikten “V” behandlar hur fotbollshuliganer vält föräldrarnas gravstenar, och kryssande kyrkogården på väg till Leeds United´s hemmamatcher sprutmålat “UNITED” över dem. I dikten skapas en dubbeltydighet genom hur det stenhuggna ordet “UNITED” också ofta förekommer på äldre gravstenar där en äkta hälft förenats med sin make eller maka. Solidaritet till döds, till betydelsvärde, dubblerat med död solidaritet.

Da omsider åtte måneder med post til min gamle adresse i Arizona fant veien til min nye postkasse oppdaget jeg til min store overraskelse at fire nummer av Opera Glass ventet på meg. Magasinet som kvartalsvis utkommer lokalt i Tucson må være noe av det merkeligste som gis ut på trykk i operaverdenen. Bladet er resultatet av én persons iherdige innsats; en redaktør/skribent/utgiver ved navn Iris J. Arnesen som tjener til livets opphold som revisor, men som lever for sine omtaler av klassisk kulturnytt i vår underlige sydvestlige provins. Som de fleste andre av hennes abonnenter plukket jeg opp et gratiseksemplar – hvilket de alle er – fra hendene til hennes mann(?) som deler dem ut utenfor oppsetningene til Arizona Opera Company. I samsvar med amerikansk norm om “patronage” sendte jeg en enkelt gang en mager sjekk på femten dollar til redaktøren (både handlingen og pengeinstrumentet helt uvant for en skandinav som meg selv). Siden har jeg mottatt samtlige utgivelser.

Selv om Fritz Lang skal ha latt seg inspirere av en reise til New York City til å skape det visuelle inntrykket til sin film Metropolis fra 1927, er det lite ved de nye byene sørvest i USA som minner om dennes estetikk. Byer som Los Angeles, Phoenix, og Houston har et glasiært vekstprinsipp som gjør dem vide og lave. Ny bebyggelse i utkanten oppstår brått, som fra rotglørne til en ulmende og gjenstridig skogbrann. Trass sin avstand fra Wall Street er like fullt byene i sørvest Amerika blant verdens mest kapitalistiske: De har vokst frem uregulert over skiftende tomtepriser etter entreprenørenes vilje. De har lite kollektiv transport siden de oppstod lenge etter biltrafikkens inntog. Dette har gjort dem sentrumsløse og endeløse (jeg har behandlet byene mer utførlig i Aorta 22). Det er dermed en spesiell opplevelse å besøke utstillingen “Metropolis” ved University of Arizona, School of Art, som varer til oktober 2010.

På websiden The Huffington Post presenterer skribent, poet, og kritiker Anis Shivani 7 August i år en liste over det han mener er de femten mest overvurderte nålevende amerikanske forfattere. Det er egentlig en bemerkelsesverdig publikasjon, med tanke på den liberale-progressive profilen til websiden. Shivani viser ingen nåde i sitt angrep mot den rådende tendensen i akseptert diktning og mot holdningen blant akademikere som han mener “betrakter sine egne verker som overlegne litteraturen de dekonstruerer”. Faren, mener Shiva, befinner seg i etableringen av “creative writing programs” som tvinger forfattere til å alliere seg med akademia for å danne seg livsgrunnlag for sitt virke. En bemerkelsesverdig idé, ikke minst med tanke på det – med Europeiske øyne – lite statsstyrte og –sponsede amerikanske åndslivet.

Innanför det engelska språkområdet har poesin, till skillnad från vad som är fallet i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att behålla mycket av sin betydelse. En del av förklaringen är säkert den kanoniska omsorg utbildningssystemen ägnar de engelska poesiklassikerna. Engelskstuderande universitetsungdom kan inte undgå att bekanta sig med Blake (medan svensk högskoleungdom mycket väl kan leva vidare i antagandet att Stagnelius är namnet på en design-ljusstake). Det svunna imperiets gamla territorier fortsätter att söka språklig rot och tankens utmaning i engelsk poesi från renässans och 1800-tal.

Bryllupsfeiringen til kronprinsesse Victoria og Daniel Westling minner oss om følgende paradoks i moderne europeisk statsforvaltning: jo mindre politisk betydning, jo større seremonielle krav. Sant nok har monarkene alltid vært innsvøpt i et intrikat spinn av etikette og regler for alt fra antrekk, bordplassering, henvendelse, ekteskapsallianse, osv – et faktum Norbert Elias overbevisende vever in i sin teori om Sivilisasjonsprosessen. Dagens konger og dronninger er knapt nok regenter. Deres fordums makt er dem fratatt gjennom det sekulariserte folkestyret, men – ironisk nok – er ikke deres regalier omfordelt. Snarere tvert imot: deres apanasje og gaver er gitt på det vilkår at seremoni og dekor vedlikeholdes og presenteres. Herfra springer den knappe støtten fra folket. Dagens monarker går årlig kanossagang for folket, men – i kontrast til Henrik IVs botsskjorte – marsjeres det i pomp og prakt som paradegjess.

Möjligheten att bo billigt, ofta på rivningskontrakt, ofta rymligt, försvann i Malmö och Göteborg under 90-talets första år, då hade den livsstilen länge varit ett minne i Stockholm. Under åren som kom följde København efter med sin Bysanering, och Oslo har eftersläpande kommit att gå samma väg. Därmed försvinner även förutsättningarna för “det fria konstnärslivet”, så som det i de större städerna utspelat sig under mer än ett sekel. Med en sysslolös midsommarhälsning följer här några lätt ironiska reflektioner om saken, utifrån ett amerikanskt perspektiv, av poeten Dana Gioia, deltagare i New Formalism-strömningen innanför amerikansk poesi. Jag har sammanställt ett par citat ur essän “Towards a New Bohemia”, så det rör sig alltså om ett kortfattat collage, men andemeningen har knappats rubbats:

I väntan på en ny politiks födelse – om inte så redan skett genom miljörörelserna – så fortsätter de stora 1800-tals-dinosaurierna att mäta krafter och kilon mot varandra. I hemlandet står på det fältet Aftonbladet Aurora (stiga vi ej mot ljuset?) mot Axess-imperiet, synligast på bloggversionen, där man efterhand efter lång tvekan bestämt sig för att satsa sitt pund på liberalkonservatismen (samma val som pappa, fast han aldrig tyckte om de rika, gjorde på det kalla 50-talet). På Axess-bloggen har man med stor framgång ägnat sig åt att punktera de politiskt korrekta hållningar som på sina håll gäller för ett vänsterengagemang, och som ivartfall fram till tidningskrisen varit lättast åskådliggjorda på Dagens Nyheters kultursidor.