I Sovjetunionen figurerade olika undergroundkulturella subkulturer, ofta västligt influerade som av jazz-, rockmusik och klädmode, men just poesin utgjorde sedan gammalt ett alternativ. Ett från statens håll nätt och jämt tolererat alternativ, där poesin kunde antyda en förbjuden systemkritik. Men inte bara baskern utan också huvudet satt löst, och Brodsky hamnade ganska omedelbart i tråkigheter. Precis som vi hört i historierna från gamla DDR och Stasi så vimlade det också här av agenter och angivare. Jangfeldt snarare underdriver än överdriver den motiverade paranoia Brodsky kom att känna. Men annars finns alla de kända ingredienserna med, som den person som opresenterat hör av sig och erbjuder att visst kan kanske Brodskys dikter kunna få komma ut i bokform, skulle han å sin sida kunna bistå med vissa…informationer osv. Brodsky avböjer, och trubbel väntar runt hörnet.

Då och då måste jag göra återbesök i Borges litterära labyrinter. Den argentinske författaren Jorge Luis Borges novellsamling Ficciones finns sedan några år tillbaka översatt i sin helhet, med den svenska titeln Fiktioner. Merparten av berättelserna fanns visserligen tillgängliga i översättning sedan länge men att det finns en komplett översättning av Borges originalverk är glädjande. Fiktioner består för övrigt av två samlingar Trädgården med gångar som förgrenar sig (1941) och Konststycken (1944).

Idyllisk poesi, slik den først oppstod i det 3. århundret f.kr. med den bukoliske diktningen til Theokritus kjennetegnes i innhold av skildringer av pastorale skikkelser, slik som gjetere, i landlige omgivelser og omstendigheter. Theokritus’ dikt spenner fra rene gledesskildringer av ferdesvenner på vei til innhøstingsfest (Idyll VII) til konkurranser i kappsang (e.g. Idyll VI), som også kan utarte seg til vulgære krangler over en geit (Idyll V). Tilsynelatende den samme arkadiske nostalgi og hyllest til Naturens herlige mysterium som en Lake Poet. Men det særegne med den greske åndelige holdning til naturen er at den ikke er lik den romantiske; naturen er ikke mal, men snarere en metafor. Mystikken og sannheten finner det greske sinn enten i mennesket eller i religionen.

Jag diskuterade häromdagen med min gamle vän Håkan Sandell om romankonsten och huruvida det finns någon prosa som skulle kunna kallas retrogardistisk. Jag kom faktiskt på åtskilliga exempel på sådana böcker. Här är ett…

Jeg er Odyssevs, Laertes’ sønn
(…)
Det lyse Ithaka er mitt hjem, et fjell det har,
Blad-raslende Neriton, synlig fra fjernt avsted.
Rundt om er mange øyer, tett de ligger hverandre,
Doulichion og Same, og trebekledte Zakynthos.
Ithaka selv ligger lavt, aller lengst ut mot havet,
Mot solnedgangen, ellers vender hun seg mot sør.
(Odysseen 9.19-26, min gjengivelse)

Engström, Fröding och Heidenstam

Den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över retrogardets identitet, och då framför allt vad (och ytterst, vem) som bestämmer om projektet kan anses ha en motståndsidentitet eller en projektidentitet – för att låna två begrepp från sociologen Manuell Castells:

Från en intervju med pakistanske poeten Ishrat Aafreen (född 1956). Samtalet fördes i Oslo november 2009:

HS: -Utöver dina universitetsstudier så vet jag att du tillägmnade dig mycket kunskap om litteratur innanför små poesicirklar i din hemstad Karachi. Hur gick dessa sammankomster egentligen till?