“Musikhistorien är en myllrande väv”

Ibland släpper DN fram klassiskt orienterade skribenter på kultursidorna, det händer sällan men den senaste satsningen på Klassiska revolutioner verkar väldigt spännande. I en serie på 10 artiklar ska Martin Nyström beskriva de mest innovativa ögonblicken inom klassisk musik. Hans första text handlar om hur flerstämmigheten lyfter den liturgiska musiken till ett eget estetiskt uttryck, bortom dess kyrkliga funktion. Texten tar sitt avstamp i verket Viderunt omnes som troligen skrevs 1198 i Paris av Perotinus.

Gjenferd fra fotografiets fødsel

Som kunstform er den fotografiske særegen ved direkte å preges av teknologisk utvikling, i tillegg til øvrige endringer i stil og teknikk. Slutten av forrige århundre markerte det, foreløpig, siste teknologiske byks ved introduksjon av digitalkameraet som et allment instrument for avbildning. Utvikling av fotofilmens anvendelighet, og senere overgangen fra kjemisk til digital lagring av bilder, sees ikke bare i estetiske resultater i form av bildekvalitet, men også i en gradvis forringelse av høytideligheten omkring motivet, dets valg, oppstilling, komposisjon. Parallelt har også frykten for avbildningen spredt seg, både fra uformelt og offisielt hold. Hvis vi derimot går helt tilbake til fotografiets begynnelse, kan vi se hvordan en unik og utilsiktet portretteffekt oppstod i den første kjemiske fotografiske prosessen, daguerrotypien – en effekt hvis estetiske potensial har blitt lite bemerket.

Haschisch

hashishDen engelska symbolismen är ofta ganska så fransk-parfymerad vad gäller poesin. Oscar Wilde har klarat sig bäst, men även ur produktionerna till Ernest Dowson och Arthur Symons kan man fiska fram enstaka pärlor. Arthur Symons (1865-1945, men i stort sett tystnad som poet efter 1910) försäkrade visserligen redan tidigt att “I buy no more from merchants of bought dreams” men det hindrade honom inte från att även därefter ge prov på dikter som “Haschisch” (1902). Det är en skamlös romantisering Symons begår i överdrifterna kring sitt motiv, men den vane brukaren skall vid en noggrann läsning likafullt känna igen två riktiga iaktagelser i diktens tredje respektive femte strof:

Kejsar Nero som poet

Det är egentligen oförlåtligt att istället för att ägna studietimmar åt en “vis” kejsarfilosof som Marcus Aurelius så ägna dem åt den “tokige” kejsar Nero. Inte ett ideal för men väl kanske en like åt eller igenkänningspunkt för vår tid, ger Nero rikt med tillfällen åt studier av maktens, och kejsarmaktens, mekanismer. För dem som låtit sig nöja med Hollywoods eller Robert Graves Nero-gestalt skall genast nämnas att Neros tillsynelåtande irrationalitet inte sällan har rationella förklaringar. Han var inte kliniskt sinnessjuk så som det framställs i roman- och teveserien “I Claudius”. Att Neros kulturella intressen varit långt mer omfattande än våra egna politiska ledares har inte varit något omgivningen hållit emot honom. Historiker brukade tidigare mena att inte heller hans eget konstutövande utgjorde ett politiskt problem utan däremot dess offentliga framförande. Men även det senare tycks vara en sanning med modifikation.

Arthur Rimbauds nye ansikt

Ansiktet til Arthur Rimbaud – poeten som mer enn noen annen definerte fin-de-siecle dekadansen – kjenner vi nesten utelukkende fra det berømte portrettfotografiet av ham som 17-åring. Senere fotos har vært av en slik forfatning at de kun gir et vagt inntrykk av omriss men ingen ansiktsdetaljer. Kanskje ikke helt upassende for en kunstner som produserte hele sitt oeuvre før de fylte 21? Fraværet av eksakte portretter er også emblematisk for et århundre som med finesse individualiserte og sekulariserte religiøse tabuer på visuell representasjon av sakrale motiver. De antikke grekerne hugget hodet av Orfevs, Jødene la Døperen Johannes sitt på fat; 1800-tallets dekadente rammet derimot inn ordinære, om enn uvanlig vakre, personer i ovale portretter (E. A. Poe) eller penslet dem til magiske allegorier (Wilde).

Den Lille Havfrue Shanghaiet

Danmarks beskjedne landsklenodium er underveis til Kina for å representere sitt hjemland på verdensutstillingen Expo.

Flere dansker har i løpet av havfruens 100-årige liv vandalisert henne med samme konemishandlende forrakt som prinsen i H. C. Andersens eventyr, dog er det altså ikke ikonoklastenes, men patriotenes skyld at Københavns marina nå står datterløs.

… Nameless here for evermore…

18. Januar 2010 ville markert det seksti-første besøket fra den såkalte “Poe Toaster” til graven til E. A. Poe i anledning poetens fødselsdag. En maskert person har siden 1949, i tidstypisk forkledning, vandret opp til Poes opprinnelige gravsten i Baltimore, utført en taus og høytidelig skål, og plassert resten av cognacflasken sammen med tre røde roser på graven. – Av og til i følge med et kort notat. De siste tyve årene har den ukjente offerpresten blitt iakttatt av flere turister fra hele verden, og ritualet har blitt stadig mer utførlig dekket av aviser i Maryland. I år, for første gang siden tradisjonen startet, dukket ikke “the Toaster” opp.