Efter ett år och sju sorger är nu äntligen Aortas sista nummer på väg till tryck. Ja, det sista, det 27e sedan starten 1997. Den tryckta tidskriften Aorta upphör med detta nummer. Till er prenumeranter som fortfarande har ett nummer innestående kommer en särskild present att skickas ut med tidskriften.

En av de diskussioner i vilken jag haft i särskilt hög grad fel, var en kväll i Berlin på 90-talet, i samtal med Aris Fioretos. Allt medan vår jovialiske värd, Herr Vallgren, såg mer och mer förtvivlad ut, hackade jag och Herr Fioretos loss på varandra. För att reta honom ytterligare lade jag till ett retoriskt “-Och du, du tror väl att litterär stil är en fråga om intelligens!?” På vilket det kom ett surt och färglöst, men som vi skall se förvisso korrekt, “-Ja”.

För 1980-talets danska poetiker var det en självklarhet att försöka återerövra metafysik och estetik efter det föregående decenniets socialistiska realism och dess ensidigt dialektiskt-materialistiska livssyn. Pia Tafrups poetik “Over vandet går jeg” (1991) hade visserligen varit under förberedelse länge (och utdragsvis skymtat i tidskrifter) men istället blev det, genom “Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik”, Søren Ulrik Thomsens minimalistiska program som fick ett närmast kusligt starkt inflytande på generationen. Kusligt på så vis att det i efterhand kan vara svårt att föreställa sig hur den, med ett exempel, fick en ung poet som mig själv att skära ner dikterna i “Flickor” (1988) till en fjärdedel av sin ursprungliga ordmängd, och att precis det samma hade varit fallet för Clemens Altgård i arbetet med debuten “Pandemonium” (1986), en diktmanus som annars först rymt långa berättande dikter med inslag av redigerade drömfragment.

Ett välkänt sätt att förklara vad ordkonsten egentligen är för något, och som även säger något om varför poesi ibland kan vara ”svårt”, är de ryska formalisternas idéer om “främmandegöring” och ”desautomatisering”. Teorin presenterades 1917 av Viktor Sjklovskij i en uppsats med namnet ”Konsten som grepp” (Iskusstvo kak priëm), publicerad på svenska i antologin Modern litteraturteori redigerad av Claes Entzenberg och Cecilia Hansson.

Den läsare som säger sig förstå allt i Ezra Pounds “Cantos” får nog sägas ha förtjänat ens misstro. Pounds huvudverk är alltid suggestivt men även så pass dunkelt att när det sker att man anser sig ha begripit ett helt avsnitt så infinner sig en känsla av belöning. Robert Graves, mytens och de irrationella krafternas besjungare, ansåg den surrealistiskt påverkade Dylan Thomas för humbug; “his poems doesn´t Mean anything”, beklagade han sig. Stephen Spender uttryckte kritiken mer precist; “it is just poetic stuff, with no beginning or end, shape or intelligent and intelligible control”.

De förbannade tapeterna förstår jag inte varfär man alltid skall låta William Morris (1834-1896) representeras av här hos oss, där det som generellt skrivs om prerafaeliterna är helt meningslöst. Hans arbetskapacitet var i själva verket enorm. Utöver design-firman, bokkonstproduktionen, islandsreportagen, de episka dikterna osv tillkommer även sysselsättningar som minst femhundra sidor politiska skrifter samt de sista årens (tidiga) fantasyromaner.

Under rubriken “Actionhjältar och vårt kulturarv” skriver Carl Forsberg intressant om bl a Neil Gaiman. En serieskapare som snarare än att återberätta och omskapa klassiska berättelser istället har använt klassiker som en modell för det egna tänkandet kring epik är Alan Moore (f. 1953). Han kom att inympa friskt blod i tecknade superhjälteserier både för Marvel och för DC Comics (Superman, Swamp Thing etc). Han skapade “Twilight of the Superheroes” med inspiration från Wagners Götterdämmerung, och byggde upp ett eget superhjälteuniversum i den nu beryktade “Watchmen”.