Samtidigt som jag satte ihop detta nummer for begreppet »retrogardism« runt mer än någonsin på  svenska kultursidor, i efterdyningarna av utställningen »Figurationer« på Edviks konsthall i somras. Egentligen borde det vara glädjande att begreppet som sådant vinner mark men som det har sett ut verkar begreppsbrukarna, ofta kritiker, likställa retrogardism med en allmänt nostalgisk kulturkonservatism, vilket blir förminskande. I debatten verkade det som att radikala avantgardismvurmare stod mot  »de kulturkonservativa«, som raskt fick en »retrogardistisk« stämpel i pannan. Detta är intressant. Vi ser nämligen här i Skandinavien just nu en historiecyklisk återkomst av både det kulturradikala och det kulturkonservativa projektet som återvänder i nya förbittrade utgåvor, med krav på val och underkastelse. Inom den retrogardistiska grupperingen förblir vi dock – och det måste understrykas – inriktade på att transcendera denna tungt beväpnade 1800-talsmotsättning och går en friare väg. Passande nog hade vi på Aorta redan skickat ut en enkät till ett antal mer eller mindre uttalade retrogardister för att problematisera begreppet; jag hoppas att resultaten, som kan studeras i detta nummer, kan svara på den brist på insikt om den skandinaviska retrogardismens snart 15-åriga historia och utveckling. Retrogardismen behövs i dessa binära tider.

För nästan på dagen exakt 10 år sedan kunde man i Aorta nr. 6-7 läsa en »Retrogardistisk enkät« som tillkom på grund av kulturpressens enträgna försök att definiera det lockande men samtidigt uppenbarligen svårfångade begreppet retrogardism. Redaktionen skrev då att enkätsvaren gav »en mer nyanserad bild av retrogardismen än vad som hittills givits«. Debatten kring retrogardism har emellertid fortsatt i kulturpress och på bloggar, och är åter aktuell efter den uppmärksammade figurativa utställningen »Figurationer« på Edsviks konsthall i Stockholm i somras. Begreppet retrogardism verkar plötsligt frestande att klistra på varje kontramodernistisk yttring i press, på bloggar och i TV-debatter. Men termen, anarkistiskt framodlad och i en skandinavisk kontext fylld med en helt annan mening än dess slovenska ursprung, verkar fortfarande vilja slingra sig undan snabbt fastslagna ramar. Den här enkäten kan heller inte visa på en enighet men förhoppningsvis – liksom exempelvis de poetiska fragment som lämnades i Metro Nord (CFB, 2002) – berätta ytterligare något om den häxkittel retrogardismen bubblar i. Kan retrogardet rymma och ta ansvar för allt som görs i dess namn? Självklart inte. Men skinande splitter av dess hårda kärna ryms i dessa svar.

George Steiner, litteraturprofessor og skribent for blant annet The New Yorker, har i løpet av snart fem tiår besteget tronen som den internasjonalt sett viktigste konservative allmennkulturelle kommentator. Mannen som holder mentalt lånekort til hele Vestens bibliotek og abonnement til nærmest komplett klassisk musikk- og kunsthistorie (som »puster med Homer«, som han selv har bemerket), og som uanstrengt leser seks språk, har siden krigen vært bosatt I USA – et land som nærer stor ambivalens ovenfor hans person; et fenomen Steiner deler med andre eksileuropeere som lar sin overutdannelse komme til syne. Uoffisielle anmeldelser av Steiners bøker og omtaler i blogger avslører amerikanernes beundrende forrakt for en forfatter som uforskammet illustrerer poeng med tyske, franske, og italienske sitater – uoversatt! Tre sammenhengende akademiske år i Arizona har lært meg selv å ikke tråkke amerikanske litterater for mye på tærne når de overtroisk fremholder europeiske symfoniorkestre som overlegne deres egne, eller ser med engstelig skepsis etter ironi hos deg når du omtaler en amerikansk forfatter med beundring. Steiner selv kjenner ingen slik ærbødighet, og kan uanfektet og nådeløst bemerke »There is, in a good deal of American intellectual, artistic production (…) a characteristic near-greatness, a strength just below the best« (Bluebeard’s Castle, s. 119).

I den en smula flytande och svårräknade miljö vi ibland kallat »retrogardisterna« har man vant sig vid att leva under beskjutning, efterhand som åren går blir det till ens normala livsluft. Det påhopp diktarinnan Eva Ström bestod oss med i Sydsvenska Dagbladet den 25 juli skapade likväl en ny måttstock. Det gäller, som utgångspunkt, utställningen »Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri«, vid Edsviks konsthall. Sydsvenskans underrubrik basunerade: »Eva Ström fördjupar sig i en konstriktning som leder tankarna till nazismen och som i sina bästa stunder är tom kitsch«. Rubriken löd: »Måleri med bruna toner«. Artikeln preciserade: »Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiseras…«