En minnets mästare: Några betraktelser över James Merrills poesi

James Merrill var den mest betydande amerikanske poeten under senare hälften av 1900-talet. Detta är kanske ett djärvt påstående, eftersom det finns många andra – jag tänker här på John Ashbery, Adrienne Rich och Allen Ginsberg – som är mer kända både i Europa såväl som i USA, men jag hävdar att mitt uttalande är berättigat. Ingen amerikansk poet, jag är frestad att säga ingen engelskspråkig poet överhuvudtaget, från perioden efter andra världskriget kan tävla med Merrill när det gäller ambition, metrikalisk virtuositet och språklig begåvning.

Blaise Cendrars – »Legenden om Novgorod«

Det var först då som jag verkligen var poet.

När man är sjutton år – vilket också Arthur Rimbaud påpekat –

har man inget annat än poesi och kärlek i huvudet… Det var en sådan där kvävande kväll,
lindarna doftade som ett öl från München. Och den dåsiga vinden
slickade i sig fjärilarnas skum kring nattens gatlyktor… Och de ärevördiga schweizarnas villor
klättrade likt en yster flock av rosa får ner mot vattenhålet.