Sapfo, Hipponax

Det tycks mig väsentligt att när man i ett traditionsorienterat konstnärsläger gärna talar om »det klassiska« att begreppet inte endast förstås som summan av ett arv i idealistisk anda, utan även tillåts inbegripa ett direkt samtal med den grekiska och romerska antiken. Gunnar Ekelöf tröttnade aldrig på att påpeka hur antikens klassiska konst knappast uteslutande var upphöjd. På den punkten befann han sig i dialektisk polemik med sin gamla latingymnasiumbakgrund och en åldrande generation humanister. Frågan är dock om det idag inte vore ett större konvenansbrott att understryka det helhetliga i den antika världens konstsyn. I Grekland – och i Rom, men också i en sfär som omfattar både det grekiska och det romerska. Och då i alltifrån anatomins avgörande betydelse för skulpturkonsten och över till de mönsterskapande stilideal innanför poesin som senare återkommer med renässansen.

Horats tilbake i Norge

Om latinen drepte lille Marius, så var Alexander Kielland med på å drepe latinen i Norge – og dermed nesten også Horats. For Horats forsvant til en viss grad med latinen ut av den allmenndannede norske bevissthet. Men Kiellands motto om »nyttepoesien« kan føres tilbake til Horats’ ord om å forene det nyttige med det behagelige. Og hadde Kielland skrevet en så elegant, ledig og klassisk avbalansert prosa dersom han ikke hadde fått Horats inn med skolemelken?

Nok dikta om kjærleiken i dag – om nederlandsk samtidslyrikk

Dikt oppstår ikkje av det tomme ingenting. Fantasi og gode idéar må til, men det er ikkje nok. Omgjevnaden tel med. Påverkninga frå den føregåande diktargenerasjonen er ikkje minst viktig. Diktarar let seg inspirere av den førre diktargenerasjon og formar poetikken som eit framhald av det litterære programmet deira, eller dei utfører det vidgjetne litterære fadermordet, avviser foreldregenerasjonens litteratursyn og utviklar seg i motsett retning. Men kva dei enn gjer, så var føresetnadene for valet lagt til grunn av den førre diktargenerasjonen. Valet skjer i eit historisk rom.

Israels svarta svan

Else Lasker-Schüler (1869-1945) tillhörde länge den expressionistiska Berlin-bohemian, där hon tillbringade dagarna på Café des Westens och sov på hotellen runt Nollendorfplatz. Hennes livsstil var den oordnade, och hon har beskrivits som »vänster om verkligheten«. Israels store poet Yehuda Amichai kallar henne i sina memorarer för »den första hippien«. Karl Kraus gav henne tillnamnet »Israels svarta svan«.

Else Lasker-Schüler – Dikter

Ester

Ester, så slank hon är, som dadelpalmen,
Av hennes läppar doftar alla veteax,
Alla festdagar som de i Juda faller.

Om natten vilar hennes hjärta mot en psalm,
Avgudarna tjuvlyssnar i förhallar.

Ett leende är kungen när hon nalkas,
Överalltifrån lyser Herrens ansikte mot Ester.

En språkets föryngrare

Något år efter första världskriget promenerade Stefan George (1868-1933) genom en tysk liten stad tillsammans med några ungdomar. Plötsligt utbrister en av dem bedrövat: »Världssjälen har blivit trött!«. George reagerade omedelbart, vände sig uppretad om och fräste: »Inte min!«.

Den dödförklarade parken – Georges natursyn i »Das jahr der seele«

Mötet med den franska symbolismen var i estetiskt avseende avgörande för Stefan George och bidrog till att han väl hemkommen till Tyskland kom att stå litterärt isolerad. Samtidigt skulle tidsandan snart vändas till hans favör. I arbetet med den självutgivna tidskriften Die Blätter für die Kunst samlade George vänner och sympatisörer, bland dem Hugo von Hoffmansthal, och introducerade för en större publik ett estetiskt och spirituellt program, i släktskap med andra konstnärliga sammanslutningar i Europa vid tiden, (Wienersecessionen för att nämna en), den rörelse vi konsthistorisk brukar omtala som »symbolism«.

Stefan George – Om diktning

Stefan George

Om diktning

I

I diktningen – som i alle kunstvirksomheter – er enhver som er grepet av
henfallenheten til å ville »si« noe eller »bevirke« noe ikke engang verdt å
tre inn i kunstens forgård.

Enhver uåndelig spissfindighet ethvert kiv med livet tyder på en ennå
uordnet tenkevirksomhet og må holdes borte fra kunsten.

Til våre kritikarar

Följande text har publicerats som en replik till Lina Undrum Mariussens recension av antologin Urblå Natt i nättidskriften Jung.no. Men den är ursprungligt skriven med tanke på andra kritiker av Urblå Natt som var lite väl självsäkra i sin uppfattning av traditionsmedveten poesi. Vi publicerar därför texten på nytt här.