Til hamp
Monthly Archives: February 2010
Innkjøpsordninga
Innkjøpsordninga er sereige for norsk litteratur – på godt og vondt. Om medlemene i ei av nemndene går frå å vera deskriptive – dvs. fylgje med på endringar og innovasjonar i litteraturen og verka stadfestande på domen hos fleirtalet av kritikarar i aviser og tidsskrift – til å vera normative og konserverande – motverke innovasjon og mangfald som har hausta ros av habile kritikarar, er innkjøpsordninga meir til stelp enn til hjelp for levande litteratur. Dagens medlemer av lyrikknemnda deler alle meir eller mindre ein postmodernistisk ståstad. Sjangerproblematisering og det ludiske er nøkkelord – men vel å merke det ludiske innanfor visse grenser, leik med sonetteforma er fy-fy. Vi har høyrt det før: Litteratur med “agenda” er skadeleg for sjel og sinn. Men når relativistane er meir fundamentalistiske enn dei med “agenda”, lyt dei føreta ei ny rekognosering i poesiens internasjonale landskap. Og for all del, ta turen denne gongen til eit anna land enn Sverige eller gamle bestefar Bernstein i USA. Om nokon har lyst til å lesa debatt om sernorsk statslyrikk og statskontroll, klikk vidare her:
“…cultured freaks like you and me”
Et spørsmål som ofte opptar meg er hvordan man intellektuelt kan forsvare retrogardistisk kulturforståelse – eller en hvilken som helst kulturforståelse, for den del – og hos hvilke tenkere og teoretiske tradisjoner en slik begrunnelse kan finne klangbunn. En enkel gjennomlesning av den nylig publiserte enquete i Aorta 25/26, med tittelen “retrogardisme reloaded” burde illustrere hvordan det er umulig å finne et ensartet svar på spørsmålet, selv blant medsammensvorne retrogardister. I samme nummer utforsket jeg selv muligheten i min behandling av George Steiner, en talsmann jeg anser som fruktbar for retrogardismen, og uunnværlig for enhver opplyst kulturdiskusjon uansett ståsted og tema. Hvem andre melder seg som intellektuell mesén? Maleren Christopher Rådlund satte meg nylig på sporet av den høykonservative engelskmannen Roger Scruton. – Filosof, vinkritiker, revejaktforsvarer, tobakksinvestor (og -røyker), operakomponist, og “poster boy” for overvintrede Burke-tilhengere i Storbritannia. Så omfattende og mangfoldig er hans produksjon at jeg skulle ville etablert neologismen scrutonize for målrettede akademiske undersøkelser over et vidt spekter, om bare engelsk var vårt språk her i bloggen. (Jeg vil, en passent, opplyse om at det ikke er meg bekjent til hvilken grad Christopher Rådlund deler Scrutons kunst og kulturbetraktninger – han var dog behjelpelig nok til å henvise meg til den særdeles interessante BBC dokumentaren med tema ‘skjønnhet’, hvor revejegeren hensynsløst braser med sin intellektuelle jaktlisens).
Datorkonst med bunden form
Walter J. Ong påpekar i Orality and Literacy. Technologizing of the Word (1982) hur Platon, precis som han attackerade skrivkonsten, med samma argument skulle kunna attackera tryckpressen eller datorn: “skrivandet […] är omänskligt, eftersom det försöker att utanför den skrivande förlägga det som egentligen bara kan finnas inom den skrivande. Det skrivna är ett ting, en tillverkad produkt”. Det är artificiellt, men, påpekar Ong, det artificiella är paradoxalt nog naturligt för människan. Det tar dock år att bemästra en teknologi: skriften, en orgel, en pensel, en cykel, en dator. I dag kan de flesta i den elektrifierade världen använda en dator, men det är inte detsamma som att du bemästrar den. Som vanlig användare av en dator är du hänvisad till “handikapphjälp” som du ofta inte tänker på: grafiskt gränssnitt, mus och andra varianter av stödhjul. Du kanske kan hantera ett program, men inte ett annat. För de allra flesta hade det gått lika bra med en skrivmaskin. Man bemästrar alltså inte en dator bara för att man vet hur man startar den och kan surfa på nätet eller twittra.
Klassisk figuration in i alltiden
Ett överraskande starkt exempel på livskraften i det norska klassiskt-figurativa projektet, bortom alla politiskt tillrättalagda presentationer hemma hos storebror, är Christer Karlstads aktuella utställning på Kunstnersforbundet i Oslo. Vad som framförallt övertygat mig om att Karlstad nått sitt genombrott är hur han lärt sig komponera, rumslösningarna är originella och övertygande. Det går att spåra inte bara de nerdrumska cirkellösningarna utan även avancerade korsformer (som i “Outlying Realms”) och otidsenliga horisontled.
Steampunk, ett reclaimfenomen
Är steampunk på väg att bli ett mainstreamfenomen? Efter att ha existerat i minst 30 år verkar nu denna retrofuturistiska subkultur ha nått ut till en större publik. Det kan tyckas märkligt att det i den digitala eran uppstår en sådan fascination för den industriella revolutionens ångkraftsbaserade teknologi, det viktorianska modet och en svunnen tids science fiction-litteratur. I årets tredje nummer av amerikanska Time finns en artikel, författad av Lev Grossman, med rubriken ”A Handmade World” och nedryckaren ”Why steampunk is the subculture of the moment”. Grossman försöker med andra ord besvara frågan om hur det kan komma sig att en från början ytterst avgränsad kulturyttring nu börjar göra sig gällande på flera områden och därtill få allt mer massmedial uppmärksamhet.
Gothic Revolution
De förbannade tapeterna förstår jag inte varfär man alltid skall låta William Morris (1834-1896) representeras av här hos oss, där det som generellt skrivs om prerafaeliterna är helt meningslöst. Hans arbetskapacitet var i själva verket enorm. Utöver design-firman, bokkonstproduktionen, islandsreportagen, de episka dikterna osv tillkommer även sysselsättningar som minst femhundra sidor politiska skrifter samt de sista årens (tidiga) fantasyromaner.
Heidenstam – idealism, moral, identitet
Engström, Fröding och Heidenstam
Den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över retrogardets identitet, och då framför allt vad (och ytterst, vem) som bestämmer om projektet kan anses ha en motståndsidentitet eller en projektidentitet – för att låna två begrepp från sociologen Manuell Castells:
Den klassiska figurationen och borgerligheten
Efter mina egna första introducerande presentationer av den norska klassiska nyfigurationen (bl a i Artes nr 4-1998) så är det ett långt stycke till det senaste årets svenska presentation, där den paketerade varan av norsk retrofiguration efterhand mest blivit till en kritik av det konceptuella kuratorväldet, av intoleranta PK-hållningar inom konstlivet och till ett pläderande för kl-figurativa utbildningslinjer i Sverige (så att trevlig ungdom kan teckna av vaser). Det är en ledsam banalisering, därför att i sitt hemland utgör sedan många år den klassiska-figurationen en hel motkultur med starkt romantiska drag.
Poirot snikmyrdet
Det spekuleres i disse dager om David Suchet og hans produksjonsteam ikke blir innvilget midler til å filme de siste seks episodene av Agatha Christies 71-fortellings œuvre med sin belgiske detektivprotagonist Hercule Poirot. Oppdragsgiveren ITV opplyser om skyhøye kostnader bak de overdådige settene kombinert med dalende seertall som årsak. Ikke kunstneriske avveininger, men budsjettsforhold, med andre ord. Suchet selv har uttalt at han ikke kan se for seg å spille detektiven etter sin 65 år dag – som er halvannet år unna i skrivende stund – siden umaskerbar alderdom vil frata karakteren hans tidløse estetikk.