Amerikanen Wayne Martin Belger måste sägas vara en mycket ovanlig konstnär. Dels bygger han kameror som i sig utgör skulpturer, dels tar han fotografier som leder tankarna till fotografins barndom.  När jag första gången såg hans skapelser var min första tanke att det kanske var så de första kamerorna skulle ha sett ut om fotokonsten hade uppfunnits av någon obskyr (och eventuellt galen) alkemist och magiker.

Med viss tillfredsställelse läste jag för ett tag sedan att Disney återgått till handtecknad tecknad film efter att i sex år helt och hållet arbetat med datoranimationer (efter datoranimationsföretaget Pixars inlemmande i Disneykoncernen). Det är inget fel på animatörer som istället för pennan uttrycker sig digitalt, men tron på tekniken och de fantastiska effekter som kan byggas upp med moderna datorer har dessvärre en tendens att förblinda, äta upp, inte minst många filmskapare – tänk de själlösa nya Star Wars-filmerna, eller de felaktiga profetior som den första större datoranimerade filmen Gräsklipparmannen (1992) gav upphov till: “I morgon kan vi ersätta skådespelare helt med datorer!”. När maskinen får företräde framför människan. Då blir det knepigt, ja, själlöst.

Det er alltid lurt å spørre som Mikhail Bakhtin gjorde, hva er det egentlig som utgjør forskjellen mellom den elitistiske og den folkelige kultur? Hans eget svar kan sammenfattes som følgende: den elitistiske vestlige kultur forsøker å vedlikeholde kunstens hierarkier ved å seremonielt isolere ulike menneskelige handlinger og kunstuttrykk fra hverandre; den folkelige kultur prøver å bryte ned den elitistiske (eller “offisielle”) estetiske orden. Det er spesielt lurt å stille seg Bakhtins spørsmål i dag, hvor det kan synes som om elitistisk kultur enes om det brutale mål “å sjokkere”. Fra Piss Christ, Merda D’Artista, gullfisker i blendere, banal bruk av avføring (om annen bruk skulle finnes), synes den mest intellektuelle kunsten å være dén som kan skape ubehag, med påfølgende kontrovers debatt:

I Edvard Munchs “Den Syge” står det eit glas raud væske. Det er laudanum, opium-tinktur eller opiums-vin, den gong sett på som ein medisin med lindrande verknad. Men ein skal ikkje langt attende i tid for å finne farmakopoeia der opium vart tilskrive lækjande kraft. Og ikkje berre opium, men ei rad andre hallusiongenar var etterspurde som mirakelkurar.

Min mors ene kor er i disse dager i ferd med å innøve den svenske folkemusikkmessen I välsignan och fröjd, av Alf Hambe og Hans Kennemark. Verket er vakkert, musikalsk variert, krever ikke et altfor proft kor eller stort ensemble instrumentalister, og er velkjent i skandinaviske korkretser. Som bass i nevnte kor har jeg pliktskyldigst foretatt enkle google-søk for uformelt å undersøke populariteten og utspredningen av verket, og har fått inntrykk av at det nyter større anseelse i Norge enn i sverige – trass i at stykket så definitivt er svensk. Jeg er selv ikke musiker eller altfor godt kjent med oppsetningspraksiser i verken Sverige eller Norge, men jeg har får på følelsen av at dette er symptomatisk for folkemusikkens posisjon i nabolandene.