Tannhäuser i Paris, den 13 mars 1861

Charles Baudelaire var inte bara en av Frankrikes främsta poeter, han var som bekant, tillika en framstående kritiker. Musikkritik var dock inget han brukade ägna sig åt men efter mötet med Richard Wagners musik blev han tvungen att fatta pennan. Detta var musik som talade direkt till poeten, toner i vilka han kunde spegla sina egna idéer. Baudelaires essä om Wagner står att läsa i den på Ellerströms förlag utgivna ”Tannhäuser i Paris”. För det gedigna arbetet med översättningen, förordet och kommentarerna har Lars Nyberg svarat.

Maskin uten Gud: Tannhäuser, Oslo 2010

Teateroppsetninger innehar en særegen posisjon i den narrative kunstform. Lik all fortellende litteratur kan skuespill bedømmes mot den aristoteliske maksimen om at kunst skal etterligne, ikke gjengi, virkeligheten: det usannsynlige tillates, mens det utroverdige skal unngås. I tillegg tilfører scenekunsten (og dens begrensninger) den ytterlige bedømmelsesparameteren oppførbarhet. Moderne stykker kan være fullstendig oppførlige med selv rekvisitter fra et gjennomsnittlig hjems kjøkkenskuff (slik som Becketts teater), eller aldeles umulig å håndtere for en scene (slik som episode 15 av Joyces Ulysses). For teaterets del har de to bedømmelseskriteriene tradisjonelt sett vært tett forbundet, slik som i den antikke greske bruken av en deus ex machina: en guddommelig inntreden via sofistikerte heismekanismer når handlingen synes å ha gått aldeles i vranglås (himmelsk bistand som, for øvrig, Aristoteles selv mente kun skulle brukes i – vel, – nødsfall). En dinglende gud utfordret ikke bare kompliserte forviklinger, men presset samtidig antikk stagecraft til det ytterste. Når tradisjonelle stykker settes opp i dag brytes derimot foreningen veldig lett: Guden mangler maskin, eller maskinen knuser guden.

In memoriam

Från S:t Petersburg når mig nyheten att Elena Schwartz avled igår, den 11:e mars. Hon hann bli 61 år.

Schwartz var, tillsammans med Olga Sedakova, den man frestades att benämna Rysslands främsta kvinnliga poet, djupt rotad i den ryska poesitraditionen när hon gärna byggde ut sina dikter i långa sviter i Marina Tsvetajevas och Velimir Chlebnikovs efterföljd. Sina motiv fann hon ofta innanför ortodoxi, esoterica och konsthistoria.

Finns det retrogardism i Kina?

Den kinesiske författaren Han Shaogong var en av de unga intellektuella som under kulturrevolutionen skickades ut på landsbygden för att arbeta i jordbruket. Där kom han i kontakt med en lokal kultur som i mångt och mycket var opåverkad av de revolutionära diktaten. Framför allt upptäckte den unge mannen att böndernas språk var annorlunda, inte bara genom att utgöra en dialekt, utan genom att vissa ord givits helt nya innebörder.

Går det att skriva en retrogardistisk roman?

Jag diskuterade häromdagen med min gamle vän Håkan Sandell om romankonsten och huruvida det finns någon prosa som skulle kunna kallas retrogardistisk. Jag kom faktiskt på åtskilliga exempel på sådana böcker. Här är ett…

Odyssevs’ hjemreise fortsetter

Jeg er Odyssevs, Laertes’ sønn
(…)
Det lyse Ithaka er mitt hjem, et fjell det har,
Blad-raslende Neriton, synlig fra fjernt avsted.
Rundt om er mange øyer, tett de ligger hverandre,
Doulichion og Same, og trebekledte Zakynthos.
Ithaka selv ligger lavt, aller lengst ut mot havet,
Mot solnedgangen, ellers vender hun seg mot sør.

(Odysseen 9.19-26, min gjengivelse)

“Alla som har platta tak är rädda nu”

Citatet ovan är ett resultat av hundratals byggnader med platta tak rasat in i Sverige efter vinterns snömassor.  Förvånade står folk och förfasas över varför det samlas snö på platta tak, trots att man sedan urminnes tider fram till 1920-talet byggt snedställda tak i Skandinavien – av någon outgrundlig anledning. Kanske är det dags för en äkta nytänkande banbrytande avantgardearkitekt att bryta normerna och börja bygga ett äkta “funktionellt hus”, där regn och snö med hjälp av den så kallade gravitationen faller ner utan att man ska behöva skotta tak en gång om dagen vintertid?