Lovecrafts drömmar lever

Jag gillar labyrinter, det tror jag att trogna läsare av denna blogg har förstått. Därför kunde jag naturligtvis inte mostå att läsa avhandlingen ”De mörka labyrinterna – Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel” av Mattias Fyhr. Där uppvisar Fyhr både bredd och djup och boken kan rekommenderas till alla som vill veta mer om goth-kulturen.

Brava, Hélène Grimaud

I Aftenpostens kultursider har en dempet feide utspilt seg mellom avisens kulturredaksjon og flere lesere helt siden 18. Mars da Hélène Grimaud, sammen med Oslo Filharmonien, fremførte verker av Schumann, Hvoslef, og Tchaikovsky i konserthuset. Aftenpostens anmeldelse av Erlend Hovland kritiserte konserten for å mangle gnist og pianisten for å bruke for mye pedal og for lite innlevelse. Svar fra lesere som også hadde vært på konserten protesterte, den franske ambassaden sutret, men kulturredaksjonen stod på sitt. Ettersom flere leserprotester fulgte ble det imidlertid klart at det var mer enn konserten av 18. Mars som var stridens eple.

Att kasta ut Steiner genom tågfönstret

En välkänd profil från Oslos retrogardistiska, antroposofiska och alternativa miljöer, Henning Næss, har intervjuat mig för norska tidskriften Cogito, och den lades idag ut även på W&W:s hemsida. Samtalet kretsar mest kring religiösa föreställningar; om Blake, Swedenborg och Steiner; om bogomiler, katarer och jesider. Men lämnar även plats för uppväxt, proto-malmöligan-kretsar och för retrogardismen. Jag önskar god läsning, för den som har tid. Intervjun hittar du här.

Stil

En av de diskussioner i vilken jag haft i särskilt hög grad fel, var en kväll i Berlin på 90-talet, i samtal med Aris Fioretos. Allt medan vår jovialiske värd, Herr Vallgren, såg mer och mer förtvivlad ut, hackade jag och Herr Fioretos loss på varandra. För att reta honom ytterligare lade jag till ett retoriskt “-Och du, du tror väl att litterär stil är en fråga om intelligens!?” På vilket det kom ett surt och färglöst, men som vi skall se förvisso korrekt, “-Ja”.

Att slita av historiens trådar

Jag känner mig föranledd att utveckla lite av mitt tidigare inlägg rörande historieämnets kris. Kanske uttryckte jag mig väl hårt kring de “idiotismer” som jag hävdade Skolverket, med Kenneth Nordgren omnämnd, sysslar med. Nordgren o co. har trots allt ombetts skärpa till den fria form som historieämnet gavs i den nu rådande kursplanen. Och det borde vara ett steg i rätt riktning. Kritiken jag har mot den rådande remissen ligger ganska jämnt med Dick Harrisons – trots reviderad remiss fokuserar man i princip helt på samtidshistoria  d.v.s. vad som händer efter ca. 1500 e.Kr. Kritiken är ganska enkel:  Hur i hela friden skall elever kunna tillgodogöra sig en “historisk referensram” (ett syfte uttryckt i remissen) på allvar om de inte studerat tiden före år 1500 mer än i förbigående?

Så att vi inte vissnar ihjäl

För 1980-talets danska poetiker var det en självklarhet att försöka återerövra metafysik och estetik efter det föregående decenniets socialistiska realism och dess ensidigt dialektiskt-materialistiska livssyn. Pia Tafrups poetik “Over vandet går jeg” (1991) hade visserligen varit under förberedelse länge (och utdragsvis skymtat i tidskrifter) men istället blev det, genom “Mit lys brænder. Omrids af en ny poetik”, Søren Ulrik Thomsens minimalistiska program som fick ett närmast kusligt starkt inflytande på generationen. Kusligt på så vis att det i efterhand kan vara svårt att föreställa sig hur den, med ett exempel, fick en ung poet som mig själv att skära ner dikterna i “Flickor” (1988) till en fjärdedel av sin ursprungliga ordmängd, och att precis det samma hade varit fallet för Clemens Altgård i arbetet med debuten “Pandemonium” (1986), en diktmanus som annars först rymt långa berättande dikter med inslag av redigerade drömfragment.

Några tankar utifrån Sjklovskijs teori om “främmandegöringen”

Ett välkänt sätt att förklara vad ordkonsten egentligen är för något, och som även säger något om varför poesi ibland kan vara ”svårt”, är de ryska formalisternas idéer om “främmandegöring” och ”desautomatisering”. Teorin presenterades 1917 av Viktor Sjklovskij i en uppsats med namnet ”Konsten som grepp” (Iskusstvo kak priëm), publicerad på svenska i antologin Modern litteraturteori redigerad av Claes Entzenberg och Cecilia Hansson.