Aktuella utställningar

ElvNu på lördag (den 4 september) ställer Christopher Rådlund ut på Edsviks konsthall i Stockholm; allt som allt 62 verk – 12 grafikblad och femtio målningar. Som alltid i grå nyanser; dystra monument och öde ishav, fjärran tinnar och susande trädkronor, skimrande vatten och sorglösa moln. Naturligtvis också en rad “remakes” av motiv efter Friedrich och Böcklin. Ny katalog kommer att finnas till utdelning.

Det arkeologiske blikk

Arkeologi er fortsatt et delvis politisk fag. Ikke fordi utgravningsprosjekter er ideologisk motivert – de er oftest profesjonelt drevet –, men på grunn av den allmenne tolkning av funnene som blir avdekket. Av eksempler kan nevnes jernhånden Egypts vise-kulturminister Zahi Awass holder over publiseringen av egyptiske prosjekter; den greske lettelsen under stridsspørsmålet om det makedonske navn over at Manolis Andronikos tidlig på 1970-tallet fant Fillip II’s grav ved Pella – som, godt innenfor greske grenser, avdekket hellenske mytologiske motiver og greske inskripsjoner; eller analyser av skjelletter fra nordamerikanske urbefolkninger som, til moderne rousseauisters høylydte protester, antyder at voldsutøvelsen i før-agrale stammer var langt større enn i mer utviklede samfunn.

Haschisch

Den engelska symbolismen är ofta ganska så fransk-parfymerad vad gäller poesin. Oscar Wilde har klarat sig bäst, men även ur produktionerna till Ernest Dowson och Arthur Symons kan man fiska fram enstaka pärlor. Arthur Symons (1865-1945, men i stort sett tystnad som poet efter 1910) försäkrade visserligen redan tidigt att “I buy no more from merchants of bought dreams” men det hindrade honom inte från att även därefter ge prov på dikter som “Haschisch” (1902). Det är en skamlös romantisering Symons begår i överdrifterna kring sitt motiv, men den vane brukaren skall vid en noggrann läsning likafullt känna igen två riktiga iaktagelser i diktens tredje respektive femte strof:

Estetik och etik – ny bok av Teddy Brunius

Det har varit en lätt deprimerande erfarenhet att ta del av Teddy Brunius nyutkomna verk “Ars longa – Stora dikter i svensk tolkning” (Edition Laokoon), en sammanställning av sju stycken omsorgsfullt kommenterade egenhändiga tolkningar av vad som med viss generalisering kan benämnas lärodikter. Deprimerande har det varit inte för att boken är ringa i förtjänst utan tvärtom därför att den ger en så målande påminnelse om vad det nya mediasamhället är på väg att mista i form av ett vikande ekorum för det humanistiska och klassiska arvet. Det tycks lätt att glömma att den alltuppfyllande samtiden historiskt sett är förbigående perifer. Spännande vinklingar till trots visar till exempel genusvetenskapliga eller postkoloniala nyläsningar alltför ofta alltför lite kärleksfull glädje över primärtexten, vars syfte snarare tycks vara att framodla teori, och det gärna med en fnysning till tack.

Jens Bjørneboe og det politiske. En kommentar

Henning Næss återkommer här som gästskribent, med ett svar till Professor Tore Rem vid Oslos universitet. Rem utgav förra året en i Norge mycket omdiskuterad biografi över Jens Bjørneboe, “Sin egen herre”, som det första bandet av två. Bjørneboe som närmast varit en ikon för de norska ungdomsupproren i flera generationer avkläds här till att ha varit en opolitisk och i grunden reaktionär kulturpersonlighet.

Amerikansk litteraturdebatt, Virgil etter August

På websiden The Huffington Post presenterer skribent, poet, og kritiker Anis Shivani 7 August i år en liste over det han mener er de femten mest overvurderte nålevende amerikanske forfattere. Det er egentlig en bemerkelsesverdig publikasjon, med tanke på den liberale-progressive profilen til websiden. Shivani viser ingen nåde i sitt angrep mot den rådende tendensen i akseptert diktning og mot holdningen blant akademikere som han mener “betrakter sine egne verker som overlegne litteraturen de dekonstruerer”. Faren, mener Shiva, befinner seg i etableringen av “creative writing programs” som tvinger forfattere til å alliere seg med akademia for å danne seg livsgrunnlag for sitt virke. En bemerkelsesverdig idé, ikke minst med tanke på det – med Europeiske øyne – lite statsstyrte og –sponsede amerikanske åndslivet.

Ack England…Håll ut!

Innanför det engelska språkområdet har poesin, till skillnad från vad som är fallet i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att behålla mycket av sin betydelse. En del av förklaringen är säkert den kanoniska omsorg utbildningssystemen ägnar de engelska poesiklassikerna. Engelskstuderande universitetsungdom kan inte undgå att bekanta sig med Blake (medan svensk högskoleungdom mycket väl kan leva vidare i antagandet att Stagnelius är namnet på en design-ljusstake). Det svunna imperiets gamla territorier fortsätter att söka språklig rot och tankens utmaning i engelsk poesi från renässans och 1800-tal.

Konsten som universellt mänskligt fenomen

Figurationerdebatten utspelades under sommaren 2009 och kom att utvecklas till en av det förra årets största svenska kulturdebatter.

Debatten föranleddes av boken Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, samt av en uppmärksammad utställning med samma namn och curerad av de båda författarna. Utöver de i sig intressanta reaktionerna på själva utställningen, kom diskussionen, inte minst i bloggosfären, att beröra en del djupgående konstteoretiska frågor.

Pforzenspännet och Völundskvädet

När det så äntligen regnade denna sommar passade jag på att fördjupa mig i germanska myter, och kom in på de äldsta gemensamma germanska myter som finns bevarade. Völundskvädet (Völundarkviða) skrevs ner på Island i Codex Regius först under medeltiden (ca. 1270), men referenser till kvädet hittar man bl.a. på Franks Casket (ett relikskrin med snidade reliefbilder och runor från 7-800-talet e.Kr. funnen i mitten av 1800-talet) samt nu senast på det intressanta Pforzenspännet, ett bältespänne av silver som hittades i en krigargrav från slutet av 500-talet i Schwaben, Tyskland. Spännet upptäcktes 1992, och är den äldsta funna allittererande versen från västgermanskt område. På nordgermanskt område har vi de äldre och mer kända Gallehushornen, som i metrisk form informerar läsaren om hornens tillverkare.