Några fragment av en BBC Radio 3-intervju med Tony Harrison fastnar i minnet. Harrison är som poet traditionalist (med en tydlig förkärlek för parrimmet) och har kallats för den engelska vänstersidans Poet Laureate. Han har utifrån sin arbetarbakgrund – familjen bodde i Leeds, pappa var bagare, mamma hemmafru – behållt en stillsam solidaritet med sin bakgrund. Likt verken till en filmare som Mike Leigh genomsyras hans dikter av en vardagshumanism, men i tillägg av en lojalitet och förankring som även omfattar det historiska rummet. I intervjuen beskriver han hur en familjs första gravsten, gärna med stolt yrkesbeteckning, i hemstaden ofta gavs rejäl höjd, de efterföljandes gravstenar tänkta att vila under den, detta förstås ovetande om att följande släkten skulle komma att flytta söderut. Dikten “V” behandlar hur fotbollshuliganer vält föräldrarnas gravstenar, och kryssande kyrkogården på väg till Leeds United´s hemmamatcher sprutmålat “UNITED” över dem. I dikten skapas en dubbeltydighet genom hur det stenhuggna ordet “UNITED” också ofta förekommer på äldre gravstenar där en äkta hälft förenats med sin make eller maka. Solidaritet till döds, till betydelsvärde, dubblerat med död solidaritet.
Monthly Archives: September 2010
Operanytt fra ‘la fanciulla del West’
Da omsider åtte måneder med post til min gamle adresse i Arizona fant veien til min nye postkasse oppdaget jeg til min store overraskelse at fire nummer av Opera Glass ventet på meg. Magasinet som kvartalsvis utkommer lokalt i Tucson må være noe av det merkeligste som gis ut på trykk i operaverdenen. Bladet er resultatet av én persons iherdige innsats; en redaktør/skribent/utgiver ved navn Iris J. Arnesen som tjener til livets opphold som revisor, men som lever for sine omtaler av klassisk kulturnytt i vår underlige sydvestlige provins. Som de fleste andre av hennes abonnenter plukket jeg opp et gratiseksemplar – hvilket de alle er – fra hendene til hennes mann(?) som deler dem ut utenfor oppsetningene til Arizona Opera Company. I samsvar med amerikansk norm om “patronage” sendte jeg en enkelt gang en mager sjekk på femten dollar til redaktøren (både handlingen og pengeinstrumentet helt uvant for en skandinav som meg selv). Siden har jeg mottatt samtlige utgivelser.
I lukten av outsiderns lik
Kanske var det för att jag fick ett klassiskt migränanfall med den välbekanta känslan av att ett metallband spänns in över halva ansiktet, för att så skriva om konst i den subjektiva stil som var på modet för några år sedan, men jag har aldrig tidigare blivit så nedstämd av en Sverre Malling-utställning. Kanske var det istället på grund av utställningens huvudverk, den magnifika “Snowblind”, en tecknad helfigur av en död stoner, vinkelrak längs ett staket med ett utsträckt finger styvnat in i likstelheten till avskedhälsning och ansiktet förvridet i ett extatiskt grin, några gröna (antar man i konturen av kolkritan) löv stickande ut genom metallmaskorna. Naturen aldrig någonsin ensidigt vänligt inställd i Mallings bildvärld, tvärtom, en hänsynslös natur, som Tennyson skaldade en “nature red in mouth and claw”. “Snowblind” är en parafras på Holbein den yngres “Död Kristus” som jag sett någonstans, på Basels konstmuseum tror jag, och i den stad där Dostojevskij i sin tid satt framför målningen några timmar, länge nog för att mista tron på en Kristus som även förmår återuppstå. Hos Sverre Malling ligger obehaget istället i hur den natur som i vår önskevärld skall ge frid och försoning här alltid även visar fram även sin andra sida den förstörande. Den förlorade tron gäller möjligen naturens och naturkrafternas läkande funktion.
Lästips: SvD om Arvo Pärt
I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa ett intressant reportage om Arvo Pärt, som inte brukar vara lätt att få en intervju med. Intressant är bl.a. hans tidigare experiment som en av sovjettidens stora avantgardister: “Han har kallat den för ‘taggtrådsmusik’, och lämnade den med insikten att man ‘inte kan läka sår med taggtråd’.”. Hans historia liknar Tarkovskijs, som för övrigt också inspirerades av Pärts musik. Båda var problembarn i den sovjetiska staten.
Fritz Langs Metropolis, Tucson 2010
Selv om Fritz Lang skal ha latt seg inspirere av en reise til New York City til å skape det visuelle inntrykket til sin film Metropolis fra 1927, er det lite ved de nye byene sørvest i USA som minner om dennes estetikk. Byer som Los Angeles, Phoenix, og Houston har et glasiært vekstprinsipp som gjør dem vide og lave. Ny bebyggelse i utkanten oppstår brått, som fra rotglørne til en ulmende og gjenstridig skogbrann. Trass sin avstand fra Wall Street er like fullt byene i sørvest Amerika blant verdens mest kapitalistiske: De har vokst frem uregulert over skiftende tomtepriser etter entreprenørenes vilje. De har lite kollektiv transport siden de oppstod lenge etter biltrafikkens inntog. Dette har gjort dem sentrumsløse og endeløse (jeg har behandlet byene mer utførlig i Aorta 22). Det er dermed en spesiell opplevelse å besøke utstillingen “Metropolis” ved University of Arizona, School of Art, som varer til oktober 2010.