Ett svar från Stefan George

Vi lever i det underliga tidsavsnitt där de gamla 1800-talsideologierna rustas upp och rostas av samtidigt som det bildningsunderlag som höll de uppe inte längre är mer än öar i ett hav av konsumistisk likgiltighet och banalitet. Medan vänstern ropar på en socialt engagerad konst och litteratur, och högern ser sig om efter en avpolitiserad litteratur och en konst av “skönhetsvärden”, så söker sig tankarna till den mer mångtydiga syn på motsatsförhållandet som står att finna bland Stefan Georges “Tidsdikter” (ur Der Siebente Ring, 1907). Om jag kan få lov att utgå från en tolkning av Bertil Malmbergs så som den lätt putsad och till verbformerna moderniserad av David Almer stod på pränt i Aorta nr 13 2006 (tema: Schiller-Jubileum). Den inleds så här;

Attende til dei norske røtene

Nynorsken er på vikande front. Og han har lenge vore det. Kva skal gjerast for at målsaka kan få vind i segla att? Sist helg vart det gjort freistnader på å svara på det. Det var debatt på Litteraturhuset i Oslo. «Har nynorsken ei framtid som riksspråk» var temaet. Attom spørsmålet kan det gamle slagordet «Nynorsk som einaste riksmål i landet» skimtast. Men dén saka er alt avgjord: Bokmålet har vunne den norske språkstriden. Spørsmålet fekk dermed eit anna innhald: Skal ein framleis kjempe for nynorsk som landsdekkjande språk eller bita i det sure eplet og sannkjenne at målet er vorte eit regionalspråk?

Serveringens straff og pris

Vi må se på sivilisasjonshistorikken de siste par hundre år, hevder rettshistorikeren James Q. Whitman[1], hvis vi skal forstå hvordan universelt kortere, færre, og mildere straffer skulle gro frem fra det Europeiske rettsmylderet, mens allmenn bæretillatelse, dødsstraff, og fengselseksplosjon ble realiteten i Amerika. Hvordan kunne de Europeiske landene, etter århundrer med undertrykkelse, tiår på randen av sosiale revolusjoner, og relativt nylige perioder med fascistiske styresett, iverksette den humanistisk penologi? Hvordan kunne “den gamle verden” passere “den nye” i sivilisasjonsprosessen? (Whitman, selv Amerikaner, skjuler ikke hvilken side av Atlanteren som holder hans politiske sympati). Var det ikke USA som brøt med aristokratiets åk og frigjorde borgerne fra det stratifiserte tyranni?

En fotnot om William Morris

Om William Morris skrev jag redan i Aorta nr 3-4 1998, under rubriken “En föregångare”, efter att Carl Forsberg inlett artikelserien med att skriva om Sten Selander i det föregånde numret, och lite mer om Morris´ utopiska socialism finner man här på sajten. Kanske är riksdagsvalet för några veckor sedan den utlösande faktor som fått mig att återvända till Morris igen, eller möjligen istället ett mer generellt intresse för det pre-blairitska engelska Labour-partiets historia. William Morris var en politisk poet, vilket kan vara mindre omedelbart urskiljbart då han oftast skrev innanför fiktiva ramberättelser av saga och legend. Med viss möda letar jag guldkorn bland de över femhundra sidorna ibland något monoton episk poesi (fast monotoni har sina fördelar). De sammanställs på annat och eget håll, men jag plockar här gärna fram några strofer ur en längre svit vilken ingick i “Poems on the way” som exempel på övergångar mellan Morris konstverksamhet och hans sociala engagemang;

Språkdiktet kontra erfaringsdiktet

Siste utgåve av Vinduet er vigd poesi. «Finst det noko karakteristika for, eller hovudlinjer i, norsk poesi», spør Mazdak Shafieian utvalde aktørar i poesifeltet. I ein enkét freistar Bendik Wold, Karin Haugen, Nora Simonhjell, Paal Bjelke Andersen, Audun Lindholm og Gunnar Wærness svara på spørsmålet.