Efter den senaste tidens turbulens rörande islam här på bloggen kom ämnet in på tolerans, kristendom m.m. och jag började skissa lite på ett inlägg som fick bli liggande. Dock tror jag att det är nyttigt nog att publiceras här.
Monthly Archives: November 2010
Konst och evolution II
I början av augusti skrev jag ett längre inlägg här i bloggen om hur en grupp konst- och litteraturvetare världen över idag försöker befrukta konst- och litteraturvetenskap med evolutionsbiologisk kunskap. Sedan dess har nämnda fält inom konst- och litteraturteori uppmärksammats i ett temanummer av Axess magasin, vilket resulterat i en mindre debatt i ämnet, huvudsakligen förd i Axessbloggen och i Lars Vilks blogg.
Sufism biter inte på barbarer
Urs för Data Ganj Baksh, Lahore, Pakistan, 2002
“Sufism biter på inte på såna barbarer”. Så sa han, den sammanbitne mannen från Swat-dalen, vars hemby dagen innan drabbats av ett fruktansvärt bombdåd med tiotals döda. Han sa det från talarstolen under en konferens med temat Sufism & Peace, arrangerad av Pakistans författarförbund i mars i år, dit jag hade kommit i sällskap med bland andra Peter Curman och Jan Henrik Swahn.
Islams kärlek
I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida. En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi. Hans huvudverk, den omfångsrika “Andliga strofer”, kallas ibland för “den persiska Koranen”, och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.
Cernunnos på Gotland?
Att tolka runinskrifter är inte ett stort problem idag, om man bortser från att runologin mestadels intresserar sig för innehåll och inte för form (allitterationer, meter etc.) vilket man uppenbarligen var bättre på förr (se Sven B F Janssons runstensanmälningar). Svårare är det att tolka de bilder som ofta dyker upp på runstenar – eller renodlade bildstenar (vanliga på Gotland, där de är äldre och med en specifik estetik, men senare bildstenar förekommer i hela Skandinavien – t.ex. i Hunnestadsmonumentet i Skåne); är det kända motiv är det ju ingen fara, men ofta bildar motiven fönster till en för oss många gånger okänd föreställningsvärld. Utmaningen att argumentera för en tolkning verkar dock svår – Greta Arwidsson klagade i en artikel från 1963 på den nordiska fornforskningens ointresse att tolka germanska motiv, symboliken och bildinnehållet i germansk dekorativ konst. Men ansatser saknas trots allt inte, även om det inte är vanligt. Lars Hermodsson gav sig 2000 i kast med att förklara motivet på den spännande, och relativt nyupptäckta, bildstenen från Smiss på Gotland (vendeltid) som bevaras i Gotlands fornsal i Visby.
‘Monument Valley’: i landskapets regi
Det fortelles at det kreves lengre tid for kontinuerlig avspilling av alle westernfilmer som er laget enn hva den historiske epoken de skildrer varte. Visuelt sett er estetikken tilhørende “The Wilde West”, eller “The American West”, sterk og umiskjennelig, men de nødvendige sosiale og geografiske omstendighetene sørget for at den egentlige Ville Vesten begrenser seg til tredveårsperioden mellom den Amerikanske Borgerkrigen og 1890-årene. Lykkejeger, pionerer, og ekspansjonister fikk boltre seg i det utemmede vestre territoriet mens det ennå hersket delvis anarki vest for Mississippi, mens de innfødte fremdeles kjempet for delvis suverenitet, og da utnyttelsen av råvarer i form av bever, bison, og gull ennå virket lukrativ. Langsetter jernbanelinjene slo mer eller mindre levedyktige byer rot; skal vi tro John Steinbeck, etter følgende etableringsformular: pionerer først, prostituerte og bevertningsfolk siden, eiendomsadvokater tilsist. Mulighetene og den lave reguleringen skapte en folkevandring vestover verden ikke hadde sett maken til siden Romerrikets fall. Da omsider de siste indianerkrigene var utkjempet, byene hadde nådd urban størrelse og karakter, myndighetene overtok for den lokale indrejustisen, og kvegdriften var flyttet inn i innhegninger, var epoken materielt sett over – men symbolsk så vidt begynt.
Alltid medan världen varar
I dag trillade jag över ett gammalt nummer av den trevliga tidskriften Fornvännen, som tog upp några nya runfynd, bland annat ett som påminner om hur gamla hedniska stilistiska figurer ur fornnordisk poesi överlevde i senare (kristna) runristningar. 1980 undersöktes ett antal gamla gravar i S:t Hans kyrkoruin i Visby, och 1982 upptäcktes det att en av dem hade runristade sidohällar (G 343). Det visade sig att hällarna i sig hade en intressant historia: Den ursprungliga hällen, som vid upptäckten var kluven i tre delar, hade från början varit en bildsten daterad till 4-500-talet. Bildstenen hade under vikingatiden ristats över med runslingor, för att sedan under medeltiden slås sönder och användas som byggnadsmaterial. Stenen hade sedan för fjärde gången återanvänts, denna gång som material till en gravkista.