Det er noe besnærende utidsmessig i det å skrive et essay om Baldassare Castigliones Boken om Hoffmannen, en av verdenslitteraturens store klassikere, men som neppe er særlig kjent blant samtidens litteraturinteresserte publikum. Og en utmerket grunn – hvis det å skrive i det hele tatt trenger en begrunnelse – er Erik Ringens fine oversettelse (Bokvennen, 2012) av det selvsamme verket.

Manic Pixie Dream Girl är ett tydligtvis antaget begrepp för en populärkulturell stereotyp. Det är Dagens Nyheters Åsa Beckman som gjorde mig bekant med uttrycket i en intressant artikel under våren. Stereotypen exemplifieras med Betty Blue, titelpersonen i Beineixs förfärliga neo-nya-vågen-hopkok med samma namn, från 1986. Då blir även jag omedelbart med på noterna. Betty Blue som lever samman med det mycket franska författarämnet Zorg, som avslutningsvis framställs som filmens berättare. Filmen drabbade oss som då var unga med sina schabloner kring psykisk lidelse kontra kreativitet, där vi kanske ännu inte på varje punkt genomskådade dess otroliga banalitet. Åsa Beckman definierar ikon-stereotypen “MPDG” som en “irrationell smågalen kvinna” som har som uppgift att “förlösa män” i deras skapande. Lagts till borde kanske Betty Blues allt tydligare akuta självdestruktivitet.  Det rör sig om en efterhand Manic Pixie Dead Girl. “Barmhärtighets”-mördad som hon blir mot slutet, av sin hundögda fransos. Men Beckman önskar göra ett annat slags feministisk kommentar, och skriver under rubriken “Kanske är den kvinnliga musans tid över?”.