Det mest geniala svenska bokverk jag tagit del av under året ligger framför mig. Det är Mattias Fyhrs “Svensk skräcklitteratur I” (ellerströms, 2017), med undertiteln “-Bårtäcken över jordens likrum”. Genom sina nyläsningar av svensk litteratur från 17-/1800-talen utifrån ett nytt populärkulturellt genreintresse går Fyhr ofta motvalls med äldre litteraturhistoria, vare det ett sent 1800-tals Martin Lamm eller ett sent 1900-tals Horace Engdahl. Med den initierades oansträngdhet gör han nyläsningar av dikter och pjäser utifrån en helhetsförståelse av skräckromantiska strömningar vid verkens tillkomsttid. Han förmår visa hur svenska diktare tidigt var bekant med internationella rysningar, allt från Ossians sånger till Mathew Gregory Lewis´ “The Monk”. Hur internationell lågkultur kunde bli svensk högkultur eller tvärtom. Det ger ett kultursociologiskt perspektiv, men handlar inte längre om att som i den gamla kulturrelativismen upphöja populärkultur till finkultur, utan här skriver en författare som älskar både hög- och lågkultur. Han upphöjer populärkulturens skräckgenre utan att sänka högkulturella kvalitetskriterier, vilket gör “Svensk skräcklitteratur” till så vaken läsning. Skräckpubliken kan lära sig om svenska klassiker och akademiledamoter om skräcklitteratur.