00-talet utan språkmaterialistisk synkorrigering

Resultatet av att låta Opus OEI:s påve Jesper Olsson sammanfatta 00-talets poesi-Sverige (Svenska Dagbladet 2009-12-22) blev lika förutsägbart som att låta Hanna Nordenhök ur den språkmaterialistiska svansen göra det (Aftonbladet 2009-12-21). Dessa neo-neo-neo-avantgardister och andra historielösa navelskådande dekonstruktionsingenjörer kan inte annat än att skrämma bort resterna av den bildade poesipubliken. Andreas Björsten försökte snabbt att teckna ett alternativt poetiskt 00-tal med andra, hos Olsson och Nordenhök förtigna, poeter, men hamnar i sin iver efter alternativ snart i klorna på en pratsjuk vardagsromantisk poesi, ett slags godhjärtad brukspoesi utan överlevnadspotential.

Men 00-talet. Hm. Jag minns hur jag som ung litteraturintresserad student vid millennieskiftet kände hur frisk luft strömmade in i ett kultursverige som kändes allt mer publikfrånvänt och unket. Den kom från min upptäckt av det reguljära uppror som utgjordes av den radikala romantik och traditionsmedvetenhet som hade lagts fram i Om retrogardism (1995, Sandell/Altgård). En liknande känsla fick jag när Lyrikvännen fick en ny redaktör i Boel Schenlaer under den benådade året 2004. Visst var det ett kort maktskifte, men ändå: det gjorde skillnad – inte minst om man tittar till ökningen av prenumeranter. Att Ellerströms förlag senare köpte Lyrikvännen är också ett steg i rätt riktning, och tidskriften har blivit bättre: bara det faktum att Lasse Söderberg idag har en fast kolumn där är en garant för kvalitet. Schenlaers nu vilande (?) tidskrift Post Scriptum (startad 2005) var ännu ett tecken på reaktionen mot en språk-, menings- och poesitvivlande poetik.

Men att publicera listor på poeter? Jag vet inte. Om kanske 50 år vet vi vad som betydde något i poesisverige på 00-talet. Men visst. Jag kan ju peka på det “äldre” garde som fortsatte att bygga vidare på en existentiellt präglad och berättande poesi under 00-talet; personliga favoriter är bland andra Gunnar Hardings Innerstad (2009), Kjell Espmarks Vintergata (2007), Tommy Olofssons Vem har talat om för dig att du är naken? (2002) och inte minst hans senaste Attack mot intigheten (2009) samt ye old, but still going strong Augustin Mannerheims (född 1915) Öppnas om natten (2005). Samtliga är välkända författare som helt missas av både Olsson och Björsten.

Espmark som likt en nekromantiker/schaman, eller varför inte de paleontologer som fantastiskt nog lyckats trolla fram färger på dinosaurier, lyckas tala med och ge färg åt de döda:

Det var tydligen jag som bestämde
att kungamördarn skulle slita spö
innan han miste lemmar och huvud.
Jag måste ha varit chef för polisen.
Men namn och detaljer är borta
som resten av mitt liv. Det enda
som finns är hans skrik
medan spö efter spö slits ut.
Seklen kretsar kring detta skrik.

Olofsson rör också vid andra sidan, kanske snarare vägen dit; målar personliga upplevelser av slutet som ekar i alla släkten, men även minnet av det förgångna, som inte längre är, men som ändå i allra högsta grad lever och rör sig:

Två främlingar

Oktoberljuset strömmar in över möblerna,
men vi undviker det och är fortfarande tysta.
Dagen står på sin spets. Jag är den spetsen.
Dina ögon slokar och du ser förbi mig, som om
jag inte vore här utan redan på väg långt bort.

Möblerna trivs med varandra, men vi går vilse
mellan dem, eftersom vi är både här och någon
annanstans, kanske i ett hotellrum i en annan
del av värdlen, i sällskap med andra människor
och själva andra än dem vi nu tänker att vi är.

När vi inne på livserfarenheter kan man inte gå förbi Mannerheim. Tillsammans med sin gamla ungdomskontakt Karl Gustad Hildebrand i ett tidigt Uppsala, växlades det mellan traditionalism av Johannes Edfelt-slag och Fem Unga-realism/modernism; den spänsten finns kvar, melerad med ett långt livsperspektiv:

En höstdag i Linköping strax före tre

Nu förmörkar kajor hösthimlen, också med sången.
Solförmörkelsen likt, sommaren fyrtiofem
högt upp vid Sudok, vid polcirkeln då när naturen blev dödstyst.
Plötsligt ger skymning oss samma förlamning som då.
Husen – övergivna snår i en vildmark, död gatan.
Människor stelnar till, en utdragen sekund
medan överflygningen pågår. Nytt kajmoln, ny skymnings-
vinge! Men nu tycks allt
som att ingenting hänt.

Sådan är den dikt som jag tror läses på allvar i dag, och som förhoppningsvis kommer att avnjutas av senare släkten. Språkmaterialister må ha fått makt på kultursidorna; det verkar inte som att deras värv gett annat genomslag i poesisverige än nepotism på kulturfronten med kultursidesröta som följd. De syns och omtalas eftersom de skriver om varandra, men ute i friska luften är det tack och lov inte språkmaterialistisk “poesi” som betyder något.

David Almer

This entry was posted in Blogg.

3 thoughts on “00-talet utan språkmaterialistisk synkorrigering

  1. Det ter sig onekligen något ironiskt att anklaga andra för historielöshet (låt vara med viss rätt) när man själv har hämtat större delen av sin kultur- och litteratursyn i en tunn liten bok publicerad så länge sedan som…1995.

  2. Jippi: Nu skrev jag emellertid en text om om det som jag anser har betytt något för poesin på 00-talet, där jag förde fram “Om retrogardism” – som fick ett bredare genomslag med Aorta, Kilden och poesiutgivning på CFB etc. på 00-talet.

  3. Pingback: Meningslös orimlighet

Leave a Reply to jippi Cancel reply

Your email address will not be published.