Hantverk

Min granne, en ur Sverige utjagad klassiskt-figurativ målare, poängterar gärna när han möter ett tillfälle, som över en Weissbier, hur en konstnär om så utrustad med alla de riktigaste och skönaste ideal likafullt är helt oideell om bristerna i hantverket är för stora. Ståndpunkten är att det är hantverkskunnandets kvalitét som uppbär de estetiskt-etiska idealens nivå. Idealens riddare blir en narr om, så att säga,  hans häst målats av en åsna.

Även hos D. H. Lawrence sågs själen som beroende av kroppen. Jag tänker på detta, och på min målarvän, när jag på nytt läser om en av Lawrences bästa researtiklar; “The Crucifix across the Mountains” (1912). Lawrence tycks lägga till ytterligare en distinktion vad gäller hantverk, där han berättar från sin resa genom Bayern och Türolen – delar av Europa som jag själv kommit att älska – och över Alperna och vidare ner i Italien. Ämnet för resebrevsessän är de vägkrucifix som möter honom genom de katolska landskapen.

Graden av hantverk, av handarbete, var större den gången annars möter en ännu samma syn i var vägkrök. Lawrence tar sig söderut genom Bayern, långt i fjärran ser han klara dagar snötäckta alptoppar över granlundarnas sågkant. Längs vägarna, vägkrucifixen. Han finner dem grova och uttryckslösa, men samtidigt plastiskt sköna och kristuskropparna välproportionerliga. I Österrike, närmande sig Wien, förefaller honom vägkrucifixen ha lämnat bondekulturen och nåtts av en renässansens vårvindsfläkt. De är större, mer detaljutförda, mer artistiska. Om en av dessas skulptörer skriver han; “han uttrycker medvetet en Känsla, han strävar inte som tidigare att grovhugget uttrycka en religös sanning, en dogm”.

När Lawrence i Österrike når den gamla härvägen ner mot Italien blir honom vägkrucifixen alltmer utsökt kultiverade. Fast han kan inte annat än att även reagera med ironi inför kontrasten (mot Bayerns), på korsen tycks honom kristusfigurerna välkammade, “foppish” kallar han dem, ett ord man känner igen från tidiga beskrivningar av 1960-talets engelska mods. Det slagets Kristusgestalt beskriver han så här; “som om Gabriele D´Annunzio poserade som helgon inför martyrdöden”. Men tilläger försonligt med en lakonisk formulering, att i dessa konstprodukters korsfästa kristusfigurer trots allt “den individualistiska stoltheten triumferar över situationens svårighet”.

Först vid gränsövergången till Italien väntar det estetiska syndafallet. Samma masstillverkade obetydlighet som man kan se hemma i England, klagar han, “samma vulgära intighet”.

Leave a Reply

Your email address will not be published.