Från en intervju med pakistanske poeten Ishrat Aafreen (född 1956). Samtalet fördes i Oslo november 2009:
HS: -Utöver dina universitetsstudier så vet jag att du tillägmnade dig mycket kunskap om litteratur innanför små poesicirklar i din hemstad Karachi. Hur gick dessa sammankomster egentligen till?
IA: -Det finns två former. Den ena är närmast en bjudning där någon håller öppet hus, det serveras mat, man reciterar dikter. Den andra formen är mer instruktiv och kallas tanqeedi nishist: en temakväll där temat är en bestämd författare eller poet. Då brukar de flesta deltagarna att vara författare, universitetsfolk, studenter. Den äldste författaren eller akademikern presiderar. Så läses den första dikten upp, och det utspelas efterhand en diskussion. Man räcker upp handen, som i ett klassrum, varje dikt ägnas runt en halvtimme, och efteråt förväntas den avhandlade poeten att läsa upp från sina verk. Varje dikt analyseras in i minsta detalj. Här deltog jag under åtta år.
HS: -Vi talade om framträdandeformer, och du har nämnt mushairas, den pakistanska varianten av poesiuppläsning. Du får gärna utveckla beskrivningen.
IA: -Mushairan är av tradition en stor offentlig tillställning som pågår hela natten. I både Pakistan och Indien är det ofta utomhusarrangemang som kan innefatta flera tusen besökare. Man börjar med den yngste poeten och fortsätter fram till de äldsta poeterna som läser sist, och upp till ett femtiotal poeter kan ta del. Men kom ihåg, dikterna är inte utvalda på förhand, utan poeten väljer på platsen och i stunden vad han läser. Och publiken ropar ofta ut en begäran på favoriserade dikter, eller på en omläsning av en dikt som man tyckt om. Det ropas bifall till poeterna, det hurras och det sker att det buas också eller med en annan form av markerat ogillande. Det kan bli mycket livliga och dynamiska tillställningar. Det sker att poeten även sjunger sina dikter, men utan musik.
HS: -Den utkristalliserade specifika poesitraditionen på urdu är inte så väldigt gammal, yngre än den svenska till exempel, men uppenbarligen en mycket stark tradition. Kritiker har i samband med dina dikter nämnt olika litterära föregångare, kanske som ett sätt att indirekt beskriva din poesi.
IA: – Där finns uppenbarligen en påverkan från klassikerna, vilka utgör stöttepelarna för vår poesi än idag. Hela vår moderna poesi är bunden till vår litterära historia. Det är som en byggnad, ett hus kan inte byggas utan att man anlägger grunden. Och essentiellt är den alltid en del av huset oavsett vad som läggs till ovanpå. Iqbal är naturligtivs en fantastisk poet. Han studerade i Tyskland och förde med sig impulser från tysk och engelsk poesi. Ghalib var tvåhundra år tillbaka långt före sin samtid, kanske är han tvärtom en poet för framtiden, för vårt påbörjade sekel.
HS: – Ghalib var ett slags ateist, eller rättare sagt hans perspektiv tycks transcendera ateismen. Hos Iqbal är tydligen den sufiska mystiken mer fundamental.
IA: -Sufismen är alltid emot makten. Oavsett vilken makt det gäller. Till och med den yngre Khomeini, i Iran, var sufiskt orienterad pch således mot makten, mot shahen. Detta måste ha varit problematiskt för honom senare. Det är en fascinerande aspekt av sufismen. Jag kommer att tänka på vår 1700-talspoet Jafar Zatli, som togs av daga på kungens order, då denne förstått eller fått förklarad en anspelning i en av dikterna. Det är en röd tråd som löper genom hovdiktarnas öden under den tiden.
(Intervjuven är i sin helhet publicerad i tidskriften Karavan, nr 4-2009 som finns att köpa i svenska pressbyråer fram till maj 2010.)