Lokal tradition – global trend?

Under sensommaren förra året blev jag inbjuden till en litteraturkonferens i Pakistan. Konferensen har skjutits upp flera gånger på grund av säkerhetsläget men blir nu verkligen av den 14-16 mars. Jag har varit i Pakistan två gånger tidigare och hunnit intervjua och i samarbete översätta flera poeter därifrån så det känns väldigt bra att få möjligheten att återvända och fördjupa de erfarenheter jag tidigare tillägnat mig.

Men jag har samtidigt blivit anmodad att hålla ett föredrag vid konferensen och jag måste säga att de ämnen man har att välja på förbryllar mig en smula: “Sufism and Peace”, “Literature for Peace”, “New Trends in Literature”, “Culture and Development”, “Indo-Pak Peace” and “Study of History in right perspective”.

För mig måste det självklart bli “New Trends in Literature”, det enda av konferensens ämnen som jag tror mig kunna säga något kvalificerat om. Det finns faktiskt en del paralleller till den litterära utvecklingen i Pakistan och den i USA och Europa. Då tänker jag inte i första hand på den urduspråkiga litteraturen utan på den allt starkare ställningen som litteratur på lokala språk har fått.

Som Håkan Sandell i sin intervju med Ishrat Aafreen tidigare visat har poesin en oerhört mycket starkare ställning i Pakistan än på våra breddgrader. Men den är också uppdelad, inte bara mellan interlinguaspråket urdu – modersmål för bara omkring 8% av befolkningen – och lokala språk som punjabi, seraiki och pashto, utan även mellan de lyssnande och de läsande. I många stycken har faktiskt Pakistan en fortfarande levande muntlig tradition. Ett av de kanske finaste exemplen på det fick jag uppleva under min första resa till Pakistan då en poet kom förbi den poesicirkel där jag satt (se bilden ovan) utanför Badshahi-moskén och började sjunga en dikt av Bulleh Shah. Jag fick först efteråt veta att han varken kunde skriva eller läsa. Det betyder att dikten hade traderats muntligt under ungefär 250 år!

Bulleh Shah använde sig främst av formen kafi, en ganska fri versform, som precis som ghazalen räknar sina rötter tillbaka till den arabiska quasidan. Vad som var intressant för mig att se under min första resa till Pakistan var hur versformen nu var på väg tillbaka hos flera av de poeter jag träffade som skrev på punjabi och seraiki, exempelvis Sain Akhtar och Refat Abbas.

Språket och den lokala kulturen är förstås brännande frågor i ett så komplext sammansatt land som Pakistan och det är inte konstigt att man finner utvecklingsvägar bort från den överordnade urdulitteraturen i lokala traditioner. Men jag kan inte komma från tanken att det också rör sig om ett mycket medvetet uppror mot en förstelnad tradition som pliktskyldigt och underdånigt vänt sig mot ett senmodernistiskt Europa och Sovjet för inspiration. Och där Ishrat Aafreen faktiskt utgör ett mycket lysande undantag genom sin förmåga att fylla ghazalen med radikalt innehåll.

Och i så måtto liknar den pakistanska renässansen för lokala traditioner och motiv dels det retrogardistiska projektet men också utvecklingen hos en lång rad poeter i USA och Europa. En del av dem har vi arbetat tillsammans med i översättningsprojekt – Nuala Ní Dhomnaill, Patrick Cotter, Ulrikka Gernes, Serge van Duijnhoven och Elena Schwartz för att nämna ett fåtal. Det har förvisso inte alltid handlat om lokala versmått men istället ofta om den tradition som beskrivit av Göran Printz-Påhlsson i essän Platsens poesi, satsens poesi.

Detta kommer mitt föredrag att handla om i Islamabad i mitten av mars. Det ska bli intressant att se den högvälborna pakistanska poesielitens reaktioner på det…

Fotnot: Konferensen hålls av Pakistan Academy of Letters – som dock inte har lyckats få upp någon information på sin hemsida… Däremot går det alldeles utmärkt att prenumerera på den engelskspråkiga tidskriften Pakistani Literature som innehåller översättningar från samtliga större lokala språk.

Leave a Reply

Your email address will not be published.