Superhjältar

Under rubriken “Actionhjältar och vårt kulturarv” skriver Carl Forsberg intressant om bl a Neil Gaiman. En serieskapare som snarare än att återberätta och omskapa klassiska berättelser istället har använt klassiker som en modell för det egna tänkandet kring epik är Alan Moore (f. 1953). Han kom att inympa friskt blod i tecknade superhjälteserier både för Marvel och för DC Comics (Superman, Swamp Thing etc). Han skapade “Twilight of the Superheroes” med inspiration från Wagners Götterdämmerung, och byggde upp ett eget superhjälteuniversum i den nu beryktade “Watchmen”.

Yttermera intressant är hans “Promethea”, med dess utgångspunkt i hermetisk kabbala. Promethea rymmer även många Visuella hommage till undergroundkultur, som till Alfons Mucha, psykedelia, William Morris fantasy, Crowley. En viktig modell för Moores utvecklingar av superhjältegenren är William Blakes poesi, och hos dem båda blir gudarna/superhjältarna allegoriska framställningar av själsaspekter och elementarkrafter. Blakes egen viktigaste utgångspunkt var Bibelns kapitel, till vilka hans långdikter är motkulturella konceptuella motsvarigheter.

Inte endast som sann gnostiker men även utifrån sitt radikala politiska engagemang koncipierade Blake sitt verk som varande ett “Books of Hell”. Rubriceringen var för vågad för hans tids offentlighet men ett spår finns kvar i benämningen av hans urval “Proverbs of Hell” (“The road of excess leads to the palace of wisdom”; “He who desires but acts not, breeds pestilence”; “He whose face gives no light, shall never become a star” etc.) En omfattande genomgång av av William Blakes betydelse för Alan Moore har skrivits av Roger Whitson och återfinns här.

Den ockulta brittiska traditionen från Blake (och från föregångare som John Dee) har alltid varit viktig för Alan Moore. I en intervjvu med danska Weekendavisen hävdar Alan Moore; “Konst är magisk, oavsett om det rör dig om litteratur, bildkonst, musik eller något annat kreativt”. Det vore något av en plattityd, men Moore ger orden mening när han fortsätter; “M e d den vetenskap som det innebär att manipulera symboler, ord, eller bilder till att skapa förändringar i medvetandet hos mottagaren”. I en intervjvu med The Guardian utvecklar han saken; “Svartkonstböcker (Books of Magick) är alltid skrivna i kodifierade metaforer…De avhandlar hur vi åskådliggör medvetandet.”

Leave a Reply

Your email address will not be published.