Engström, Fröding och Heidenstam

Den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över retrogardets identitet, och då framför allt vad (och ytterst, vem) som bestämmer om projektet kan anses ha en motståndsidentitet eller en projektidentitet – för att låna två begrepp från sociologen Manuell Castells:

Motståndsidentitet – Alstras av aktörer som befinner sig i positioner i samhället vilka antingen har nedvärderats och/eller stigmatiserats av de dominerande institutionernas logik. De bygger därför motståndsidentiteter som ett slags överlevnadsvärn utifrån principer som skiljer sig från eller är rakt motsatta de principer som genomsyrar samhällets institutioner.

Projektidentitet – När en grupp, utifrån det kulturella material som finns tillgängligt för dem, bygger en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället och därmed eftersträvar en omvandling av hela samhällsstrukturen.

Ytterst bestämmer identiteten om retrogardet kan uppfattas som en konservativ eller progressiv strömning. De diskussioner som förts inom retrogardet de senaste åren kan inte entydigt sätta oss inom projektidentitetens ramar, även om ambitionen helt tydligt är progressiv. Sen ska man förstås vara försiktig med den här typen av samhällsdefinierande begrepp när man talar om estetik. Det är trubbiga redskap för att förstå poesi.

Jag tänker i detta sammanhang på det envisa letandet i historiens skrymslen, något jag och Ronny Spaans i ett redaktionellt förord till Aorta nr 13, från 2006, benämner såhär:

Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt. Det inkluderar allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism.

Ett sådant letande leder oss ofta till historiens förlorare, exempelvis Sten Selander som skulle sablas ner så brutalt under obegriplighetsdebatten under 40-talet. Senare forskare har upprättat en del av hans heder, men fortfarande används blotta nämnandet av obegriplighetsdebatten som ett vapen för att desarmera debattmotståndare – även i debatter som handlar om något helt annat än begriplighet.

En annan förlorare var Heidenstam, troligen för alltid förbisprungen av Strindberg – vilket i och för sig verkar rättvist – men därmed inte sagt att det finns en del hos Heidenstam som är av verkligt djupsinnig och radikal natur. Jag börjar åter tänka på Heidenstam efter att ha läst en krönika med den töntiga rubriken “Heidenstam – han är ju bra!”  i G-P. Ellen Mattsson koncentrerar den fördomsfulla bilden till “nazianstucken aristokrat i riddarborg vid Vättern” men läsningen av Per I Gedins biografi och Heidenstams dubbelroman Folkungaträdet ändrar hennes uppfattning. Det är ju trevligt. Mattsson har utmanat sina fördomar och vill nu uppmana oss läsare att göra detsamma.

Men på den stigen har det redan trampat en retrogardist. Det ligger i tankeströmningens själva fundament att samma fördomar som givit upphov till samtidens tunnelseende inom den konstnärliga sfären – och som retrogardismen vill presentera ett alternativ till – blir bland det första som vi utmanar. Har samtidens smakdomare dömt ut Heidenstam – då svävar vi omedelbart dit, som nattfjärilen till ett ljus. Det säger sig självt att en så obstinat hållning ibland leder till blindspår, men Heidenstam visade sig inte vara ett sådant.

För den lite omständliga inledningen tar oss fram till Heidenstams Renässans från 1889. Det är lätt att läsa skriften som ett förebud till Strindbergfejden i dess lite avmätta avfärdande av naturalismen som en estetisk återvändsgränd men i pläderandet för en ny idealistisk strömning inom litteraturen ryms också tankar som har mer universell bärighet. Vad sägs exempelvis om det här:

Vi vämjas, då vi se den fete, materialistiske penningkungen, som utsugit hela skaror av arbetare, njuta av de mest sentimentala dikter och känslosamma konstverk. Men det är hans materialism, som harmar oss, och icke hans idealism, ty den är det enda goda, som ännu lever inom honom.

I mina ögon talar citatet om konstens autonomi, dess förmåga att verka över moraliska gränser – att i den meningen uppträda amoraliskt – men därmed inte sagt att konsten saknar moral. Den är dock inte moraliserande. Att använda begreppet “idealism” tycker jag därför är missvisande av Heidenstam. Det antyder ju just en sådan moraliserande hållning som lebemannen Heidenstam själv inte kunde leva upp till och som fått förnyad aktualitet idag genom politiska motiveringar – i en i grunden instrumentell syn – för anslag till kultur genom att den verkar för hälsa och välbefinnande.

Det finns en del dumheter i Renässans också, exempelvis Heidenstams orerande om det “svenska lynnet”. En självständig litteratur behöver självklart inte vara nationell, och den behövde inte vara det på 1800-talet heller. Betydligt mer intressant blir då Heidenstam när han mot slutet skriver om själva grunden för den nya riktning han önskar:

Om min dröm bleve mer än en dröm, om en strömning verkligen bröte fram i den riktning som antytts, vilket namn skulle vi giva den? Kunde den icke karakeriseras med benämningen renässans? Den skulle göra anspråk på detta namn dels på grund av de egenheter i vårt lynne, som då komme till heders, dels i följd av sitt återupptagande av äldre skolors medel, dels också genom sin natur i det hela, sitt gynnande av subjektivitet, av personlig självständighet, sin förening av inbillningskraft, skönhetssinne och käck, drastisk realism.

Vår tids konst och litteratur är ju icke annat än en gren på renässansens gamla, men ännu friska stam. Renässansen är modern. Renässansen är konstens Nya Testamente. Det sköna är alltför skönt, att vi icke ännu en gång med brinnande hänförelse skulle gräva det ur mullen. Om vi göra det, sker det icke i akt och mening att härma något förgånget; “pånyttfödelsen” skall försiggå på en grundval av nyförvärvade erfarenheter.

Vilket i sin tur leder oss över till Ezra Pound och hans essä The Renaissance (Poetry 1914). Men det får bli ämnet för en helt annan utläggning.