Efter mina egna första introducerande presentationer av den norska klassiska nyfigurationen (bl a i Artes nr 4-1998) så är det ett långt stycke till det senaste årets svenska presentation, där den paketerade varan av norsk retrofiguration efterhand mest blivit till en kritik av det konceptuella kuratorväldet, av intoleranta PK-hållningar inom konstlivet och till ett pläderande för kl-figurativa utbildningslinjer i Sverige (så att trevlig ungdom kan teckna av vaser). Det är en ledsam banalisering, därför att i sitt hemland utgör sedan många år den klassiska-figurationen en hel motkultur med starkt romantiska drag.
Ett gott exempel är unge Sverre Mallings utställning “The Pipers’ call” vid årsskiftet på Galleri Haaken i Oslo. Istället för att som i en äldre årskull klassiska norska målare låna bildelement från barocken (fast ett hommage till Hans Baldung Griens häxor smygit sig in i utställningen) så gestaltar Malling sin klassiska romantik av livsintensifiering och utslocknande genom det sena 60-talets amerikanska counter culture. Det sker med hur flower power-ungdom som går mot sin självdestruktion med blommor-i-sitt-hår kan låna motiv åt Mallings allegoriskt gnostiska framställning av naturkrafternas mörka virvel. Hans storbröstat jordgudinneaktiga nakna hippiemödrar ammande i gräset mot en bakgrund av tripp-schatterade Technicolor-färger anger ett disharmoniskt ackord inför de änglalikt porträtterade småbarnens öde. I den freskstora “The Left Hand Path” vandrar småleende barfota unga män med pannband på uppställt bruegelskt led utför en avgrund. Säkert kunde Skolverket – och den nya högerns/vänsterns moralister – använt sig av bilderna i uppfostrande syfte. Då måste man bara först blunda för bildernas ambivalens; i de mörkare motiven finns alltid en ingrediens av lockelse, av fascination, medan det i de ljusare mer idylliska går att finna en ständig underton av hot. Striden mellan motsatta impulser utspelas inte längs slaguppställningar utan i varje enskilt verk. (Att förstå det är f ö en grundförutsättning för att förstå konst.) Mallings hemsida finner man på http://www.sverremalling.com
En annan men nu pågående utställning ur den klassiskt figurativa motkulturen finner man (fram till den 7 mars 2010) på Kunstnerforbundet i Kjeld Stubsgate bakom Rådhuset – också i Oslo, och det av Christer Karlstad, vars måleri blir alltmer helgjutet och genomfört, se t ex bilderna “Threnody” och “Godspeed”. En god del av Karlstads bilder finner man annars utlagda på http://christerkarlstad.blogspot.com
Jag har tittat och tittat varv efter varv på Karlstads målningar och det är ett som slår mig, fast egentligen förstår jag inte varför (och jag letar efter svaret): Jag tycker inte om människorna. Det känns som om de vore gjorda av ett annat och “plastigare” stoff, som om de vore något annat än bildernas övriga komponenter. Jag försöker att inte se dem, vilket förstås inte går.
De här målningarna tittar jag gärna på (helt och hållet):
Rollercoaster
Tracks
Double Hearted
Ferries Wheel II
Men jag undrar och störs av det där med människorna.
Bodil Z, hej–, Det kan ha en generationsbunden förklaring, dessa målare är nu runt 30, j har följt deras verk sedan de var runt 20. Det är möjligt att man som, kulturellt sett, mediapräglad generation är mer intresserad av det ikoniserade “tecknet” för ansikte än för det inträngande människostudiet genom ansiktet, på liknande vis som -med en generalisering- 80-talsfilmen efter 70-talsfilmen gick bort från det psykologiska/naturalistiska mot det mytiska. Utan att j själv för den sakens skull entydigt skulle föredra det ena gentemot den andra. (Det kan också, om du har en modernistisk smakfostran, vara ett exempel på hur man då gärna uppfattar det klassiskt-figurativa idealet som “överarbetat” på motsvarande sätt som de unga klassiskt-figurativa lätt uppfattar det antydande och formstiliserande modernistiska figurativa måleriet som “slarvigt”-? Det senare har ivartfall varit en av grunderna t konflikt med en äldre kritikergeneration.) Men i bästa fall talar vi om människouppfattning. En del saker lär man sig genom tid & smärta.
Tack för ditt ingående svar, Håkan. Jag försöker tänka mig in i och ta till mig det du säger, kanske lyckas jag, kanske inte. Rent principiellt har jag aldrig haft något emot det klassiskt-figurativa. Jag har nog till stor del fått mitt öga skolat vid italienska renässanskonst; Giotto, Cimabue…. Rafael….
Jag har nu gjort så att jag har tittat på ett antal av Karlstadsmålningar med människor på och ställt dem emot Wilhelmsons kvinnoansikten i ”Lördagsafton”. Fråga mig inte varför jag har valt att göra denna underliga ”lackmuspappersundersökning”; jag tänkte det kunde vara en väg till att se vad det är som gör att Karlstadsmänniskorna ser så mardrömsaktigt overkliga ut eller mardrömsverkliga kanske. Wilhelmsons människor ser för mig ut som människor som lever och är dödliga. Karlstads människor ser ut som om de varken lever eller kan dö.
Kanske kan jag vänja mig vid dem – eller så får de förbli mardrömmar och det kanske inte bara är olyckligt. Jag är helt enig med dig om att man kan lära sig genom tid och smärta.
“(så att trevlig ungdom kan teckna av vaser). Det är en ledsam banalisering, därför att i sitt hemland utgör sedan många år den klassiska-figurationen en hel motkultur med starkt romantiska drag”
Hur får du ihop dina åsikter, Håkan? Ena dagen hackar du på Anna Brodow för att hon inte bidrar till Johan Patricnys tekniska utveckling och menar att om hon inte kan göra bättre själv ska hon hålla tyst. Andra dagen förminskar du skolor (jag jobbar på en av dem) som faktiskt försöker lära utt teckning på riktigt. Ser du ens inkonsekvensen i det här? Hemland förresten. Lite ödmjukhet är sällan malplacerad.
Man kan och får tycka vad man vill om de målare du (likt den etablerade kritikerkåren i Sverige). Faktum kvarstår – de här killarna är undermåliga tekniskt sett. Överarbetade? Snarare fumliga. Därav hemskheten för min del. Deras teckning är sämre, på flera sätt, än vad till exempelvis de där trevliga ungdomarna åstadkommer. Kanske det finns en poäng i att teckna “vaser” (vaser? har du ens satt dig in i vad vi sysslar med?) när allt kommer omkring. Om man nu vill skilja sig från den där hemska samtidskonsten vill säga.
hälsar,
Andreas
Site:n är tänkt presentera populärkulturella öppningar med retrogardistiska infallsvinklar. De illustrativa kvaliteter som modernismen, efter de symbolistiska guldåren, trängde undan från högkonsten, passar fint in med en sådan inriktning.
Och, Bodil,/ S.-Malling och C.- Karlstad besitter just nämnda kvaliteter i hög grad. Som j svarade så bedömer j att Karlstad inte så mycket har den psykologiska/naturalistiska ambitionen utan den mytiska. Att inte likna Wilhelmson måste han då antagas vara nöjd med. Vad annars gäller kritik på en teknisk nivå har j lärt att vara mycket exakt utpekande och att undgå det svepande summariska, varje Akademi med självaktning ger korrektion. Därigenom är vi snarare inne på
Andreas Birath,/ ett litet särdrag som j aldrig uppskattat innanför den klassiska figurationens sociokultur är den gapiga genialiteten, så på så vis känns det som att j redan kände dig. J har efter 15 år av klassiskt-figurationerande mött så många genier att j är helt utmattad. Men med så mycket genialitet i luften har en smula smittat av sig på mig. Därigenom kunde j förutse att du skulle fråga idag, och besvarade din fråga redan för tre veckor sedan, den 1 februari här på site:n, under rubriken “Hantverk“.
Håkan Sandell kan vara fullkomligt lugn över att de planer som från Johnsonstiftelsen funnits om att starta en figurativt inriktad högskoleutbildnig i Sverige är lagda på is för all framtid på grund av den retrogardistiska rörelsens tydliga avståndstaganden från det sätt på vilket utställningen Figurationer anordnades och följdes upp.
Johan L./ hej!–, frågan gällde inte om man skall ha figurativa utbildningar eller ej, utan hur mycket av den norska klassiskt-figurativa miljöns subkulturella och idémässiga särdrag som gått förlorade innanför omtalen i de svenska diskussionsformerna post-Edsvik. Den antagonistiska vänsterbrackiga konstkritiken i möte med de högersatsande socialpolitiska perspektiven på Axess´ blogg har konstruerat fram en socialiserad bild av den norska klassiska-figurationen, som för vart varv blivit ytterligare folkhemsk tills det mest ger sken av att handla om “Johnsonstiftelsen” och “högskoleutbildning”. Dessa politiskt-pragmatiska förenklingar av en omfattande motkultur kommer den här site:n tålmodigt och systematiskt att på nytt utfylla och att återföra till dess rikt alstrande utgångspunkt.
En fladdermus och en delfin har inte bara olika jaktareal utan även olik perceptionsradar. Du ser det/du ser det inte.
Inget problem, ni är välkomna att föra den kampen själva; jag ska inte lägga mig i.
Håkan,
Du får ursäkta, jag rör mig kanske inte på dina intellektuella höjder. Skulle du vara så vänlig och på ett mer konkret vis förklara för mig vari ditt svar ligger?
Är det att du har ensamrätt på att definiera kvalitet i hantverket och sedan använda denna definition som värdemätare? Jag förstår inte ditt svar.
När Anna Brodow inte gillar målare som du gillar så får hon sin påstådda ignorans av hantverksskickligheten slängd i ansiktet. När jag inte gillar målare som du gillar är jag för fokuserad på hantverket?
Slutligen, helt ärligt, jag för gärna en diskussion om det här med dig, men då får du lägga av med oförskämdheterna.
Andreas,/ som du mycket väl vet är varje måleridiskussion utifrån reproduktioner oseriös. J har även j “sett” dina bilder utlagda på nätet, och j tycker att du är bra, ännu inte lika intressant som t ex Malling och Karlstad – vars motivvärldar så långt fascinerar mig mer, det börjar bli drivna sammanhängande konstnärskap från dem med ett stort inre tryck. Men det vänder j inte mot dig, du är en målare j gärna sett mer av. Skillnaden på mig och Anna Brodow, i det sammanhang som du intresserar dig för, är att j har en grundläggande – möjligen proletär – respekt för hantverkskunnande; j skulle olikt Brodow aldrig fnysa åt tekniskt kunnande och anse att j med några eleganta fraser kunde tillåta mig att sätta mig själv över läroprocessen och den ackumulerade teknik- och materialkunskapen hos konstnären, inte mindre imponerande då konstnären är ung. Likheten – däremot – mellan henne och mig, i det sammanhang som du intresserar dig för som sagt, är att både hon och j i sista hand tycker att det avgörande ligger i Vad man använder det hantverkskunnandet till. J nekar alltså till att se måleri som ett världsmästerskap motsvarande tyngdlyftning.
/ Var en symbolistisk målare som Gustave Moreau (1826-1908), med en akademisk utbildning som tecknare under Francois Picot, alltid en fantastisk skicklig målare? Inte alls. Gör det honom mindre spännande? Nej. Varför? Det kunde j skriva en essä om. /
Vänlig hälsning
Johan: Det var ett väldigt märkligt svar. Ska vi vara tacksamma för att du inte lägger dig i vilken konstsyn som presenteras här?
Jag vill bara komma med ett förtydligande till min senaste kommentar här ovan. Kanske kan någon ha tyckt att jag sträckt renässansen lite väl långt bakåt i tiden. Så här: Jag ser Giottos verk som porten till renässansen och Cimabues San Francesco smög sig in genom den strax innan den fanns. I San Francescos ansikte ser jag samma slags mänskliga individualitet, liv, bräcklighet och dödlighet som i kvinnoansiktena i Carl Vilhelmsons ”Lördagsafton”. Och det är detta jag inte ser hos Karlstads människogestalter, men de är kanske å andra sidan verkligen tänkta som vålnader eller mardrömsvarelser.
Jag ser att det jag pratar om befinner sig i ett mycket litet hörn av samtalsämnet här, men jag ville ändå slutföra min ”monolog”.
Bodil,/ hej!–tack f förtydligande. J förstår innerligt väl vad du menar med individualitet och liv hos Giotto, j brukar känna detsamma när j under Florensvisiter ser skulptur o ansikten av Desiderio da Settignano. Men Christer Karlstad – som j nog tycker att du är mer än en aning snål mot – har inte de utgångspunkterna som i ungrenässans (och inte heller i det tunga akademiska 1800-talsmåleri som Birath här på sidan förälskat sig i) utan i manieristerna (Bronzino kanske) och mer relevant och mer uppnåeligt i ett (annat) 1800-tal m målare som F. Khnopff, Arthur Rackham eller J.W. Waterhouse möjligen. Samtidigt är han utbildad från 1990-talets slut, inte sant.. Tycker du att det vore rimligt o angeläget att t ex varje gång j själv publicerade en dikt jämföra mig och dikten med Rilke?
Allt gott
Håkan,
jag måste nog värja mig lite mot ”snål”. Jag gjorde – genom den här omvägen eller vägen runt Giotto och Cimabues Fransiskusansikte eller runt Wilhelmsons kvinnogestalter – ett försök att via en kontrast förklara vad jag menar med det livlösa, schematiska eller vålnadsaktiga intryck som Karlstads människobilder ger mig. Delvis gick jag den här vägen för min egen skull, för att se om jag kunde upptäcka vad som ger människa och vad som ger vålnad. Det lyckades inte – jag kunde bara säga att ”detta är för mig liv” och ”detta är för mig vålnad”. Jag hade kunnat ta andra exempel, men det hade nog inte fört mig någon annanstans. Det var nog fel väg, har det väl visat sig. Jag står alltså kvar på ruta ett och funderar över varför Karlstads gestalter ter sig så livlösa, fast någonstans har jag också givit plats för tanken att de kanske är menade som livlösa och och identitetslösa. Vad säger du om det?
Sedan delvis apropå din lite retoriska fråga om dina dikter och Rilkes, så verkar det som om du uppfattade min ”kritik” av Karlstad som ett slags underliga och opåkallade jämförelser mellan ”guldåldrar” eller ”höjdpunkter” och ”det vi har nu” och att detta inte är rättvist mot nuet. Då vill jag komma tillbaka till Wilhelmson igen. Man skulle, i alla fall när man talar om Giotto, kunna säga att Wilhelmson är av vår tid. Och jag har egentligen funnit det där individuellt mänskliga både hos Giotto och hos Wilhelmson, trots deras så olika tider – men inte hos Karlstad. Men jag säger igen: kanske är det inte det han vill avbilda. Och igen: det är det som stöter bort mig.
Bodil,/ hej!–,Entydiga uppfattningar om konst o konstverk ser j inte riktigt som min uppgift, allra minst här i kommentarfältet; att j inte fullt ut tar ställning för din dialektik liv-vålnad är dels för att j vill lämna plats för den, j vet hur det är att ha igenkänt några till synes tidlösa mänskliga kvaliteter och att sedan efterlysa dem, men dels också därför att frågan liv-vålnad inför en målning som Ch.Karlstads “Godspeed” inte verkar relevant f mig.
När den marxistiska 1970-talsfilmkritiken mötte 80-talets nya filmvåg med dess mer genrestyrda filmsspråk och videopräglat “plattare” bilder så reagerade de med indignation; de psykologiskt narrativa, de humanistiska värdena av nära och varma porträtt stod i deras tycke ingenstans att finna. Vi som då var purunga tyckte att den gamla filmkritikergenerationen “fattade ingenting”. Nu i efterhand är j mycket mer splittrad, j ser och uppskattar kvaliteterna i Både 70- och 80-talsfilmen (förlåt den grova generaliseringen).
Om vi ser till Pasolinis diktning, det är hans poesi j tänker på men det hade gått att använda även filmerna som exempel, så kan han ha ganska distanserade “takes” där han fångas av mytiska stämningar och historiska avlagringar för att så plötsligt halvt ångra sig och övergå till det detaljsökande just som regel inför en människa, ett ansikte. Det växlingsutrymmet som i långdikter eller i film har förstås inte på samma vis måleri.
J skulle föredraga att lämna frågan så här öppen. Vilket inte hindrar att j återkommer till Christer Karlstads utställning, snart.
Vänlig hälsning
Och jag ska inte heller växa fast i marken här. Tack för samtalet!
Jag tycker Karlstad har fler uppslag och mer individualitet än mycket svenskt figurativt måleri. Emellertid slår det ibland fel, till kitsch exempelvis, men många av målningarna har en drömsk fräschör som påminner om prerafaeliterna.
Andreas Birathen må måla tekniskt bättre, svårt att avgöra här vid datorn, men motiven är väldigt opersonliga i sin importerade symbolik. Det känns inte särskilt ärligt.
Hej Josef,
Såg ditt svar först nu. Jag vill bara understryka att jag inte på något sätt ville sätta mitt eget måleri mot Christer Karlstads.
Det jag vände mig mot var Håkan Sandells slingriga förhållande till teknisk, hantverksskicklighet. Teckning.
Ibland vill han använda sig av skicklighetsargumentet. Ibland inte. Ibland är skicklighet i att teckna tydligen något fult och mindre värt, eller åtminstone värt Håkans raljerande.
Man må tycka vad man vill om den där skickligheten, att vara konsekvent i det man säger är ändå en förutsättning för att framstå som trovärdig. För mig verkar det som att Sandell mest vrider på argumenten för att passa hans framhejande av sitt eget lag.
Jag läser och tar in dina synpunkter om mitt måleri. Har du tid och lust får du gärna utveckla vad du menar med importerad symbolik. (Vill du får du gärna maila, adressen finns på min sida, som du hittat?)
(J föreställer mig, Andreas Birath, att det rinner linolja i dina ådror, o att om du snyter dig så kommer kommer det oljefärg, har du kort sagt verkligen inga andra tankar än om måleri? Gott, fr H. )
Jo. Men jag gillar att hålla mig till ämnet. Lite grand av hänsyn till det faktum att jag är på er blogg.
Vilket ämne vill du byta till, Håkan?
Plocka och välj från bloggens meny! (Vad angår klassisk-figuration i Oslo, så går det att höra av sig t mig direkt via Frie Kunsters hemsida http://www.friekunster.no ,så skall vi se om vi inte kan öppna några dörrar.) Mvh