Gothic Revolution

De förbannade tapeterna förstår jag inte varfär man alltid skall låta William Morris (1834-1896) representeras av här hos oss, där det som generellt skrivs om prerafaeliterna är helt meningslöst. Hans arbetskapacitet var i själva verket enorm. Utöver design-firman, bokkonstproduktionen, islandsreportagen, de episka dikterna osv tillkommer även sysselsättningar som minst femhundra sidor politiska skrifter samt de sista årens (tidiga) fantasyromaner.

Ett mellanting av politisk pamflett och fantasy utgör “News from Nowhere” (1891) med undertiteln “A utopian romance”. Ett kort dialogutdrag ur romanen ger en snabb bild av dess karaktär;
-“Nu så”, sade jag, “vad för slags regeringsform har ni?”
-“Jag tvingas nu att skaka om Er när jag berättar att vi inte längre har något av det slag som man på Er planet kallar för en regering, hela folket är regeringen”.
Det rör sig kort och gott om anarkistisk science fiction.

När man läser vidare så märks det att framtidsvärldarnas mer utvecklade samhällen, för denne anarkokommunist, är präglade av ideliseringen av katedralbyggarnas 1300-tal. En tid där hantverk ännu var oåtskiljt från konst, kultur ännu oåtskiljt från samhälle, målen inte åtskiljda från meningen. Eller som det heter i denna sf-roman; “work which is pleasure and pleasure which is work”. Originellt nog uppfattar Morris den annars glorifierade renässansen som syndafallet för den föregående gotikens enhet mellan arbete och skönhet och för individens medskapande kraft i kollektivet. I sin egen tid satte William Morris sitt hopp till kommunardernas nya folkkommuner, där och endast där “bland fria arbetare och deras som-pånyttfödda systrar”. (Lectures of Art and Industry).

Det är idéer som blir först på allvar intressanta vid de tillfällen när Morris lämnar de retoriska formlerna och går i detalj. Det sker bland annat i “The Aims of Art” (1886). Han förklarar där, helt överraskande, att han inte alls är ute efter att rädda Konsten från samtidens förfall, nej, låt den gå under med det; “For my part, with art as it now is, I cannot bring myself to think that it matters much of doom awaits it…there is no hope save in Revolution”. Morris ställer trots allt upp en utväg för konsten innanför hans hårt kritiserade samtid, och det är om man möjligen skulle lyckas förena de antika grekernas skönhet, och renässansens uttrycksfullhet, med “någon tredje ännu oupptäckt kvalitet”, han klarar inte av att namnge denna men kanske är det en aspekt av modernitet som är i hans tankar.

Likafullt uppmanar Morris oss inte till att sluta skapa. Den gamla konsten är visserligen död, och rekonstruktionsförsöken inte fullvärdiga, som det heter; “The art then is gone, and can no more be “restored” than a medieval building can be. Men låt oss ändå fortsätta, för livets skull; ja, för att – som det så vacket heter; “since we can have nothing but the sham by so doing, there yet remains for us to see how it would be if we let the shadow take care of itself and try, if we can, to lay hold of the substance…whether it is to be called art or not, it will at least have life!”.

One thought on “Gothic Revolution

  1. Pingback: En fotnot om William Morris

Leave a Reply

Your email address will not be published.