Jag diskuterade häromdagen med min gamle vän Håkan Sandell om romankonsten och huruvida det finns någon prosa som skulle kunna kallas retrogardistisk. Jag kom faktiskt på åtskilliga exempel på sådana böcker. Här är ett…
Den brasilianske författaren Milton Hatoum har med en roman som på svenska fått titeln ”Den förtrollade staden” (utgiven på Bonniers förlag) skrivit in en myt från Amazonas i det världsomfattande litteraturprojektet ”Myter”.
Det skotska förlaget Canongate Books drog i gång det stora litterära mytprojektet för elva år sedan och tanken är att samtida författare från hela världen ska bidra med texter där gamla myter gestaltas i ny form och kontext. Det är onekligen en vacker tanke och den har också resulterat i en del verkligt intressanta verk. ”Den förtrollade staden” vill jag absolut räkna till dessa.
Milton Hatoums föräldrar var invandrare från Libanon, modern kristen, fadern muslim, men den myt som han utgått ifrån kommer från indiankulturen i Amazonas.
På det viset är Hatoums roman också ett lysande exempel på vad jag kallar retrogardistisk praxis (Se boken ”Om retrogardism” för mer information!). Varje plats har sina förutsättningar: historiskt, andligt, politiskt och etniskt och om man verkligen inventerar vad som finns på stället går det att skapa relevanta verk, även om man kommer utifrån.
”Den förtrollade staden” är en i grunden melankolisk, för att inte säga tragisk, berättelse om en förälskelse som blir till en allt överskuggande besatthet.
Handlingen tilldrar sig huvudsakligen i Amazonasområdet under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Det finns också ett starkt drag av europeisk sekelskiftesdekadens i huvudpersonens karaktärsdrag, något som i hög grad präglar romanen.
Berättarjaget Arminto Cordovil redogör på glasklar prosa för sitt levnadsöde. En gång bodde han i ett palats i staden Manaus och hans fader Amando var en man som blivit rik på gummiexploateringen i Amazonas. Modern dog när Arminto föddes och därför anställde fadern en indianflicka, Florita, för att sköta de moderliga omsorgerna. Det sägs kanske inte rent ut, men redan genom hennes berättelser blir Arminto fångad av indianernas kultur och kanske sker också någon annan form av prägling. När han blir äldre ligger han nämligen med Florita, något som får konsekvenser eftersom fadern ertappar dem och straffar Arminto med förvisning från hemmet.
Det blir också början till hans gradvisa nedstigande på samhällsstegen. Efter faderns död slösar Arminto efter hand bort sitt arv. Då han inte begriper sig på affärer och det dessutom blir lågkonjunktur så påskyndas processen. Egentligen har Arminto bara en sak i huvudet: en föräldralös indianflicka som bor hos karmeliternunnorna. Här frestas man kanske att börja associera till Nabokovs Lolita, men det bör sägas detta är en berättelse av en väsensskild karaktär.
Nåväl, Armintos kärlek till indianflickan blir besvarad och de har ett erotiskt möte, men det blir också det enda. Sedan försvinner hon. Har hon försvunnit till Eldorado, den förtrollade stad som, enligt indianerna, ska finnas djupt nere i floden?
Arminto påbörjar ett långvarigt sökande, som kan erinra om hur Orfeus sökte efter Eurydike, men slutet på berättelsen blir likväl inte riktigt som i mytens värld.
Likväl vågar jag påstå att Milton Hatoum har lyckats med konststycket att runt en mytologisk föreställning måla upp en bild av en svunnen tid och att han därtill också får sagt något väsentligt om förhållandet mellan kolonisatörerna och de koloniserade och om bilden av Brasilien som kulturell smältdegel. ”Den förtrollade staden” är, kort sagt, en stor läsupplevelse.
Clemens Altgård