In memoriam

Från S:t Petersburg når mig nyheten att Elena Schwartz avled igår, den 11:e mars. Hon hann bli 61 år.

Schwartz var, tillsammans med Olga Sedakova, den man frestades att benämna Rysslands främsta kvinnliga poet, djupt rotad i den ryska poesitraditionen när hon gärna byggde ut sina dikter i långa sviter i Marina Tsvetajevas och Velimir Chlebnikovs efterföljd. Sina motiv fann hon ofta innanför ortodoxi, esoterica och konsthistoria.

Elena Schwartz kunde fram till Gorbajotov endast publicera underground i samisdat, men avvisade kategoriskt i samtal att i efterhand skörda politiska poäng eller martyrskap; om decennierna av samisdat-poesi hette det endast lakoniskt “there was something good, to be hidden away”. Efter en vild ungdom, som uttrycket lyder, studerade hon konstvetenskap och förblev en stor älskare av tidigt renässansmåleri och av senmanierismen, och de senaste årens återkommande invitationer till italienska poesifestivaler måste ha glatt henne stort. I telefonsamtal kallade hon dom-annexet i Florens (som bland annat varit Dantes dopkyrka) för “den heligaste platsen i hela kosmos”.

Jag hörde senast av henne för en vecka sedan. Hon var obotligt sjuk, en operation hade misslyckats, hon visste, men “jag är inte rädd” skrev hon till mig. Förlusten känns tung. “Poesin håller på att lämna världen (ivartfall er i väst)” upprepade hon i variationer till mig några gånger genom åren, och jag antar att hon nu på ett vis fått rätt.

Här följer en av de dikter som jag tillsammans med Mikael Nydahl översatt av henne. Titeln är “Ett drömt dop”:

Ljusan natt. Jag döptes i mina drömmar.

En präst i guldskrud bestänkte mitt huvud.

Eller är det så inbillningens hjärnspöke?

Oavsett vad rann dopvattnet i strömmar.

Var det kanske stjärnorna som döpte mig?

(Nära flämtar de, darrar de i fönstret.)

Från en glömd övergiven grav så sökte mig

Ljuset av en lysmask, även den i drömmen.

En gång döptes jag hålld i eldens flamma

Med hjärtat vidöppet, hur är det möjligt

Att jag glömde den höga nåd jag mottog?

Jag önskar tvätta mig ren, som ni andra.

Stjärnorna vacklar, hällar mot vår jord.

Prästen i guld försvinner i det fjärran.

Ändå bortsköljs min skuldbörda och oro.

Djupt under jorden strömmar ännu källan.

Leave a Reply

Your email address will not be published.