Badshahi masjid

På Regale Internet Inn i Lahore sprider fläkten en behaglig svalka och lysrör illuminerar rummen, det vill säga så länge det finns ström. Ungefär var tredje timme bryts elektriciteten i schemlagda avbrott på en timme. Men bristen på energi och det ihoptrasslade elnätet är förstås ett av det här landets minsta problem.

I ett försök att förmedla en annan bild bjöd Pakistan Academy of Letters in ca 200 delegater från 35 länder till en konferens, 14 – 16 mars, om sufism och fred. En av de största delegationerna kom från Sverige, tack vare att Peter Curman förra året mottog Quaid-e-Azam-priset som är en av de högsta hederbetygelserna man kan få i landet. Han mottog priset på 16.000 euro både för sitt författarskap och för sitt arbete med att låta litteratur mötas över landsgränser.

Security was tight

Det är lätt att välja sufismen som en brygga mellan islam och sekulär västlig kultur. Här tycks grundstenarna för ett tolerant och ömsesidigt respektfullt samtal finnas och i den många gånger rebelliska sufipoesin ryms ett avståndstagande från den samhällsdefinierade religion vi i väst har så svårt för.

Men för mig som besökt Pakistan två gånger tidigare, och då inte alls i de officiella kretsar vi nu slussades runt i, blir det problematiskt när sufismen kopplas så direkt till den styrande eliten. De gångerna var det diktatorn Musharraf som styrde landet, men frågan är om sittande president Asif Ali Zardari har så mycket bättre rykte. Huffandet och puffandet i publiken omkring oss när vi satt och lyssnade på hans anförande i presidentpalatset tycktes tyda på det.

Och det är visserligen trevligt att utbildningsministern presenterade sig som utövande dervish och närvarade både i presidentpalatset och på själva konferensen i nationalbiblioteket – och att han därtill läste sin egna poesi! – men vad betyder det egentligen när han säger att en sufis roll är att leda sitt samhälle, även i krig om det är nödvändigt? Och är inte det ett lite märkligt uttalande på en fredskonferens?

Bulleh Shah

”På såna barbarer biter inte sufism” var kommentaren från en man från Swat som precis dagen innan drabbats av ett nytt bombdåd. Och han vände sig förstås till de som hoppades på en försoning med talibanrörelsen genom att hänvisa till de sufiska lärdomarna. Också schweizaren Patrick Haenni ville komplicera bilden genom att framhålla sociala faktorer som avgörande för framväxten av en radikal politisk islam.

Men sufismen är på intet sätt irrelevant för att förstå subkontinentens förhållande till islam. I ett av de bästa föredragen under hela konferensen presenterade polskan Jolanta Sierakowsky-Dyndo sufismens inflytande på de klanbaserade samhällena i Khorasan under medeltiden. Man räknar med att det då fanns 800.000 utövande sufier i de länder vi idag kallar Iran, Pakistan och Indien. Sufierna predikade på lokala språk och spred ofta sina lärdomar via poesi, vilket gjorde dem mycket populärare än de traditionella mullorna.

Än verkar vördandet av sufier utgöra en slags mental ventil i Pakistan. Man samlas på kyrkogårdarna och röker haschisch och lyssnar på poesi. Dansar i trans genom hela nätterna till quawwalimusik på de stora dödsfestivalerna. Och sätter kärleksfullt upp små bilder på favorithelgonen i butiker och restauranger.

Jan Henrik Swahn poserar i Crystal Ballroom, Marriott, Islamabad

Pakistan önskar desperat att normalisera sina relationer med väst och vill gärna framstå i en bättre dager än som tillflyktsort för de allra blodtörstigaste skäggen i världen. Och på något sätt är faktiskt en sådan här konferens ett steg i rätt riktning. Men själv förhåller jag mig skeptisk till om sufismen verkligen kan fungera som skarpt verktyg i fredsmäkleri, och det främst av två anledningar. För det första fungerade sufismen aldrig så ens när den var som starkast. Många av de stora sufihelgonen mötte tvärtom döden genom avrättning i de repressiva system där de verkade. Och för det andra har åtminstone inte jag sett sufismen som en politisk rörelse. Tvärtom tror jag att den givit så starkt avtryck genom just sitt avståndstagande från politiska maktanspråk och fokus på andlig upplysning.