Noterat i hast; igår var det vernissage för Christopher Rådlunds nya målningar, en korsning av landskapsstudier från en nordpolenexpedition och en postfuturistisk vision av ett krackelerat industrisamhälle. Förebild till de mörkt hållna bilderna är visst nog en nedisad torrdocka i nordnorge, det är underordnat. Oljefärg blänker nu i dubbel bemärkelse från en oljecistern; en oval svart form suggererar en atomubåt på uppstigning; berlinmuren har återuppbyggts med iskuber; alltihop vilande i evig polarskymning.

Kvar i minnet, efter nattens vernissagefest, flyter även ett par stora dukars motiv av en ung kvinna i både (knappt) trendriktig och tidlös trenchcoat. Hon står isolerad i det abstrakta landskapets täta dimma, försvunnet är såväl kollektiv som historia. Kvar finns konsumtion, självförverkligande. Likt en av Caspar David Friedrichs melankoliska gestalter står hon med ryggen mot betraktaren. Det är en gestik – eller ikonografi – som på nytt känntecknar en brytningstid; det förflutna avskuret, vad som ligger framför henne går inte att se, hjärtslagen tickar i örat.

Jag finner inte en tillgänglig avfotografering från de nya målningarna till att lägga ut, utan illustration får bli halvprofilen till Bertrand Besigye (vars nya diktssamling utkommer i april) som framåt midnatt läste ett par dikter efter sin modell att ha runt hälften av versraderna fixerade och nerskrivna medan han improviserar den andra halvan. Huvudsak var en lång hyllningsdikt till Christopher Rådlund (och indirekt till E., som fyllde år), varav jag hann memorera den första kvartetten;

Du som maler med tyske soldaters knokler

fra bunnen av Akerselva til penselskaft,

og Elisabeths røde lokker til penselhår,

fester dit eget dødsøyeblikk til lerretet, en kraft

som (…)

—

Fotnot; utställningen “Wastelands” -på Galleri Semmingsen, Niels Juels gate, Oslo – varar fram till den 14 april 2010