Alice i Disneylandet

Tim Burtons nya, spektakulära film Alice in Wonderland kan om inte annat ses som ett lysande exempel på hur någon som har uppfattats som auteur-regissör kan låta sig styras av ”det stora bolaget” i dessa dagar. Film- och mediajätten Disney har nämligen förmått Burton att exploatera Lewis Carrolls stoff på ett allt annat än fantasifullt vis.

Bortsett från några häpnadsväckande 3D-effekter i inledningen så uteblir tillika den visuella magin. Det går ju att åstadkomma verkligt spännande illusioner, med rökslingor, små flygande objekt och så vidare, men av detta sådant får publiken inte se särskilt mycket genom de i sammanhanget obligatoriska polaroidglasögonen. Manuset är en rent ut sagt en kliché och dialogen, med tanke på materialet, mer än lovligt andefattig.

Faktum är att jag sett den tecknade Disneyversionen från 1951 flera gånger och där återfunnit åtskilligt mer av Carrolls anda i förening med klassisk Disneyestetik när den var som bäst.

Man kan till exempel se på scenen där Alice möter the hookah-smoking caterpiller ditlockad av hans sång vars vokaler stiger mot himlen i form av rök. Sedan får man se hur larvens fråga ”Whooo … are … you?” visualiseras i form av utpuffade rökslingor som formar sig till O, R och U. Allt är genomgående inte så psykedeliskt/genialiskt gestaltat i den animerade filmen från 1951 men det finns tillräckligt många högkvalitativa scener för att motivera ett inköp av dvd-versionen.

Helt trogen den litterära förlagan är Disneys 50-tals-Alice inte då den innehåller vissa inslag från Through the Looking-Glass som adderas till grundstoryn i Alice’s Adventures in Wonderland. Men det fungerar likväl riktigt bra och något av det bästa hos Lewis Carroll har trots allt överlevt i den överföringen till filmmediet.

Det kan man inte säga om Burtons färgglada men ändå så trista hopkok där stoff från de båda böckerna stöpts om till ett standardäventyr i fantasygenren. Manuset har för övrigt författats av samma person som skrev Lejonkungen. Det förklarar förstås en hel del, om än inte allt. Det har blivit en tillrättalagd och banalt förutsägbar modernisering av Carrolls stoff. Tvetydiga gestalter som Chesirekatten och Hattmakaren görs till ”goda” och detsamma gäller den blå larven som röker vattenpipa. Den röda drottningen och hjärterknekten är ”onda” och i slutet kommer det naturligtvis en batalj mellan den röda och den vita armén. Med andra ord framstår Burtons Alice som ytterligare ett exempel på hur kombinationen känd, konstnärligt egensinnig regissör, stjärnskådespelare och en stor budget inte nödvändigtvis resulterar i en film av hög konstnärlig kvalitet.

Tjecken Jan Svankmajers lågbudgetfilm Alice från 1988 framstår med sin mörkt surrealistiska, centraleuropeiska stil som helt överlägsen i estetiskt avseende.

Hög konstnärlig kvalitet kan man också tala om när det gäller Sir John Tenniels klassiska illustrationer som så väl tog till vara Carrolls intentioner. Här ovan är hans version av den bisarra larven.

Clemens Altgård

2 thoughts on “Alice i Disneylandet

  1. Ja, min käre Horatius, det finns fler ting i himlen och på jorden än vad som ryms i Disneys drömmars föreställningsvärld. Även om youtube-klippet inte var av bästa tekniska kvalitet, precis, så gav det en ledtråd till vad som hade kunnat pigga upp den sega 3D-anrättningen. Burtons film är ett veritabelt sömnpiller. Mitt sällskap på bion lät så här: ZZZZZZZZZ.

Leave a Reply

Your email address will not be published.