En minnets mästare: Några betraktelser över James Merrills poesi

James Merrill var den mest betydande amerikanske poeten under senare hälften av 1900-talet. Detta är kanske ett djärvt påstående, eftersom det finns många andra – jag tänker här på John Ashbery, Adrienne Rich och Allen Ginsberg – som är mer kända både i Europa såväl som i USA, men jag hävdar att mitt uttalande är berättigat. Ingen amerikansk poet, jag är frestad att säga ingen engelskspråkig poet överhuvudtaget, från perioden efter andra världskriget kan tävla med Merrill när det gäller ambition, metrikalisk virtuositet och språklig begåvning.

Vad skrev Merrill om? Dikterna kunde vara djupt personliga utan att – som ibland var fallet med Robert Lowell, Sylvia Plath, eller Anne Sexton – blir till någon slags freakshow där poeten visar upp sina abnormaliteter för publiken. Merrills självbehärskning och hans utsökta känsla för metaforer gör alltid dikterna till någonting universellt; man blir, istället för en voyeur, en deltagare. Ofta skrev han om kärleken, om sitt långa förhållande med David Jackson och med andra älskare. Han kunde skriva om sina upplevelser av konst – och i synnerhet av opera – på ett sätt som visade hur konsten kan vara ett sätt att leva istället för ett förfinat tidsfördriv. Och han skrev, som kanske ingen sedan hans stora mästare Proust, om minnet och dess makt.

Det är omöjligt att diskutera Merrills författarskap utan att säga någonting om hans talang för bunden vers. Denna gjorde att Merrill verkade otidsenlig största delen av sin karriär, då majoriteten av amerikanska poeter lyckades övertyga sig själva, och generationer av sina studenter, att bunden vers var frihetsfientlig och oamerikansk. Merrill, å andra sidan, såg meter och rim som oersättliga verktyg när det gällde att skapa och förmedla sina tankar. Att skriva sonetter, terziner, villaneller och andra former var lika naturligt som att andas för honom.

Men förtrogenheten med traditionella former betydde inte att Merrill förkastade de modernistiska och postmodernistiska landvinningarna. Hans dikter, samtidigt som de var formsäkra i prosodisk mening, var öppna nog för att rymma avvikningar, citeringar från andra texter, delar på andra språk, även, i ett fall, en matematisk ekvation. Merrill var lika litet en bakåtsträvare som hängiven avantgardist. I dikten som tolkas här nedan, »Days of 1964«, använder han blankvers som en norm, men avlägsnar sig från eller närmar sig den normen som det faller honom in.

Den största poetiska risken som Merrill tog var utan tvivel hans epos, The Changing Light at Sandover. Dikten handlar om hans och David Jacksons kommunikationer med de döda (bland dem W. H. Auden) via ouijaborden. Dikten är uppdelad i tre avdelningar, som Den gudomliga komedin. Jag kan inte påstå att jag tycker att dikten som helhet är en omedelbar succé: den ockulta världsbilden som Merrill (eller hans spökliga medarbetare) utvecklar är lika komplicerad (och i min smak lika frånstötande) som William Blakes, och de stora bokstäverna som poeten använder for att återge meddelanden från andevärlden kan göra läsandet fysiskt ansträngande.  Jag kan däremot förbehållslöst rekommendera eposets första del, »The Book of Ephraim«.

Men utöver tekniska kunskaper och experimentlust var det hans känsla för själva det engelska språket, enligt min mening en av de mest träffsäkra sedan Shakespeare, som gjorde Merrill till en stor poet. Ordlek som i andra poeters händer skulle förblivit bara lek, blev för Merrill ett sätt att både befria språkets energi och bygga upp subtila metaforer. Dessa meta-forer flätas i sin tur tillsammans i dikterna, som olikfärgade trådar i en brokad, och blir en helhet som inte lätt kan sammanfattas. Den närmaste motvarigheten till denna metod inom nutidens svenska poesi är förmodligen Tomas Tranströmers Östersjöar, trots att Tranströmer och Merrill på många sätt är väldigt olika.

Men varför, om han är så pass imponerande, är inte Merrill mer allmänt hyllad? Jag vågar inte gissa när det gäller den europeiska poesiscenen, men i USA har det delvis varit ett slags omvänt snobberi. James Merrill var nämligen son till Charles Merrill, en av grundarna till det enorma investeringsbolaget Merrill-Lynch, och var på grund av detta faktum stenrik. Faktumet att Merrill aldrig behövde jobba en dag i sitt liv har onekligen hindrat hans genomslag bland läsare och kritiker som vill att deras poeter ska tillhöra de proletära. De finns också kritiker som inte kan ta ordlek på allvar, åtminstone inte inom modern poesi, och som därmed undervärderar en av Merrills viktigaste verktyg.

En annan anledning är förmodligen att Merrill inte är en lätt poet att antologisera. Hans kortaste dikter är långt ifrån hans bästa, men många redaktörer föredra sådana dikter, antagligen eftersom de på så sätt kan spara plats och få in fler poeter. Vi kan vara mycket tacksamma för att den senaste utgåvan av The Norton Anthology of Poetry, antologin som mer än någon annan används på universitetsnivå i USA, har ett betydligt större och bättre urval av Merrills poesi, där längre dikter som »Lost in Translation« och »The Broken Home« ger läsaren möjligheten att förstå poetens storhet.

Titeln på »Days of 1964« syftar på titlarna som den berömde alexandrinske, grekiskspråkige poeten Konstantin Kavafis gav vissa av sina dikter om homosexuella förhållanden, och därmed tipsas läsaren om att det finns just ett sådant förhållande mellan talaren och diktens »du.« För Merrill, och för många andra homosexuella män, var Grekland länge ett slags förlovat land, där deras livsstil mer eller mindre accepterades, och där även unga heterosexuella män, tack vare de stränga reglerna kring kontakt mellan könen utanför äktenskapet, ingick i homosexuella förhållanden, eller åtminstone inte drog sig undan homosexuella aktiviteter. Merrill och David Jackson bodde i Aten under vintern i många år, och det grekiska folket och deras språk och seder återkommer ofta i poesin.

Jag tvivlar på att metaforen som Merrill utvecklar i »Days of 1964« kan sammanfattas, men man kan åtminstone konstatera att den handlar om spänningen mellan kärleken och sexualiteten, mellan det naturliga och det konstlade, och mellan de rika och de fattiga. Kritikern Stephen Yenser som har skrivit den mest belysande boken hittills om Merrills poesi, The Consuming Myth, har påpekat hur centralt strävandet efter förening av motsatser är i Merrills poesi, och det är just detta strävande som vi möter, nu som eros, nu som agape, nu som den poetiska impulsen, i »Days of 1964«.

Bill Coyle

1964

Byggnader, en ambassad, ett sjukhus.
Vårt grannskap soluttorkat, skälvande
Än i pölarna av gårdagsnattens regn.
Och tvärs över gatan som ledde till centrum,
Den branta höjd som redan halvvägs hejdade
En enstaka gäst men annars tog en på
20 minuter rakt upp till sin bokstavligt
Så andlösa utsikt, inramad av sten,
Av havet och av tallkronornas paraplyer.
Under oss cyklamen och höstkrokus
Glittrande som av en fin dunst svett
Bland resterna av de fina gamla dagar
Som vi haft. Om ej själva Olympus,
En bergssluttning högt utom hörhåll
I sin året runt rumlande fest.

Jag tog hem blommor från klättringarna,
Kyria Kleo som städade åt oss
Fick satt dem i vatten, suckande Åh
Heliga Jungfru – ont i knäna, hon
Bar brunt, var fet, över femtio, såg ut
Som en matronafigur från Palmyra
Kopierad i hästhår och ister. Hur hon älskade
Dig, mig, oss alla, också fågeln, katten!
Jag tror nu att hon rentav VAR kärleken,
Hon suckade, lyste av den hela dagen
Eller om av smärta, kanske bådadera?
(Vi kommunicerade inte något särskilt.)
Hon bodde nära med sin fromma mor
Och slösaktiga son. Mig kallade hon sin riktiga son.

Jag betalade henne generöst, tror jag
Att jag nog kan våga påstå. Kärlek
Gör en generös. Ja, se på oss. Vår
Bekantskap så färsk att istället för att sova
Låg vi vakna hela nätter, öppenhjärtade
Vid sänglampan, utväxlande historier
Och tysta bara tittande på varandra.

En stund som återvänder: du i mina armar
Flämtande av kärlek eller skratt – båda?
Jag som just kommit ihåg och berättar för dig
Vad jag plötsligt när jag tittat upp fått se,
På vägen in till stan vid middagstiden:
Stackars gamla Kleo, på sina ömma ben,
Linkande bland furorna. Jag ropade, ropade
Tre hela gånger innan hon vände sig om.
Över en tajt himmelsblå tröja var ansiktet
Målat i clownvitt, som månens pärlljus
Mitt på dagen, munnen en julrosens hymn;
Ät mig, betala mig, den erotiska masken
Som samma illusion bär världen runt,
Och till bröllop mellan sig och simpel nöd.

Vi stirrade stumt, förbluffade – var kärlek illusion? –
Och gick skilda vägar. Jag passerande ett torg
Där utomhusmarknadens omlopp av grönsaker,
Kycklingar, keramik, ihärdigt materialiserade sig
Fram genom drömträngseln av månglare, var
Och en egentligen med lömska sidoblickar
Om inte vald och plockad på just deras
Fågel, blomman av en mild november.
Jaget borttappat på lermjuka stigar, återfunnet
Eventuellt, och fotfästet, längs bultande knoppar
Som öppnas för att fortare knipsas, på knä
I smutsen, ligger Jaget – här stannande jag
För din och min skull, med återfunnet lugn
För att handla hem frukt till vårt hem.

Förlåt mig om du läser detta. (Och må Kyria Kleo,
Om någon skulle översätta detta till grekiska
Och läsa det för henne, förlåta mig därtill.)
Jag hade gått så länge utan att älska,
Jag visste knappast mer helt vad jag tänkte.

Där jag gömt mitt ansikte – och din beröring,
Snabb, barmhärtig – drog en bindel över ögonen,
Och över mina läppar andades en gud,
Om det var illusion så önskade jag för den
Att dröja, för dess dagliga små smulor och
Med oss två där, till att vattna och att städa,
Med kärleks eller smärtas flämtningar, och med
Ett hopp om att, när tvunget, höjderna bestigs,

Om än i höjdrekord av degradering som det
Ofta tycktes på den tiden att jag uppnådde.
Fast också in i denna värld av vilda
Blommor, fester, tårar, – eller rasade jag,
På osäkra ben, längs höjder, stup,
Ner i en pöl av upprepade nattregn?
Men överallt var du vid min sida, maskerad –
Och vem var inte det, upplösta i skratt,
I smärta och i kärlek…

Tolkning: Bill Coyle

Leave a Reply

Your email address will not be published.