I Sverige gavs Gabriele d’Annunzios roman Elden (övers. Agne Hamrin) ut 1946, i en dubbelutgåva med J.-K. Huysmans Mot strömmen. Det är en kombination som inte kunde ha varit mer perfekt: Båda romanerna är berättelser om världsfrånvända hyperesteter. I Mot strömmen tillbringar Huysmans huvudperson Des Esseintes all sin tid med att omforma sin omvärld tills den blir precis som han vill ha den – han infattar sina husdjur i ädelstenar för att få dem vackrare än naturen någonsin kunnat, han inreder ett rum i sitt hus som en skeppskajuta för att slippa det vulgära tilltaget att faktiskt lämna sitt artificiella paradis och sätta foten på en båt. d’Annunzios hjälte – megalomanisk diktarfurste och kvinnokarl, med otvivelaktiga drag av författaren själv – behöver däremot inte anstränga sig. Hans paradis finns redan, det är beläget i nordvästra Italien och heter Venedig.

Elden utgavs för första gången år 1900 och är en till stora delar självbiografisk roman om d’Annunzios förhållande med den vid tiden uppburna skådespelerskan Eleonora Duse. I Elden kallas hon Foscarina, och hon är äldre än Stelio Effrena, d’Annunzios alter ego. I verkligheten var åldersskillnaden mellan dem inte mer än fem år, men i romanen är den anledningen till deras olycka, eller kanske mest till hennes: Hon är övertygad om att Stelio kommer att tröttna på henne när han inser att hon är gammal och ful, och detta kommer att inträffa när som helst. Men Stelio verkar uppriktigt älska henne, alldeles oavsett hennes ålder. Det tycks faktiskt snarast vara precis tvärtom: Han lockas av hennes (underförstått erotiska) erfarenhet, han uppskattar skönheten i hennes åldrande. På samma sätt som han uppskattar annat som är statt i åtminstone början till förfall: Stelio dyrkar inte ungdomen, eller i alla fall inte enbart ungdomen. Lika intensivt tillber han det som har sin glansperiod bakom sig. »Han såg på sin älskade, och det han i detta ögonblick mest av allt älskade hos henne var de fina linjerna som gingo från ögonvinklarna till tinningarna, de små mörka ådrorna som kommo hennes ögonlock att likna violer, kindernas mjuka kurvor, den fina, tunna hakan – allt detta hos henne som tycktes präglat av höstens sjuklighet, hela skuggan över hennes lidelsefulla ansikte.« Stelio uppskattar det snudd på solkiga, det som bär spår av last och lust; de övermogna granatäpplena som faller från träden i september, de hus som håller på att sjunka ihop invid kanalerna, doften av höst i luften. I d’Annunzios långa beskrivningar av Foscarina, staden och årstiden smälter de ihop; Venedig, hösten och kvinnan han älskar, alla tre i ett stadium där skönheten, i hans ögon, stegrats till högsta möjliga grad.

Romanens Stelio ser på sin omvärld med alla sinnen vidöppna, mottaglig för alla intryck, hyperkänslig för allt; ljud, ljus, smak, doft, färg, ständigt redo att berusas av all den skönhet som omvärldens förser honom med. Den gröna nyans som förtrollar Stelio är inte absintens, utan färgen på en kvinnas klänning i en målning av Bonfazio. Utsmyckade husfasader tycks honom »som en gammal kurtisan under ett överdåd av halssmycken«. Stelio ser skönheten i allt. Hela romanen håller samma överspända tonläge, och även om Stelio inte visar några större tecken på självinsikt i andra fall verkar han i alla fall medveten om just detta: »Ibland har jag en förnimmelse av att mina tankar stegras till gränsen av yrsel« säger han till Foscarina. »Ibland..?«, tänker man som läsare med ett höjt ögonbryn, för hela texten är som en jättestor spettekaka, uppskruvad och febrig Venedig-porr – det är staden som är Eldens verkliga huvudperson, och det är i beskrivningarna av den som d’Annunzio excellerar. Och liksom Stelio hittar något att tjusas över varje sekund av sitt liv, går det att förlora sig i varje liten detalj i Elden: i beskrivningarna av Venedigs byggnader och kanaler, de gamla mästarnas målningar, den sprakande stämningen mellan Stelio och Foscarina. »Känner ni« frågar Stelio Foscarina, när de färdas i en gondol längs en av stadens kanaler, »känner ni någon annan plats i världen som såsom Venedig äger förmågan att i vissa stunder egga ens livskraft och till feberhetta jaga upp alla ens önskningar? Känner ni någon mera fruktansvärd fresterska?«. Venedig är en kvinna för Stelio, och hon är, i linje med kvinnorna i de flesta verk från förra sekelskiftet, en dubbelnatur och femme fatale: just när man slumrar behagligt med ansiktet begravt i hennes lockar, berättar Stelio, anar man slingrande ormar bland dem.

Enligt Eldens bakvända symbolik, där det gamla och lastbara är attraktivare än det unga och oförstörda, är våren undergångens tid. Tiden när mandelträden slår ut sina knoppar är tiden då Stelio Effrenas store hjälte Richard Wagner avlider i Venedig, vilket markerar romanens slut. Det ligger en stämning av förgänglighet över hela romanen, som stegras i slutet; när Stelio och Foscarina grips av plötslig melankoli av att betrakta hur solen går ner över en ö »där cypresserna i åkallan reste sig mot himlen« – kanske en referens till Arnold Böcklins målning Dödens ö. d’Annunzios Venedig är en stad lika dödssjuk som Thomas Manns, och liksom dennes Venedig en plats där undertryckta lustar tillåts blomma upp: »Kommer kanske inte hit som till en välsignad fristad de svaga själarna, de som gömmer på något kval som inte kan biktas, de som måste uppleva någon stor och oåterkallelig försakelse, de kärlekskranka och de som i tystnad söker en väg till sin egen undergång?« funderar Stelio i vad som liknar en profetia över Manns Döden i Venedig. »I deras bleka ögon ter sig måhända Venedig som en den milda dödens sovande och sövande stad.«

Gabriele d’Annunzio själv slutade sina dagar som alltmer bisarr och sinnesförvirrad. Efter sina hjältemodiga insatser i första världskriget lyckades han göra sig ovän med sin gamle kompis Mussolini. Och ur heminredningssynpunkt var han minst lika fascinerande som Huysmans Des Esseintes – med den uppenbara skillnaden att d’Annunzio inte var en uppdiktad romanperson. Hans bostad, det överdådiga Vittoriale vid Gardasjön, är spektakulärt på alla sätt och slår Des Esseintes fejkade skeppskajuta med hästlängder: d’Annunzio lät släpa upp ett helt skepp på tomten, där han kunde hålla utkik och skjuta salut när fint folk kom på besök – som den vackra polska konstnärinnan Tamara de Lempicka, ditbjuden under förevändning att hon skulle måla d’Annunzios porträtt, fast han i själva verket planerat att förföra henne. Tveklöst var han galen, och dessutom nedgången i ett svårt drogmissbruk. Antagligen var det en kombination av detta som gav honom idén att 1919 med hjälp av en frikår inta staden Fiume, utropa den till självständig stat och sig själv till kejsare över den – vilket han förblev i drygt ett år. Det går att se förebud till detta storhetsvansinne i hela Elden: en roman som bokstavligen består sida upp och sida ner av överdrifter, storslagenhet, och en utdragen beskrivning av hur Stelio håller tal till Venedigs befolkning och angående skillnaden mellan det skrivna och det talade ordet anser att det senare, riktat till en folkmassa, »inte [får] ha något annat ändamål än att egga till handling – även om det är frågan om en våldshandling.« Stelio ser uppenbarligen sig själv som en övermänniska, i egenskap av poet överlägsen pöbeln, det futtiga folket med banala liv – en våldsam livssyn som har mer gemensamt med de italienska futuristerna än den skönhetsdyrkande fin de siècle-generationen som d’Annunzio stod med åtminstone ena stöveln i – Elden är på många sätt ett riktigt praktexempel på l’art pour l’art, en illa komponerad, ganska långtråkig roman, som mest framstår som en anledning för författaren att i vackra ord få breda ut sig om skönheten, konsten och kärleken.

Oavsett de mindre sympatiska dragen hos den sene d’Annunzio finns en hel del att ta med sig från Elden, inte minst när det gäller Stelios konstsyn, som han gärna håller monolog om (han håller i och för sig gärna monolog om det mesta).  »Jag förstår inte« säger Stelio till Foscarina, »varför diktarna harmas över vår tids vulgaritet och beklagar sig över att vara födda, antingen för sent eller för tidigt. Jag tror att varje intellektuell människa i dag som alltid är i stånd att skapa sin egen sköna dikt i livet.« Kanske är det lätt för Stelio att säga så, med Venedigs hela prakt framför sig, men å andra sidan har han givetvis rätt: Samtiden tedde sig vulgär redan för hundra år sedan. För den som vet att uppskatta det kommer alltid den gröna nyansen hos en venetiansk mästare alltid att vara en större upplevelse än säsongens dokusåpa.

Therese Bohman