Lysergsyradietylamid – zoner och situationer

Kanske hade mina föräldrar gjort klokt i att släppa iväg mig på ett års fältarbete som biståndsarbetare i Guinea-Bissau, efter den erbjudna intensivkursen i portugiska och pedagogik. Den omyndige hänvisade till sin annalkande artonårsdag, men de satte sig hårdnackat emot förslaget och ansåg mig i tryggare förvar bland mina böcker. Det är en tvivelaktig lägesbedömning, för varje föräldrageneration, när böckerna utgörs av Rimbaud och Baudelaire. Avskriver man självuppoffringen hos biståndsarbetaren på gräsrotsnivå ska livet visa sig erbjuda föga utöver det baudelairska registret: smak i möbler och bokband, älskarinna och bra vin; luxe, calme et volupté. Till livsstilen – eller om det är är en karaktär – hör förstås även leda och desperation, dragningen till ytterligare en tillflykt. Att få blomstra, bara än en gång, »das Haar wird grau, die Jahre fliehn«, bönar Gottfried Benn, fastän ännu en ung man, stationerad i en utrymd villa i Brüssel; blomstra, om så bara för att sedan gå under, »ich muss, ich muss im Überschwange/ noch einmal vorm Vergängnis blühn«. Med mer »calme« hyllar Ernst Jünger ljusintensiviteten hos den mexikanska jordanden, bevarad i meskalinskivan. På samma sätt som efter nerstigandet i etruskerkungens grav i Toscana tycks färgerna så mycket klarare, påpekar han. En färgupplevelse som kommer av – som D.H. Lawrence formulerat det, även han i anknytning till etruskerna – »en djupare rot«. Eller för att citera ur ytterligare en av tonåringens böcker: »När fruktbarhetsandarna svepa genom åkrarnas brusande korn/ och de döda stå över livet som väldiga torn« (Bertil Malmberg).

Under det tredje läsåret på humanistisk linje, höstterminen, började den unga man jag var alltmer falla ut ur ledet. Jag hade droppat latinet, droppat spanskan, upphört närvara på tysklektionerna eftersom de låg på morgonen. Välvilliga lärare kom att lägga trehundra falsifierade närvarotimmar till slutbetyget för att trygga elevens fortsatta bana, på litt.vet. vid universitetet i Lund. Det vördnadsvärda mål där docent Romberg höll i beredskap den perfekta cirkelrörelse hans hand och kritan i hans hand gömde på: »I vilken turordning kom Odyssevs till dessa öar?« Inte just Guinea-Bissaus äventyrligheter, men inte desto mindre ett gott försök att förmedla ordnade former. Eleven skulle likafullt visa sig redan ha hunnit till lotofagernas ö och var lika lite som Odyssevs män beredd att skiljas från lotusträdets frukter. Doserande efter uppskrifterna i Baudelaires »De artificiella paradisen« (i stulet biblioteksexemplar). Föråldrade och felaktiga doseringar som sände iväg honom på veckolånga turer till trakter möjligen lika sköna som den förutvarande portugisiska kolonin.

Den skolskolkande unge poeten, för poet hade hade han av svårundersökta skäl fräckheten att kalla sig, höll regelmässigt till hos den ett par år äldre kamraten C. En mindre lägenhet än den vrå C disponerade på baksidan av Gustav Adolfs torg i Malmö går inte att föreställa sig; säng, två stolar, skiv- och boksamling, en köksvrå bara nätt och jämnt stor nog till att sticka in rumpan i. Till lägenheten hörde visserligen en liten balkong, men denna var fylld av tomflaskor. Upp till bredden fylld på så vis att om man öppnat balkongdörren så hade flaskorna rasat in i lägenheten. Ut på balkongen kom flaskorna genom ett krosshål i dörrglaset, täckt över med ett kartongstycke. En avancerad stereoanläggning skapade en fullständig tryckkammare av musik mellan de tätliggande väggarna. Om detta hade grannarna inga invändningar. De hade för att nämna en mindre sympatisk sida hos detta slags liv skrämts till tystnad. C levde efter en inte ofarlig och en smula bryskt tillägnad devis: »Visst gjorde Raskolnikov rätt i att slå ihjäl pantlånerskan«. Orden gavs en extra tyngd av att det råkade ligga en pantbank ner mot hörnet av Engelbrektsgatan. Aggressionsnivån på det musikaliska planet var nog så hög; Alice Cooper och Ramones, men den litterära husguden var Coleridge. Kubla Khan-fragmentet eller vad bröllopsgästen fick lyssna till, och det förekom stilla eftermiddgar i det lilla rymdskeppet. En karg omgivning kan man tycka, men här iaktog jag, under sessionerna, för de första gångerna musiks förvandling till färger och former i förtrollande regnbågssyner.

I Lund kom att råda en mjukare kultur, jag hade aldrig tidigare sett tända stearinljus utanför advent. Drogerna intogs sittande i ring, vid ett matsalsbord eller på persiska mattor på golvet. Paletten var bredare; psilocybin, meskalinknappar, råopium, morfinté, cannabis av alla sorteringar. Det numera rivna gathuset verkade rymma ett ouppbrukbart antal sovplatser, som odefinierade stod till buds, med min drogsensitiva hud lagrande minnen av kvinnligt silke, om jag inte förmådde ta mig hem till mitt studentrum, ett beskuggat rum som jag bebodde under en höst och en regnig vinter, mittemot Botaniska trädgården… Till föreläsningarna i Helgonabacken tog jag mig endast den första enstaka gång då docent Romberg imponerade på mig med de perfekta cirkelformer han gömde i sin magiska hand. Trots mitt psykonautiska främlingsskap så måste de allegorier jag uttryckte mig i ha varit hemvana för den åldrade humanisten. När jag för för första gången svalt en lysergid-impregnerad pappersbit med en klunk lemonad och efter en halvtimma börjat lägga märke till radikala förändringar i min verklighetsperception så tänkte jag – jag minns det: »Åh, herregud,« (i en konfessionslös språkkonvention) »jag har öppnat Pandoras ask, jag har frigjort Aiolos säck«. Till upplevelse väntade mer än vad jag bett om. Man kan meditera tio år i en grotta i Tibet, lysergid sparkar upp dörren.

Vid den oscarianska postorderfontänen i Malmös Kungsparken var det efter tjugofem minuter  inte längre mitt unga jag som tagit en drog, orsaksförhållandet var det omvända, drogen hade tagit mig. Det nyss så handlingskraftiga subjektet hade snabbt blivit till en lekboll på en upplevelsevåg av oanad styrka, mer okontrollerbar än den första kärleken. Platsen var vald för dess ostördhet, en östlig hörnkant av parken (nu till oigenkännlighet sanerad), ansiktet vänt mot kanalvattnet, Slottsmöllan och en poppelallé borta vid det disiga vallgravsområdet. Framför mig öppnade sig jord och vatten i växande ravindjupa sprickor under ett van Goghs-scenariums virvlande trädkronor, som när jorden öppnade sig under Persefones fot med Plutos grotta gapande. Under personlighetens lätta sommarjacka framträdde en varelse av långt högre ålder. Gränsgångaren som tar ett hastigt steg in i sitt eget centrums trollcirkel. Ingen meditation, ingen initiation, bara svälj och…zoom, Sancta sator, suffragator. Det skrämmande ligger just i lättheten, tillgängligheten, avståndet inte längre än en tablett. Den låsta dörren i den indisk-egyptiska sagan som med ens står vidöppen, ja, borta är både dörr och gångjärn. En vanlig reaktion är att – snälla mamma – önska dörren stängd igen. Resan har då burit längre, mycket längre, än till Guinea-Bissau och längs en mer farofylld kust, eller som om på ett lågprisflyg för femtio kronor biljetten. Jag var arton år, med både identitet och framtid hackig i kanterna, och jag huttrade i den milda sommarbrisen.

Att vara mycket ung innebär ofta en villighet att ta de bestämda risker man möjligen tvekar inför vid mera stadgade årsringar. Den unge mannen längtar efter dem, med de förändringar som följt nu även den unga kvinnan. »Den som vill födas måste slå en värld i spillror«, lockar Hermann Hesse i romanen Demian. Långt värre än att, som det heter, konfrontera sig själv, är att konfrontera det som inte är en själv. En svensk undergroundbokförläggare, diskret namnlös, såg under inflytande av samma sändning lysergid denna sommar, i sin hallspegel istället för det patenterade ansiktet ett grinande hästhuvud. Om det man så konfronterar inte är en själv så är det likafullt  gömt inuti en själv, i en natt fullt upplyst av en fosforscerande lila sol. I en midsommarnattsdröm är ett åsnehuvud att förvänta, på Prosperos ö härskar naturkrafterna. Men att veta om är inte att ha uppplevt. Bokliga referensers orientering fick den så kortvarigt blivande litteraturstudenten inte att häpna något mindre: parkträd stod förvandlade till svampar, trädkronor till svamphattar, lövverken kristalliserades i helgjutna mosaikonturer, färgskalan förbytt till det referenslösa, bland former dominerade kurvan – innefattande himmel och jord. »Det undermedvetna« tycktes som ett fattigt begrepp; sinnesförnimmelser från artens gryning? världen inuti världen? Tingen andades, de besatt puls. Med förhäxade rester av ett subjekt tog jag vart steg med en känsla av andakt.

Gamla formuleringar om hur för de förhellenistiska grekerna naturen var helig måste ges förnyad inlevelse och bli förstått i sin bokstavlighet. Parknaturen tycktes besjälad, ej död materia, tempelliknande, ett naturens temenos. Handen som vidrör trädstammen uppfylldes av en varm förundran lika stor som den mest hängivna kulturturists vid Parthenons pelare. Kan man därav avleda och förmedla en sanning så är den inte lätt att uppfatta i oscilleringen av ett par fattigt enstaka ord. Låt mig ändå försöka: Det gudomliga är…mäktigt. Det är större än dig, det är starkare än dig. Av en tillfällighet överlever från denna period varifrån annars alla papper är sedan länge kastade, ett referat, en trippbeskrivning, som ett rödmärkt almenacksblad av en glömd kalender. Det står daterat augusti 1980. Jag läser detta meddelande från ett främmande landskap, där budbäraren tycks innesluten i ett själens krökta rum – på en gång blickande ut och blickande in, i efterhand skärskådande ordens oklara semiotik. Jag kunde numera beklaga arkets konstnärliga ambition, med dess målande metaforer och den affekterade radindelningen, om detta ändå inte måste ses som en del av försöket att beskriva det som i grunden inte går att beskriva. Till samtidens återigen lika unga litteraturstudenter vill jag så bara rikta ett kort tillägg; upplevelsen var mer obehaglig än behaglig, mer Eldsberget än Eden – om än glömskans och erinringens flod runnit emellan dem.

I en avskild del av parken – en berså som endast
står öppen mot kanalen – öppnar jeg en lemonad
och sväljer en tripp av märket »Black star«.
Ingenting händer på en halv timme.
Geometriska mönster sprids över marken. De liknar
foton av bestämda bersplatåer i Anderna
där mönstren endast är avläsbara från flygplan.
Himlen spricker upp,
som på det medeltida träsnittet med mannen
som ser bakom himlen och upptäcker maskineriet.
Himlen bryts upp i ljudlösa fyrverkerikaskader.
Träden slingrar sig som spräckliga ormar.
Jupiters ringar synliga på dagen.
En avlägsen stjärna påverkar gravitationen.
Planeten tycks få lägre densitet, vilket
gör alla rörelser långsamma och mer utdragna.
Jag sluter ögonen;
esoteriska Marvel-serier med Spindelmannen som Gud,
eldbokstäver från Yucatan,
sinnessjuk reklam för cornflakes,
mysterier i popkonstversion,
arketyper av Walt Disney. Bilderna
avlöser varandra på bråkdelen av en sekund och
hinner inte göra avtryck i det medvetna minnet.
Jag öppnar ögonen
och ser ett krig mellan ädelstenar i trädkronorna.
Blommorna
som jag alltid funnit banala kommunicerar med mig,
med hjälp av reflexer och färger
likt flottans ljus- eller flaggsignaler.
De tröttar snart ut mig.
Pupillerna vill spränga sig ut i ögongloberna.
En parkens stenbänk som jag sätter mig på
svajar som en trampolin eller en skämttron.
Under träden,
som egentligen är svampar, sjunker solen från zenith
mot väster i lila, mörkblå och rött –
en apokalyptisk himmel. En orientalisk munk
i vit dräkt springer sjungande förbi, vänder sig.
Buskar av glödande påfåglar.
Geometriska parkgångar likt Mino’s labyrinter.
Jag bestämmer mig för att söka upp min vän C
som tidigare prövat drogen. Hans trappuppgång
är en grotta täckt av mystiska insignier,
uråldriga symboler, arabiska bokstäver
och ornament som i silverarbeten.
Jag låter länge fingern löpa över dem.
Trafiken är en vansinnig fientlig invasionsarmé.
Min väns povert inredda lägenhet är mig
motbjudande i sin fattigdom,
som om jag vore en överlägsen gud.
På toaletten bländar min urinstråle i regnbågsskala.
Ljuset dansar över det smutsiga golvet.
Rovfåglar av glas krossas mot gatan.
Solen går ner
med en övernaturlig orange färg.
Ljuset sprutar
som ur såret efter knivhugget
i den artificiella rymdreptilen
när science fiction-filmen
går mot sitt slut.

(aug-80)

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.