Pier Paolo Pasolini – Nattens triumf

Nattens triumf

Vid höga staplars brandgula ruiner
som natten fläckar med sin färskt
tatariska färg, stiger så ett pålverks
spröda pimpsten mot skyn, gräsbeklätt,
och därunder i månljuset som svider
av: Caracallas termer, än mer urholkade
och öppna mot de livlöst bruna ängarnas
nedtrampade hallonbuskar, ljusupplöst nedtonat
bland Caravaggio-färgpulver och dammsolkade
silvermatta solfjädrar som tycks skulpterade
av den lantliga måncirkeln i rökpelares
regnbågsglimtar. Under den vida himlen
bland tyngande skuggor, lossgör sig kunder,
soldater från Lombardiet eller Appulien,
Trasteveres slynglar, ensamma, i gäng,
och stannar upp på den plötsliga piazzan
inför kvinnorna, som fjäderlätta, brunbrända,
liknar trasor fladdrande till i kvällsluften,
smutsade; rodnar, en skriker, vems syster;
någons mor, en gammal oskyldig kvinna.
Det är i hjärtat av den vidsträckta staden –
bland ljusvirvlar och spårvagnars framrystande,
eggade vidare i deras helveteskrets  –
som de försätts i sin nyckfulla galopp
med byxbenen som stelnat till av damm,
bland ruttet avskräde och blågrön dagg.

Tolkning: Nina Olsson och Håkan Sandell

Pier Paolo Pasolini (1922-1975), I Skandinavien mest känd som filmregissör, men framhölls av Albert Moravia som den främsta italienska efterkrigspoeten och karaktäriserades av honom som en medborgerlig poet i Dantes efterföljd. Utöver sin poesi och sina filmer utarbetade Pasolini under sitt sista decennium en definition av det nya (för Italien nya) konsumtionsssamhällets »konsumism« som ödeläggande för humanistiska värden och resterna av autentisk folkkultur, och förblev dess outtröttlige kritiker.

Leave a Reply

Your email address will not be published.