Nattens triumf

Vid höga staplars brandgula ruiner
som natten fläckat med sin färska
tatarfärg, stiger så fram en grusvalls
spröda pimpsten mot skyn, gräsbeklädd,
och därunder i månljuset som sveder
Caracallas termer, än mer urholkade
och öppna mot de livlöst bruna ängarnas
nedtrampade hallonsnår, ljusupplöst nedtonat
bland Caravaggio-färgpulver och dammsolkade
silvermatta solfjädrar som tycks utskurna
av den lantliga måncirkeln i rökpelarens
opalescens-glimtar. Under den vida himlen
bland tyngande skuggor, lösgör sig kunder,
soldater från Lombardiet eller Apulien,
Trasteveres slynglar, ensamma, i gäng,
och stannar upp på den plötsliga piazzan
inför kvinnorna, som fjäderlätta, brunbrända,
liknar trasor fladdrande i kvällsluften,
de rodnar – skriker, små smutsiga systrar,
någons mor, en åldrad stackars kvinna:
Det är i hjärtat av den vidsträckta staden,
bland ljusblixtar och skrikande spårvagnar,
de styr förbi med dammstelnade byxveck
hetsade vidare i brodermördarnas nionde krets
och med ens försätts i sitt nyckfulla travande
bland kastat avskräde och blågrön dagg.
Tolkning: Nina Olsson och Håkan Sandell

Pier Paolo Pasolini (1922-1975), I Skandinavien mest känd som filmregissör, men framhölls av Albert Moravia som den främsta italienska efterkrigspoeten och karaktäriserades av honom som en medborgerlig poet i Dantes efterföljd. Utöver sin poesi och sina filmer utarbetade Pasolini under sitt sista decennium en definition av det nya (för Italien nya) konsumtionsssamhällets »konsumism« som ödeläggande för humanistiska värden och resterna av autentisk folkkultur, och förblev dess outtröttlige kritiker.