Den här berättelsen börjar med en anglosaxisk sagofigur: Nalle Puh. Under den tid då jag låg i min moders mage läste min far högt ur Nalle Puh för henne. Så blev jag döpt till Christopher Robin. Mina två käraste nallar fick heta Nalle Puh och Nasse. Allt låg till rätta för att äventyren i Sjumilaskogen skulle få en helt speciell inverkan i mitt nyknoppade liv. Pagefrisyren var densamma, liksom kroppsbyggnaden och uppnäsan. Den vita solhatten satt där den skulle och kärleken till lövträden spirade tidigt. A. A. Milnes illustrationer var speglar.
Som tre-fyraåring var jag Christopher Robin, en prins av Sjumilaskogen. Nalle Puh var min väpnare och härold. Som femåring kom tvivlen. Bokens Nalle Puh påminde inte mycket om min egen och min Nasse liknade mer en nalle som tappat nosen än en gris. Min första identitetskris var ett faktum. Det var då min fader introducerade Prins Valiant; som om han anade vad som krävdes för att på nytt bringa hans son inom äventyrens trollcirklar. Han läste de första albumen högt på sängkanten. Sjumilaskogen växte till Brittanien. Det dröjde inte länge innan han snickrade mig en replik av Prins Valiants magiska svärd och hans runda sköld. Min mor sydde efter anvisningar en blå tunika, vilken liksom skölden pryddes av prinsens heraldiska märke: en röd häst inom en gul cirkel.
Inte långt från mitt barndomshem i Haga – en imponerande byggnad i borgliknande engelsk Arts and Crafts-stil – tronade kastellet Skansen Kronan, omkransad av klippor, ängsvallar och lövskog. Skansberget blev mitt Arthuriska Britannien och kastellet var naturligtvis Camelot. Sluttningarna skulle rensas från invaderande saxare, pikter och hunner. Mellan slagen vandrade prinsen under ekarnas susande trädkronor, längtande efter Ilene.
Den lokale frisören beordrades att klippa »Prins Valiant-frisyr«, och om inte ordern efterföljdes kom mammas prins gråtande hem. Prins Valiant-albumen bidrog inte bara med hisnande äventyr och häftiga scenografier, utan utgjorde på sätt och vis min första bildningsresa. Senantiken, folkvandringstiden, keltiska och germanska myter konkurrerade ut pangpang-lekar, sport och lågstadiets läxor. Det runda bordets hederskodex var idealet; den dagen jag fann min jungfru Ilene skulle hon behandlas med de ridderligaste manér. En annan förtrollningbrygd blandades av Prins Valiants skapare: Hal Foster. Bägaren tömdes till sista droppen och fascinationen för illustrationskonsten blev en fråga om liv och död.
Från Trøndelag till det runda bordet
Prins Valiants hjältesaga började upptecknas någon gång mot slutet av 1936 och publicerades första gången lördagen den 13 februari 1937. Illustratören och serietecknaren Hal Foster hade tröttnat på sin insats som illustrativt medium för W. Burroughs djungelman Tarzan och börjat grunna över en egen hjältefigur. »Prince Valiant in the days of King Arthur« skulle bli hans livsuppgift. Foster arbetade med serien ända fram tills 1980; de sista åren endast som skissare och manusförfattare. Han utpekade sin efterföljare John Cullen Murphy och historien om prinsen fortsätter än i dag. Valiant har under tiden hunnit bli farfar.
Historien utspelar sig under det sena 400-talet, men epoken består egentligen av ett sammelsurium av senantik, folkvandringstid och medeltid. Centralt står Arthur-myten då Britannien sedan en generation tillbaka lämnats av de romerska legionerna. Keltiska småkungar och hövdingar strider om herradöme och inflytande, medan pikter och saxare ständigt hotar att invadera. Arthur och hans riddare av det runda bordet kämpar en svår kamp mot inkräktare och inhemsk anarki.
Prins Valiants far, kung Aguar, har störtats som herre över Thule, beläget i våra dagars Trøndelag. Med familj, närmaste fränder och hushåll tvingas han fly över ett stormpiskat Nordsjön. Landsflyktiga och skeppbrutna sköljs de upp på stranden vid brittiska östkusten. Framför dem breder enorma sumpområden ut sig. Efter skärmytslingar med lokala britter klarar de att resa bopålar och palissader på en holme. Men klimatet är av det ohälsosamma slaget och tonårspojken Valiant tvingas uppleva hur hans mor avlider i sumpfeber.
Valiant, på tröskeln till vuxenlivet, söker tröst i utflykter längs marsklandets vidsträckta kanalsystem. Under en obehaglig visit i träskhäxan Horrits hydda blir Valiant spådd till ständig vandring och äventyrslusta:
Böj dig fram över elden. Se se,… Många sorger väntar dig! Din första och största redan i dag.« Kacklar häxan. Elden bländar Prins Valiant och han ser en otydlig gestalt i full rustning komma mot sig… Så ser han många borgar och stora härar… Våldsamma slag och strider… Och så ser han kung Arthur och hans drottning på tronen. »Dem kommer du också att möta«, mumlar häxan. »Och du ska kämpa mot drakar och enhörningar, mot svarta, gula och bruna folk. Du kommer att uppleva många äventyr, men ingenstans finner du lycka och ro. Gå nu!«
Till glädje för alla Valiant-fans skulle de flesta av Horrits spådomar gå i uppfyllelse. Under en kamp med en väldig krokodil blir Valiant god vän med Sir Gawain och som dennes väpnare introducerad vid kung Arthurs hov. Tidigt gör sig vår unge hjälte bemärkt för sitt ädelmod, sin list och stridsduglighet. Efter åtskilliga strider med rovriddare, vikingar och trollpackan Morgan le Fays hejdukar vinner Prins Valiant sina riddarsporrar. Han hinner också bli förälskad i den sköna Ilene. Men naturligtvis är hon bortlovad till en annan, den unge adelsmannen Arn, som inte står Valiant efter i stridslust och ädelmod.
Efter att rivaliserat om Ilenes hand några rutor, förenas de snart i kampen för att återfinna Ilene som hamnat i händerna på grymma vikingar. I kampen överräcker Arn ett svärd till Valiant, det magiska »Sjungande svärdet« som endast tjänar den som kämpar för det goda och som ska följa prinsen genom alla hans äventyrligheter. Som i alla riktigt goda historier återfinner aldrig hjälten sin åtrådda. Efter långa färder över hav och land finner Arn och Valiant på en öde strand i Tröndelag bevis för att jungfrun uppslukats av havets vågor.
Prins Valiant upplever sedan den ena strapatsen värre än den andra. Han kämpar mot Hunnerna på Pannoniens slätter, blir oskyldigt anklagad för mordet på den romerska generalen Aetius, sliter som galärslav under stolte sjökonungen Angor Wrack, drar med vikingar både på guldjakt i Afrika och långfärd till Amerika. Dessutom möter han under äventyr i Egeiska havets akipelag den fagra Aleta, drottning över »De dimmiga öarna«. Blond och blåögd som i en äkta amerikansk tvålreklam, men bärare av en blåblodig kvinnas intuition som segrar bortom allt förstånd. Aleta blir naturligtvis prins Valiants hustru och sedemera mor till en flerhövdad barnaskara. Hur många intresserar inte denne skribent. För när förloppet (org. cirka 1946, album 12. – Semic förlag 1978) ändrar karaktär från en hjältesaga till ett familjedrama, som bäst kan jämföras med intrigerna i en amerikansk såpa, dunstar magin så sakteliga.
De första äventyren föregår i en värld med kamper mot drakar och Grendel-liknande monster, där Merlin och Morgan le Fay besitter trolldomskrafter och där magiska svärd uppfyller dunkla profetior. För att försvara de svaga och värnlösa drar Prins Valiant hjältemodigt till kamp. Vapenbröderna sir Gawain och sir Tristam rider vid hans sida. Historiens vindar får deras mörka lockar att fladdra mot himmelsträvande borgtorn, fjälltinnar och cumulusmoln; så som endast Hal Foster klarat tuscha dem…
Riddarmyternas Foster
Harold Rudolf Foster (1892-1982), född i Halifax på Nova Scotia i Canada, provade livet som både proffsboxare och guldletare innan han ägnade sig åt studier vid Chicago Art Institute. Detta blev inledningen till en succérik karriär som illustratör och serietecknare. I serievärlden hade hans insats som Tarzan-tecknare räckt för att att han för alltid skulle uppfattas som legendarisk.
Tidningsmagnaten och medeltidsentusiasten William Randolph Hearst lade märke till Fosters sällsynta talang och uppmuntrade honom till en egen skapelse, med full äganderätt – ett sällsynt anbud i dessa dagar. Det var faktisk Hearsts anställda som föreslog namnet »Prince Valiant«. Foster själv lär ha föreslagit det mer anspråklösa och skandinavisk-klingande Arn. Men det pretentiösa namnet Valiant godtogs av publiken och serien blev nästan omedelbart en succé. Snart publicerades den i tidningar och magasin över stora delar av världen.
Hal Foster introducerade illustrativa tekniker och dramatiserande standarder inom serietecknarkonsten. Varje ruta utgör en enhetlig bildkomposition; en förutsättning är att historien berättas utan störande pratbubblor. I ett episkt bildberättande av detta slag saknar man absolut inte bubblorna, snarare tvärtom. Att texten är skild från bilden gör att man får en smula mer distans till berättelsen. Bilderna meddelar genom ansiktsuttryck och kroppshållning folks sinnesrörelser och befinnande, medan berättandet bevarar sin lätt arkaiserande ton. Detta tydliggör att Prins Valiant lever i en annan, mer fantastisk och äventyrligare, verklighet än vår egen – han tillhör hjältesagornas dimension.
Teckningarnas realistiska återgivningar och sofistikerade kompositioner leder mest av allt tankarna till det tidigare seklets akademiska historiemåleri och till sena efterföljare till pre-rafaeliterna. Både på de brittiska öarna och i Amerika var dessa ideal seglivade. Inte minst den anglo-saxiska kulturvärldens skickliga illustratörer byggde vidare på den säreget detalj-upphängda engelska symbolismen, med företrädare som exempelvis J. W. Waterhouse.
Fosters landsman och illustratörkollega N. C. Wyeth (1882 – 1945, far till den realistiske målaren Andrew Wyeth) lät sig villigt fascineras av Arthur-legender, barbariska vikingar och riddarromantik. I ett sådant klimat kunde talanger som Hal Foster fostras.
Endast ett grundligt studium av klassiska förebilder, naturen och anatomin, gjorde det möjligt för Foster att utföra sitt komplexa hantverk. Därtill läste han flitigt om perioden mellan antiken och medeltiden och gjorde grundliga studier efter föremål under frekventa museibesök. Några av hans framställningar håller en nivå som kan jämföras med några av de föregående epokernas illustratörer. Den fina lyriska tonen man kan uppleva i alster av mästarillustratörer som Edmund Dulac eller Arthur Rackham saknas definitivt, men i ett flertal av Fosters mer genomarbetade scener, till exempel kampsituationer, saknas inget av kompositorisk dramatik när det gäller linjeföring, intensitet, pauser och kontrasterande moment. Framställningarna av alltifrån arkitektur, klädedräkter och vapen till anatomi och mimik övertygar i skala och detaljgrad. En del av Fosters tuschtecknade kompositioner kunde utan vidare ha stått som förlagor för klassisk-akademiska bataljmålningar.
Ett bra exempel på en snillrik syntes av kompositon och symbolkraft är den serieruta där Valiant för första gången får prova »Det sjungande svärdet« i strid mot Thangars vikingahord. Det stenlagda brovalvets svängda form över den vilda forsen, ansamlingen av barbar-krigare i perspektivisk uppförsbacke stegras upp och bryts mot den ädla riddarens övermänskliga krigarkonst och heliga beslutsamhet.
En kristen krigare håller stånd mot en tjugofalt större hednisk övermakt. Prins Valiant står upplyst mot en bakomliggande mörk klyfta, från vilken kallt mörkt vatten sköljer fram under valvet. Klyftan och forsen utgör en med bron och vikingaskaran brytande rikning, vilket bildar ett imaginärt andreaskors. Klyftmörkret och vattenkraften understryker det sjungande svärdets kraftfulla svep och situationens kallelse: civilisationsföreträdaren som rensar barbariet från den romerska bågen. Men Prins Valiants stridsrop måste vara »För Ilene!«, eftersom han slåss för det högsta av ideal: kärleken…
Liksom inom 1800-talets historiemåleri saknar i Prins Valiants värld byggnader, dräktskick, vapen osv. det mesta av historisk trovärdighet. Vikingar och saxare pryder sina hjälmar med horn och vingar, grova pälsstycken är barbarens favoritplagg, romarna har inte börjat bära skägg eller byxor och Arthurs riddare bär vapen och rustningar av högmedeltidssnitt. Figurer och skeenden hämtas friskt från en tusenårig historia, för att därtill blandas med stoff från myter och legender, mest framträdande de keltisk-brittiska. Det ligger ingen skam i det; Hal Foster vandrar i kända fotspår, främst med Wagner i åtanke. En av Fosters samtida var ju för övrigt J. R. R. Tolkien, och båda delar tydligt fascinationen för detaljer från myter och historia, liksom de på var sitt vis delar förmågan att sammanfoga lånade händelser och symboler till en estetiskt konsekvent och narrativt övertygande helhet.
Men även om hans manus och intriger knappt når Wagners operalibretton eller Tolkiens sagor från Midgård till sandalbanden, betraktas Harold Rudolf Foster rättmätigt som serietecknarkonstens klassiska mästare.
NOT: Föga överraskande fångades historien om Prins Valiant upp av Hollywood och hamnade 1953 på filmduken. Henry Hathaway stod för regi med Robert Wagner som Valiant och Janet Leigh som Aleta (som i filmen blivit brittisk prinsessa och syster till Ilene).
Christopher Rådlund
Your place is valueble for me. Thanks!…
http://www.watchcaprica.net/category/caprica/season-1