Riddar Fattig

Riddar Fattig fanns i världen,
enkel var han, karg på ord,
blek och dyster i sin uppsyn,
rak och dristig i sitt mod.

En gång såg han i en drömsyn
vad förståndet aldrig når,
i hans hjärta detta intryck
skar ett outplånligt spår.

Vid ett vägkors,under färden
till Genève fick han då se
heliga jungfru Maria,
modern till vår Frälsare.

Sedan dess hans själ förtärdes
och på kvinnor ej en blick
ödde han, och ingen av dem
ens ett ord från honom fick.

Sedan dess visirets galler
skymde jämt hans ögas glans,
halsduken han bar runt halsen,
byttes mot en rosenkrans.

Inför Fader, Son och Ande
sänktes aldrig i en bön
huvudet på paladinen.
Underlig var denne man.

Natten lång sågs han betrakta
hennes helga anletsdrag,
tårefloden vällde sakta
under ögonlockens rand.

Fylld av trofasthet och kärlek,
trogen mot sin fromma syn
A M D1 med röda blodet
skrev han över sköldens bryn.

Då i Palestinas öknar
paladiner stormar fram
ropande mot skrämda turkar
sina ädla damers namn –

Luemen coelum, sancta rosa!
ljöd hans rop så vilt och högt
muselmanerna i fasa
skingrades åt alla håll.

Hem till borgen sedan drog han,
levde i sträng ensamhet,
i förälskat svårmod dog han
utan sista smörjelsen.
Medan han låg på sitt yttersta
hann den Lede smyga in.
Djävulen betraktar redan
riddarsjälen nu som sin:

Inga böner hade han ju
riktat till allsmäktig gud,
inte iakttagit fastan,
hyllat Jungfrun så som bjuds.

Men den Heliga då inskred
till beskydd av sin paladin,
öppnade för honom porten
till ett evigt paradis.

(1829)

Tolkning: Annika Bäckström